Den här tigermamman då. Alltså den kinesiska mamman som har berättat för världen om sin uppforstringsteknik under rubriken ”why Chinese mothers are superior”. Den går i korthet ut på att ge sina barn självförtroende genom att tvinga dem att klara av saker och aldrig låte dem gör något roligt, någonsin. Detta har givetvis väckt reaktioner.
Jag kan inte låta bli att tycka att hon har rätt i en del saker. Hon är givetvis helt galen eftersom hon tycker att bara förstaplats är gott nog, i alla sammanhang och dessutom förvägrar sina barn att leka med kompisar eller över huvud taget ha något fritidsintresse de gillar och själva valt.
Jag kan inte komma ifrån att jag hade velat bli lite mer drillad i min uppväxt. Kanske tvingad att läsa på den fina skolan eller pushad till att få ett jävla MVG. Nu är kanske mina föräldrar otroligt opushiga av sig (jag har fått göra vad jag velat typ hela min uppväxt) men är det inte lite så det ser ut? De flesta tycker att deras barn är okej så länge de får G i alla ämnen och inte begår brott.
Visst, alla har väl inte värsta läshuvudet och det är dumt att kräva att en totalt ointresserad och korkad person ska bli hjärnkirurg. Men det finns kanske en risk med att dem som har det mjäkas bort i allt ”barn ska vara barn”-tänk och det vore ju tråkigt. Jag känner i alla fall att det var så det var i mitt fall och tänker ofta på hur mycket jag hade kunnat om mina föräldrar bara hade kört på lite i Lulu-stil.
Det krävs en rimlig balans. Barn ska få veta att de har krav på sig, både från föräldrar och skola. Samtidigt får man inte låta det gå så långt som den här kvinnan har gjort eftersom det tär psykiskt på barnet och alienerar dem från sina föräldrar.
Jag hade också gärna fått lite mer pepp & push. Inte bara: ”äh, får du godkänt i alla ämnen & knarkar du inte är det lugnt!” Okej, den kinesiska mamman verkar ju helt sinnes med tanke på att hon faktiskt psykar sina barn, inte okej någonstans tycker jag. Men att bara dalta bort med ungarna tror jag inte heller är bra. I min familj ansågs det dessutom nästan fult att vilja utbilda sig vidare. ”Nänä, vad ska du med ett sånt där högstatusjobbtill, det är inte status att vara jurist! Varför vill du inte bara ta ett vanligt arbetaryrke?” fick jag seriöst höra. Kul att ens föräldrar stödjer ens drömmar… eh.
Ja men det är väl inte för sent? Du får det ju nästan att låta som om du tittar tillbaka på ditt liv och är typ hundra år gammal! 🙂
Jag hade en grym balans mellan att föräldrarna pushade mig men ändå höll mig tillbaka när det behövdes & tvingade mig att tjäna mina egna pengar. Det gjorde att jag började jobba som sextonåring (samtidigt som gymnasiestudier) kom dit jag ville, vågade flytta utomlands själv som artonåring, läste det jag ville, på både gymnasienivå & högskolenivå & att jag är där jag är idag (och har mitt drömjobb & får betalt för att pyssla med mina intressen musik (dj) och mode) …
Jag blev sjukt drillad när jag var liten, vilket gjorde att jag var sjukt smart, långt före alla andra, började skolan tidigare etc. Sen kom tonårsrevolutionen, började sminka corps paint, hänga på Lava, knarka, ja du vet. Så blev man dum. Önskar någon kunde drilla mig nu med, men nu är det meningen att man ska klara av allt själv. Känner verkligen inte att självdisciplin är min grej. Suck.
Vi hade kanske lite liknande uppväxt. Så känner nog jag också. Mamma och pappa har varit så fullkomligt opushiga att jag ibland blir lite avundsjuk när jag hör om människor som fått uthärda några år hård balett-träning eller fioldrillande. Haha. Det jag främst hade velat lära mig är ett extra språk. Jag hade gärna velat att någon lärde mig det som liten. Det har man stor användning av. Det hoppas jag kunna ge mina barn.
Fick heller aldrig några krav på mig, inte på prestation i alla fall. (Dock blev jag väldigt instyrd hemifrån att jag skulle vara ”snälla, tysta flickan” i klassrummet!) Nu läser jag en utbildning (sociologi) som har väldigt små jobbutsikter om man inte blir känd inom det eller genomgår hela utbildningen a la fem år + forskning. Mitt fria val när jag var 19 var kanske inte, sett nu i efterhand, det bästa för mig. Ämnet intresserar mig oerhört, javisst, men hade mamma ”pushat” mig ens lite gällande yrkesval/utbildning hade jag antagligen inte läst det som huvudämne utan som enstaka kurser. Samtidigt kanske man hade hamnat någonstans man inte vill vara. Som någon sa ovan: det viktigaste är balansen!
att drillas behöver ju inte innebära att man kör slut på sin unge heller. och ett slappare och friare förhållningssätt till uppfostran behöver inte innebära att man inte pushar sina ungar till mer. mina föräldrar har haft ett ganska slappt förhållningssätt på så sätt att jag fått gör vad jag vill, de har inte hindrat mig när jag gjort saker de egentligen inte gillar och de har aldrig pushat mig att göra saker jag inte själv visat intresse för. samtidigt har de alltid möjliggjort för mig att komma långt, det har liksom inte funnits i min världsbild att jag skulle bli något annat än den absolut bästa på det jag gör.
jag tror med andra ord inte att man behöver begränsa barn för att de ska ”drillas” och pushas till att bli framgångsrika. det handlar ju snarare om att ge barnet det självförtroende som krävs för att det ska välja en bra och framgångsrik väg själv. och självförtroende är nog det sista man får när man drillas stenhårt och roligheter undanhålls..
(Förlåt för of topic – det här kommentarsfältet tilltalar mig:))
Till Candy: Intressant, vet inte om du hört om Pierre Bourdieu men det där är ett skolexempel i hans teorier om klass och habitus. Har egentligen inte att göra med att dina föräldrar inte stöder dina drömmar, utan om att sprida vidare de värderingar man själv vuxit upp och levt utefter.
Dagens sanning: ”De flesta tycker att deras barn är okej så länge de får G i alla ämnen och inte begår brott.” Detta gäller inte bara dig, det gäller väldigt många. Det är nog faktiskt så vi uppfostrar barn nuförtiden. Ska fundera lite på hur man blir lite mer tyrann och mindre mesmamma.