Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Ganska ofta så händer det att antifeminister säger till mig att de hoppas att jag inte tänker skaffa barn. Det kommer jag nog inte heller göra av en rad olika skäl som jag kan redogöra för en annan gång, men det är överlag en intressant grej att säga som innehåller en massa föreställningar dels om föräldraskap och om kvinnors roll i samhället.

Tydligen ska jag inte skaffa barn eftersom det anses vara så att jag skulle vara en dålig mor. Det kan vara sant, jag tror att det generellt är väldigt vanligt att föräldrar inte behandlar sina barn särskilt bra. Jag tror att det finns alldeles för mycket utsatthet och ojämn maktdynamik i föräldra-barn-relationen för att den ska vara särskilt sund. Jag anser att det pågår ett omfattande förtryck av barn och unga i detta samhälle.

En typisk skadlig situation för ett barn att befinna sig i är till exempel att vara i en familj där en vuxen man utsätter kvinnor och/eller barn för våld eller hot om våld. Jag skulle säga att detta är betydligt vanligare än att ett barn far illa för att människor i deras omgivning är feminister. Varför sägs det inte till män som har olika aggressiva och/eller patriarkala beteenden att de inte borde bli pappor?

Det hela handlar såklart om vad som anses vara kvinnans roll och värde i samhället. Kvinnan ska reproducera, vilket innebär såväl att föda barn och att sedan fostra dem, hålla ihop familjen och så vidare och så vidare. Kvinnor som inte kan göra detta, som inte anses lämpliga att göra detta eller som väljer bort att göra detta anses inte vara värdefulla, eftersom kvinnans värde definieras utifrån hennes reproduktiva förmåga.

Jag kanske inte skulle vara en lämplig mamma, men det finns gott om annat en kan göra i detta samhälle som är värdefullt och viktigt. Jag tänkte ägna min tid åt de sakerna istället. Det gör mig inte mindre värdefull att jag inte tänker skaffa barn, inte heller skulle det göra mig mindre värdefull om jag skulle vara en olämplig förälder. Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Men när en kvinna är för bråkig kan en alltid hänvisa till det generella, reducera henne till det som i detta samhälle anses vara det ”kvinnliga”, och bedöma henne enbart utifrån denna måttstock. Detta görs inte med män. En man som varit till exempel en dålig pappa (detta har mången man gjort sig skyldig till) misstänkliggörs inte i varje annat sammanhang. Men när det gäller kvinnor kan en alltid ifrågasätta deras föräldraskap eller lämplighet som föräldrar, för det anses liksom vara relevant på ett annat sätt. Män värderas som individer, kvinnor värderas främst utifrån sin duglighet som reproduktionsmaskiner.

Därför har jag svårt att ta på allvar när någon ifrågasätter min eventuella lämplighet som förälder. Det handlar nämligen bara om en patriarkal härskarteknik, om att förflytta fokus från det jag säger till om jag är Bra Nog som kvinna (barnbehållare, reproduktionsmaskin, livsbekräftare av man och så vidare). Det är bara patriarkalt skitsnack, och har ingen som helst relevans.