Ibland hör en privilegierade människor prata om arbete. De kan till exempel säga att de inte pallar med att inte få bestämma över sina arbetasdagar själva, eller aaaldrig skulle orka med så stressigt/fysiskt tungt arbete som vissa gör och så vidare. Jag har nyheter: det är inte bara för er det suger att arbeta under dessa former, det är en smärta för alla. Det är inte kul för någon att inte kunna planera sina egna dagar, att behöva jobba mycket, att stressa eller att jobba tungt. Skillnaden är att vissa inte har möjligheten att välja bort, att känna efter. Samma gäller när folk håller på och ”unnar” sig typ lite ledigt, för att ”jag tycker det är viktigt att ta hand om sig själv” eller för att just de måste ”varva ner” ibland. Du är inte ensam om detta! De flesta skulle nog unna sig en dag ledigt oftare om de kunde. På samma sätt hade du gått till jobbet och slavat även om du egentligen inte hade lust om du var tvungen till det.
Det är inte heller helt ovanligt att människor med tunga, stressiga jobb, till exempel inom vården, hyllas för att de är så himla starka. De är så starka som orkar. Som om det handlade om val och egenskaper och inte om vad en är tvungen till. De flesta som behöver vara starka är det, i alla fall för ett tag. Men det sliter mer på kroppen, något som märks i att folk med tunga yrken i regel dör tidigare, får mer arbetsskador och så vidare. De flesta hade nog jobbat mindre om de hade haft möjligheten.
Den stora risken med detta är att en essentialiserar den dåliga livssituationen. Att en göra det till en fråga om vad olika personer har för fallenhet och inte, att vissa personer pallar mer skit än andra, och inte om att de flesta anpassar sig efter jobbiga livssituationer om de måste men att det är något som också sliter på en.
Det finns ingen som är mer eller mindre lämpad för ett tungt och slitigt arbete, det är något som alla människor borde ha så lite av som möjligt i sina liv. Alla människor borde kunna känna efter, ta en dag ledigt, fokusera på sina egna behov. Inte bara käcka lyckade entreprenörer. Alla människor behöver kunna göra detta, det är inte ett behov som plötsligt uppkommer i en särskild samhällsklass, utan ett behov som alla har men som vi måste undertrycka i olika grad beroende på vilken position vi har.
Korrekt!
Då jag imponeras över arbetarna på skräpmatsrestauranger är det aldrig så att jag föreställer mig att atmosfären där är lekande lätt för dessa – jag tycker snarare att den andas en viss panik som i olika grad griper tag om olika människor. Ändå är faktumet att någon klarar av sådan stress bättre än någon annan.. vilket inte är detsamma som att påstå att denne klarar av det galant (men jag vill inte heller påstå att alla vantrivs, jag vill inte gömma undantagen) utan bara _mindre dåligt_.
Jag tycker att det är för påfrestande att vara _gäst_ på ett lysrörsvitt, bullermyllrigt hak & inte skulle jag kunna bita ihop så som arbetarna där gör. Jag är imponerad. Jag är även bekymrad. Jag önskar att miljön inte vore sådan, för visst finns det undantag som simmar bäst i press men den sortens stress har sönder många människor – i sinom tid.
Även indirekt. Självfallet tenderar vi att falla för att skada vår omgivning mer om vi upplever disharmoni & rusande puls. Ex., jag förmodar att min mammas misshandel av mig kom sig mycket av inte bara en omognad inför fostran men även ekonomisk stress & stress från vårdyrket.
Åh ja som vanligt skriver du så jävla bra!
Tänker att detta också hängt med väldigt länge, drar paralleller till att de under slavhandeln från Afrika hävdade att svarta rent biologiskt var starkare och uthålligare och inte kände smärta på samma sätt som vita… Ett sätt att ursäkta förtrycket för att ”så illa är det inte, de klarar ju så mycket mer än vi så det är ju bara rationellt att de gör det slitiga!”
samma kapitalister, samma retorik…
Hade inte tänkt på det förut, men det är ju självklart!
Män är starkare än kvinnor och bör därför ha de tyngre jobben.
Att ett jobb är tungt är inte samma som att det kräver mycket muskelstyrka.
Förlåt, det är förstås helt vid sidan av det du försöker förmedla, men vad menar du i så fall? Du skriver ju till och med ”fysiskt tungt arbete”.
Jag tänker typ vårdyrken, städning, butiksarbete med mycket monotona rörelser, dålig arbetsställning, släpa runt på saker osv. Kräver inte mycket muskelstyrka (även om det kanske hjälper), men sliter ändå mycket på kroppen.
Precis. Tack för att du hann svara innan mig.
Jag tänker på det du inleder inlägg med, att det verkar åtminstone ha blivit status att jobba mindre. Det tycker jag om. Eller, det är ett bättre ideal att sträva mot istället för det som gällde för inte alls länge sedan (som jag upplevde det i alla fall), att alla tävlade om vem som jobbade och slet mest.
Fast… det lär väl ta ett tag innan det är några andra än hyfsat rika människor som kan jobba mindre för skojs skull. Så det här downshiftandet (kallas det väl) är väl mest som en statusmarkör, ”jag är lyckad för jag kan vara ledig när jag vill”.
Jag är inte så påläst om arbete men när jag tittar på det med mitt lite eftertanke, åtta timmar om dagen är ju väldigt mycket – hur fasen kunde det bli standard? Och så ska man ta sig till jobbet, kanske pendla flera timmar, byta om och allt möjligt. Usch, vad mycket livstid som går åt till jobb. Jag skulle gärna jobba betydligt mindre men det känns inte som en fråga jag tänker ta upp när det ligger ett konstant tjat om övertid på en.
Jo, men tänkvärt och bra skrivet! Jag tycker mycket om dina inlägg om arbete. Och allt det andra också för den delen.
Det beror ju helt på vad man vill köpa och hur man vill leva. De flesta klarar att leva helt ok på runt 10k per månad, men då får man ju veta att dyrare kläder och mat och resor kanske inte är något man har råd med. Men då behöver man heller inte jobba så mycket som heltid.
Visst kan man överleva på 10k per månad men det gör det väldigt svårt att spara ihop en buffert för oförutsägbara utgifter (läkare, tandläkare, bilen går sönder osv), vilket leder till både stress och ohälsa. Du kommer dessutom ha mycket svårt för att tex skaffa barn med gott samvete, spara ihop handpenning till boende eller ha råd att vidareutbilda dig om du skulle vilja.
Sen kan man inte alltid välja att jobba deltid, heltid eller timmar. Ibland måste man bara tacka och ta vad man får. Att behöva arbeta för låg lön på ett jobb som sliter på kroppen gör man inte för att det är så jävla givande. Visst kan slitiga jobb vara något man vill jobba med, men du väljer inte själv att vara så ofri som ett låglöneyrke gör dig. Pengar är frihet i världen vi lever i nu.
Jag har en fråga som du väldigt gärna får reda ut om du kan och vill. Om vi ska ha ett system med medborgarlön och minimalt arbete, vem ska då utföra till exempel undersköterskearbetet (bara som ett exempel för att jag har personlig erfarenhet av det)? Det är väldigt slitigt på många sätt, men det är inte praktiskt att ha en väldigt stor rotation på till exempel vårdboenden då detta skulle ha en negativ inverkan på de boende (jag utgår ifrån att det är mer trivsamt att bo på ett vårdboende om personalen är mer eller mindre konstant). Ser du något sätt som detta kan lösas bra för både arbetarna och de boende? Jag försöker inte få detta till något slags argument mot medborgarlön, jag tycker det låter som en idé med stor potential, bara att JAG inte fattar hur det ska gå till praktiskt. Om du har några boktips på detta ämnet skulle det uppskattas mycket!