Jag läser denna krönika i ETC om den oäkta vänstern. Den handlar om det här med att vänstermänniskor gärna lyfter fram sig arbetarklassbakgrund för att de ska få ha något att säga till om. Och så är det den där vanliga, uttjatade svadan om att man minsann ska få lov att vara vänster fast man kommer från medelklassen eller överklassen och att man varken ska vara stolt över eller skämmas för sin bakgrund, ty den bara ”är” och säger egentligen inget om människan.
Att även människor som tjänar på alliansens politik röstar rött är givetvis utmärkt, men jag kan bli så förbannat trött på detta snyftande från privilegierade människor när de inte få komma till tals lika mycket när diskrimineringen av andra grupper diskuteras. Ungefär som feministiska män som tycker att det är usch och fy att kvinnor har ett visst tolkningsföreträde när det kommer till kvinnofrågor. Det är skitbra att ni finns, alla feministiska killar, men det är faktiskt så att feminismen handlar om kvinnor som blivit förtryckta och som ska slta vara det, inte om att män ska få ytterligare ett område där de kan vara experter och ha ”rätt”.
Samma sak gäller medel- och överklassmänniskor i arbetarrörelsen. Givetvis behövs de här personerna, men vi (ja, jag räknar faktiskt mig själv som en medelklassperson som i alla fall i viss mån engagerar mig i arbetarrörelsen) kan av naturliga skäl inte ta samma plats som de personer som denna rörelse faktiskt gäller, de personer som faktiskt har en grund till att engagera sig som utgår från deras levnadsvillkor.
Människor från medel- och överklassen är vana vid att ha tolkningsföreträde i olika frågor, därför blir de lätt lite gnälliga när de plötsligt inte har de längre. Då skriver de gärna debattartiklar och krönikor om att man minsann visst kan vara vänster utan att behöva vara arbetarklass. Och ja, det är sant, men lika lite som man ska komma och tro att man kan berätta för kvinnor hur det är att vara kvinnor så ska man som medelklass komma och tro att man kan berätta för arbetarklassen hur det är att vara arbetarklass.
När människor från arbetarklassen skriver blogginlägg om sin klassbakgrund, om de kulturmarkörer som hör till arbetarklassen, om hur de upplevt sina villkor, om vad de har varit med om som människor från medel- och överklassen faktiskt inte kan förstå så börjar dessa människor direkt tala om arbetarklassromantisering. De vill inte acceptera att det finns saker som de faktiskt inte vet lika mycket om som de som har varit med om det själva, att det finns situationer och känslor man inte kan läsa sig till utan som man måste uppleva för att förstå fullt ut.
Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt. Det riskerar att utveckla sig till en förlängning av det gamla vanliga förtrycket, där den utsatta gruppen förlorar rätten att själva sätta ord på och tolka sin livssituation. Där en reell kamp för bättre levnadsvillkor förvandlas till någon slags filosofisk ordlek och människorna som det faktiskt handlar om förlorar rätten att själva delta i samtalet. Det kräver ödmjukhet att som medel- eller överklass engagera sig i arbetarrörelsen. Det kräver att man är medveten om att man själv för en gångs skull inte har tolkningsföreträde, utan måste lyssna och försöka förstå berättelser från de som faktiskt är berörda.
Nu menar jag inte att med som medel- eller överklass inte personligen skulle kunna vinna på klasskamp, jag är övertygad om att även mina egna livsvillkor skulle förbättras om vänstern fick sig ett uppsving. Eftersom arbetsmarknaden för unga ser ut som den gör så har jag mycket att vinna på att villkoren förbättras, oavsett min klassbakgrund. I en sådan kontext kan mina personliga berättelser och upplevelser ha ett stort värde. Men det är skillnad på att belysa att alltfler människor än de från arbetarklassen såsom den av tradition definieras kan dra nytta av att samhället går åt vänster och på att hävda lika stor rätt att hävda sig om villkor som faktiskt är specifika för en viss grupp människor.