I Liv Strömqvists pjäs Liv Strömqvist tänker på dig finns det en scen där en kvinna som verkar vara fast i ett astråkigt äktenskap ställer sig upp och skriker ”jag är en blomma, jag behöver näring”. Jag tänker på de relationer jag har haft och på hur jag liksom dränerats på livskraft och näring i dem. Istället för att byggas upp har jag brutits ner, jag har inte fått någonting att växa av. Ingen inspiration.
Frågan är varför en inte begär mer, varför detta läge neutraliseras så snabbt och varför en anpassar sig till det så lätt. För mig har det verkligen varit så, att jag direkt accepterat att jaha jag kommer inte få ut något av denna relation men ändå fortsatt försöka och försöka att utvinna näring ur något som uppenbarligen är dödfött.
Jag har i princip bara haft dylika (kärleks)relationer. Och inte bara det att jag inte kunnat växa, jag har snarare krympt. Vilket gör det så mycket svårare att skrapa ihop sig och börja gilla sig själv på riktigt när en väl tagit sig ur det.
Men jag blir också rädd. Rädd för att det kanske inte beror på männen, utan att det alltid är så när en har kärleksrelationer. Så rädd för att bli besviken om mönstret skulle upprepa sig med en kvinna. Eller ännu värre, att det skulle bekräfta att det är mig det är ”fel” på. Att jag skulle ha något personlighetsdrag eller emotionellt bagage som gör att jag är dysfunktionell på de där grejerna.
Samma här. Jag tror det är därför jag inte försöker mer med kvinnor, trots att jag egentligen tror att förutsättningarna till ett givande förhållande skulle vara mycket bättre med en kvinna än med en man.Trots att den lilla erfarenhet jag har faktiskt bekräftar min tro. Men jag är ändå rädd för att det skulle bli exakt samma sak. Upprepa exakt samma mönster. ”Det är dig det är fel på. Som alla alltid har sagt.”
Hur tänker du angående partners som delar ens intressen? Min pojkvän stämmer mycket in på din analys kring avsaknad av relationsskötsel, känslomässigt arbete osv. Men vi båda elitsatsar samma intresse där han peppar och stöttar mig känslomässigt att ta mig dit jag vill. Där är han otroligt lyhörd och lätt att ha att göra med
Igår gjorde jag slut med min pojkvän, mycket på grund av detta. Eller, med just honom var jag nog inte så liten men däremot uttråkad, ostimulerad och vissen. Det är förjävla hemskt med uppbrott men det hade varit värre att stanna kvar, bli gråare och mer bitter för varje dag. Nu ska jag sörja ett taf och sen dejta kvinnor, den längtan har jag haft så länge. Jag begär mer och nu ska jag se hur det går.
Tänker att vi är så jävla programmerade att vi inte klarar oss utan en tydligt definierad tvåsamhetsrelation så vi inbillar oss att det är värt vad som helst att upprätthålla den, även om det ofta är värre än att bryta upp.
Kan det vara så att många drabbas av problemen du beskriver för att många föräldrar har en rätt villkorad kärlek till sina barn vilket lär dem att en ska förminska sina behov och sätt att vara för att förtjäna kärlek?
För min del har jag upplevt att detta inte bara stämmer gällande kärleksrelationer med män utan också ofta med vänskapsrelationer med män! Man satsar asmycket på en vänskap, lägger ner tid, ser den andra växa, ta språng ur relationen och verkligen suger ut allt ur en och oftast får man så himla lite tillbaka, ”killkompisarna” finns typ aldrig där för en, de finns bara där när det är roligt, när de kan skryta om att vara bättre än ens kvinnliga och icke-manliga vänner, men dessa ord är i slutändan knappt värda någonting. Inte ens med manliga feminister har jag upplevt en givande vänskap utan det är alltid samma grej. Männen ska ha näring och stöd när de behöver det, jag får klara mig själv och inte vara så ”tjejig” och ”klängig” när jag mår dåligt. Så sjukt hårt slag! Och de har en tendens att sticka så fort man kräver något tillbaka, precis som de allra flesta relationerna med män (detta sker dock oftast efter tomma löften om förändring som sedan bryts två dagar efteråt) Och det är nästan alltid kvinnan som får se till att relationen bryts på riktigt, för män är ofta riktiga fegisar när det kommer till avslut (i min erfarenhet så klart, men jag kan ju ha stött på den värsta sorten)
Åh gud ja, känner igen mig asmycket! Har nästan aldrig haft riktiga vänskapsrelationer med män, men de få gånger jag haft det har det bara slutat med att jag känt mig känslomässigt dränerad och som att jag fått noll tillbaka men investerat asmycket. Hade en vänskapsrelation där jag stöttade honom rätt mycket genom svackor, lagade mat ibland och såg till att han visste att han kunde prata om sina problem om han mådde dåligt osv. Hade sen ett bråk med en gemensam kompis då han också var närvarande, vilket slutade med att jag grät efteråt och kände att jag behövde få lite stöttning. Detta var också dagen innan min födelsedag och vi hade planerat att göra en liten picknick och ha det chill tillsammans som ett litet firande. Kvällen slutade med att han drog några skämt, sa att han kanske var för trött för att göra något imorgon men att jag väl kunde avvakta lite innan han gick och la sig. PÅ RIKTIGT en kvinna skulle aldrig göra så för kvinnor tenderar att inte vara helt relationskorkade. Arghhhh.
Usch! 🙁 Alltså ibland undrar jag hur det kommer sig, det låter nästan alltid som att det är samma killar när man beskriver dem men det sorgliga är ju att det nästan aldrig är det! De flesta kvinnor jag känner har liknande historier, hur kan så många män inte skämmas för att vara så jävla inkapabla till att underhålla en fungerande relation? Hur pallar de med vetskapen att de sårar andra så himla mycket gång på gång? Hade det varit mig som du beskrev hade jag inte vågat visa mitt ansikte igen, är det kanske så att myten om män som ”raka” ”genuina” och ”stöttande” faktiskt står i vägen för att de själva ska inse att de beter sig som kräk? Antingen är det det eller så lider många av dem av ett syndrom som en annan man jag kände lider av: Det vill säga det finns så sjukt mycket elaka och socialt urkassa män här i världen att så fort en man inte gör de värsta felen gör han per automatik rätt? typ ”Kalle är taskig, han kallar tjejer för horor, jag gör inte det därför är jag en bra person” (fastän personen kanske kallar tjejer för horor bakom deras ryggar när han pratar om dem men inte när han pratar med dem) Jag vet helt ärligt inte, patriarkatet är ett mysterium!