Jag hade ingen rätt att begära innan dig.

En grej jag tänker mycket på är det här med att begära och att ha rätt och begära. Som kvinna saknar en rätt att begära, att begära ett bättre liv, en värdig tillvaro (varför en nu skulle vilja göra det) och framförallt att begära män. Det är mannen som sitter på den rätten. Det är han som låter sig begära och ta för sig. För honom är ett avvisande inget riktigt nederlag, det är bara att gå vidare till andra jaktmarker där han kan breda ut sig i sitt kött och sitt kön. Hela världen begär han och jagar och det kvittar honom vad begäret landar i. Bara att vara ett begärande subjekt är i sig nog för att vara en fri existens. Mannen är fri för att han har rätten att äga och framförallt rätten att vilja äga, såväl människor som ting men också positioner, idéer, ord och tankar. Han klättrar i träd, över berg, uppfinner, löser problem och är en del i skapandet av världen som kvinnan endast befolkar. Han är medborgare, en aktiv del, i den värld där hon endast är en passiv åskådare, en uppassare av hans behov. Hon bor i hans hus och klipper gräset i hans trädgård, jagar bort dammråttorna och piskar mattan, men hon skapar inget eget och därför kan hon inte bebo världen.

Sedan jag kom ut så har jag verkligen känt att jag har erövrat denna rätt. Det är en slags bitter och kall triumf; jag borde ha haft den innan, fått den med modersmjölken, men nu blev det inte så. Jag känner mig inte längre som en underordnad varelse, som i bilden nedan. Jag begär, jag kräver, jag tar och jag ger och det är vackert. Och jag vill bli begärd, för det behöver inte längre vara en fråga om objektifiering och exploatering utan kan vara ett ömsesidigt utbyte. Att ge är vackert när en också får, att bli begärd är vackert när en begär. När det finns en växelverkan, ett samspel, är det vackert, men när det är en envägskommunikation är det bara exploaterande.

För några dagar sedan så lämnade jag mitt nummer till en tjej på gymmet. Det hade varit helt otänkbart för ett halvår sedan, för att inte tala om ett år. Men nu skämdes jag inte ens, jag blev bara glad av att våga. Och grejen är att även om det inte blir något så är det okej. Jag begär och det är i sig en väldigt väldigt stor grej. Jag kan, jag vågar, jag vill. Jag vill vara nära, finnas till i andra blick o kropp och kött, låta mitt liv bindas samman med deras i ett enda helt, binda en väv av våra öden och så vidare. Jag liknar utan rodnad (okej lite rodnad kanske) en fitta vid ett ostron och klitoris vid en pärla och känner att jag vill äta detta ostron, jag vill suga på denna pärla som är en kvinnas våta kön. Veta att jag begär henne och att hon begär mig och att vi begär varandra för att vi blir begärda av varandra. Att vi går igång på varandra för att den andra går igång på oss. Det är vackert. Det är sann kärlek.

Skrev en dikt om det hela (inläsning med bild och samma dikt i text finns här).

jag hade ingen rätt

att begära innan dig

du var den första jag ville äga

i kropp och själ

och det var därför det gjorde så ont

när du lämnade mig