”Jämställda” män och varför jag klagar.

Jag tycker att det är intressant att se antifeministers reaktioner på att  kvinnliga feminister diskuterar problematiska saker som manlig feminister gör. ”Hur en än gör så blir det fel”, säger de. Jag kan tänka mig att om en har perspektivet att feminism är hemskt så kan en också tycka att det är helt absurt att feministiska kvinnor har mage att ställa mer krav på män än att de är feminister. De flesta feministiska män jag diskuterat saken med verkar dock tycka att det är ganska naturligt att de inte får frikort bara för att de gjort en sak rätt.

Att vara man i ett patriarkat kommer aldrig att vara oproblematiskt ur ett feministiskt perspektiv, lika lite som det någonsin kommer vara oproblematiskt att vara kvinna i ett patriarkat, men givetvis är det så att feministiska män står högre i kurs än vad antifeminister gör. Anledningen till att jag ofta kritiserar just feministiska män är för att jag dels tror att de är mer benägna till förändring, dels för att jag är intresserad av de mer subtila sätten att utöva maskulinitet på. Sedan tänker jag mig också att den här bloggen främst läses av människor som redan har någon slags feministisk övertygelse, och därför ser jag inget skäl till att lägga innehållet på en nivå som är ”bekväm” för dem.

Många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister. Jag tänker att jag försöker att ge feministiska män mycket tillbaka, framförallt genom att behandla dem på det sätt jag i allmänhet behandlar folk jag tycker om, vilket jag av förklarliga skäl inte gör med ickefeministiska män, eftersom de inte har någon ambition att inte bete sig illa mot mig och således med största säkerhet gör det.

Men jag tänker inte sätta (mer) jämställda män på någon piedestal. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att jag ska slippa bli behandlad på ett respektlöst sätt på grund av mitt kön, det är något jag förväntar mig av min omgivning, även om det inte alltid efterlevs. Om det inte finns någon ambition att göra detta så kommer jag inte att bry mig om att stifta bekantskap med personen ifråga. Att sträva efter jämställdhet som man är alltså inget jag anser att en ska hyllas för, snarare handlar det om att slippa bli illa omtyckt.

Därför så ser jag det också som mer centralt att höja medvetenheten hos kvinnor om vad de bör kräva av män i sin omgivning än att typ vädja till männens ”förnuft” eller goda vilja. Jag tror absolut att det finns män som själva strävar efter jämställdhet av egen motor, men jag tror inte att det är så vi kommer att ”lösa” det hela så att säga. Att skriva om hur ”jämställda” män utövar förtryck är således inte nödvändigtvis något som riktar sig till män, utan handlar lika mycket om att hjälpa kvinnor att identifiera detta i sina relationer med män.

Precis som jag inte kräver att få bli medlem i någon hyllad klubb bara för att jag försöker att inte utöva rasism så tycker jag inte att manliga feminister ska bli det. Det är klart att jag begriper att detta får många män att banga på feminism, eftersom det är softare att vara omedveten om sina privilegier och eftersom en kanske inte får så mycket tillbaka av ett feministisk engagemang som en hade velat (vilket i och för sig är en sanning med modifikation med tanke på vilken status vissa feministmän har), men jag ser det å andra sidan inte som något självändamål att män ska vara feminister, speciellt inte om de är så bortskämda att de inte kan tänka sig att vara med i en rörelse bara för att de inte blir gullade med.

Män ska sluta förtrycka, och så är det med det. Vilken etikett de sedan använder på sig själva kvittar egentligen mig.