En grej jag har noterat både bland feminister och inom vänstern är en slags tävling i att framställa sig som så maktlös och ofarlig. När det till exempel anordnas en demonstration framhålls det hur otroligt ofarlig den är, att det inte finns några ”extremister” där, som feminist är det viktigt att framställa hur otroligt mycket män har att vinna på feminism och att det minsann inte finns några manshatare.
Jag blir så matt, för vad är meningen med att bedriva en politisk rörelse om den inte utgör något hot mot makten? Vad är meningen med att bara stå med sina jävla plakat och ”säga sin åsikt” om vi ändå inte kan sätta press på att åstadkomma någon verklig förändring?
Visst, det är jävligt bekvämt att inta en offerroll, utmåla sig själv som en harmlös sanningssägare, stå och ropa på sunt förnuft i ett galet samhälle, väl medveten om att ingen kommer lyssna. Med den mentaliteten kommer vi aldrig kunna vinna några slag, vi kommer bara att kunna gå ut med den moraliska segern i att ha haft rätt gång på gång, aldrig den politiska makten.
Istället för att jobba så hårt på att utmåla sig själv som ofarlig, se till att jobba på att förverkliga borgarnas värsta mardrömmar. Se till att vara det där hotet mot den borgerliga ”demokratin”, de där våldsbejakande extremisterna, som de hela tiden snackar om.
För faktum är att om vi gång på gång utmålar oss själv som maktlösa så kommer vi inte heller att kunna anskaffa någon makt. Det är inte sannolikt att folk vill ansluta sig till en politisk rörelse som inte göra något annat än att förlora hela tiden. Vi måste lyfta fram de slag vi vinner, vår potential. Vem vill stå på de säkra förlorarnas sida?
Om vi inte gör detta så kommer vi aldrig kunna bli något mer än samvetets moraliskt korrekta röst i ett vidrigt samhälle, vi kommer bara att kunna säkra oss en etablerad och bekväm plats som ”kritiker” i kapitalismen, aldrig åstadkomma något mer, något större. Det kanske kan vara ett lockande projekt för egot, men som politik är det värdelöst.
Så när någon försöker utmåla dig som ett hot nästa gång, skit i att säga emot. Säg istället; ”ja, jag är ett hot mot det här vidriga patriarkala och kapitalistiska samhället, och det är jag jävligt stolt över”.
Jag vet inte om det går att likställa maktlös med ofarlig i det här sammanhanget. Om en vill famhålla sin demo tex som ofarlig är det väl mest i betydelsen ”kom hit utan att riskera slagsmål och tillhyggen” typ? En tänker väl sig att det säkrar en större uppslutning och därmed en större genomslagskraft. Det är inte nldvändigtvis en definition av maktlöshet. Däremot det där med manhatet är intressant och en iakttagelse som jag delar. Syftet torde ju vara att försöka få med sig fler på tåget, att normalisera idéer. Det är väl väl, men det är olyckligt att det sker på bekostnad av det egna teoribygget, det egna tankegodset. Att försöka vinna mark, gillande och godkännande hos MÄN, precis som vanligt, istället för att utmana dem och visa sina egna krafter. Sätta hårt mot hårt. En skulle kunna säga att det är patriarkalt att hålla på och göra feminismen bekväm för män.
Isf kan en säga ”fredlig” eller liknande, inte att den är fri från extremister.
Det är ju sant, för där har vi problemet med avståndstagandet också.
Att utmåla sig själv som ett hot mot samhället är ett utmärkt sätt att legitimera alla åtgärder som etablerade politiker vidtar med lagen i ryggen för att hantera hotet.
Det är lite edgy och häftigt men lär knappast vara. Har du inte märkt att makten lärt sig av sina misstag. Vi har endast en Mandela, Walwesa eller Aung San Suu Kyi kvar i fängelse Julia Tymoschenko. Resten har försvunnit, dömts för allvarlig brottslighet, dött eller detroniserats.
Att utmåla sig som ett hot om man nu på minsta sätt är det så är man illa ute, folk drar sig undan och makten agerar.
Grattis – om inget händer så är du inget hot om det gör det – jag då var du ett men inte därefter.
Fast nu handlar det ju om rörelser och inte om enskilda individer. Visst har du rätt i att makten kommer slå till hårdare om den känner sig hotad, men om vi inte hotar makten så kommer vi aldrig komma framåt.
Halvt mållös. Helt analyslöst. Konflikter existerar redan, och det låter som att du pushar för evig reträtt som strategi. Att ständigt flytta tillbaka sina positioner kommer inte att skapa harmoni, istället kommer det ge att motståndaren flyttar fram sina dito. Enligt den klassiska ”first they came for the jews”.
”legitimera alla åtgärder”, ”folk drar sig undan”. Det handlar inte om att vara populärast, det handlar om att kämpa för de bästa idéerna.
Varför ska anti-feminister alltid ha kvinnliga alias? Tror de att det är någon som på allvar tror att kvinnor sitter och skriver sån här enfaldig sörja?
Kanske h
Revolution fungerar bara om det inte finns ett generellt stöd för ”makten”. Jämför Lybien med Syrien. Cuba med Boliva. Det man protesterar mot och kräver måste finnas i gemene mans medvetande.
Jämför gärna ”Lika lön för lika arbete” med ”Alla män är djur”. ”Party ON” med ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän.” osv demonisering och absurdism lockar inte röster eller konvertiter, varken från mitten eller motståndarna. Istället bli man ”dom där.”
Se hur SD utvecklats jämför med Fi.
Tror inte att du har rätt alls faktiskt, men känner mig föga lockad att diskutera saken.
Det är väl när en framställer sig själv som ett hot och hoten visar sig vara tomma som en förlorar, tänker jag? Om en faktiskt har på fötterna och kan sätta något bakom hoten bör en ju självklart hota, men om en inte har det bör nog fokus snarare ligga på att skaffa sig de maktresurser en behöver för att kunna utgöra ett hot (och det gör en inte genom att förlora, precis som du säger).
Att utmåla sig som ett hot mot kapitalismen/patriarkatet/samhället tror jag alltså är kontraproduktivt (eftersom ingen i nuläget är det), däremot väldigt viktigt att hota i frågor en faktiskt har möjlighet att vinna, och på så sätt flytta gränsen för vad som är möjligt.
Alltså, det är ju onekligen så att vi utgör ett hot, om än ett litet i nuläget. Jag tycker väl iofs inte nödvändigtvis att en ska utmåla sig själv som ett hot, mer att en inte ständigt ska utmåla sig själv som helt harmlös och ofarlig.
helll yeah!