Detta med tjejer som ”bara umgås med killar” är ju som känt ett skitstörigt fenomen. En grej jag har tänkt på är detta att man knappast säger ”nu ska jag gå och träffa en kill-/tjejkompis” om man ska träffa en person som man är nära vän med. Jag säger ju inte att jag ska träffa en ”killkompis” när jag ska träffa Emil, lika lite som jag säger att jag ska träffa en ”tjejkompis” när jag ska träffa Hilda (mina två bästa vänner obs). Eller gör dessa tjejer det? Säger de på allvar att de ska träffa en killkompis när de ska träffa en nära vän av manligt kön? Fan vad märkligt i så fall.
Min analys av det hela är att de allra flesta som snackar om att de nästan bara umgås med killar visserligen säkert har många ytliga manliga bekanta, men kanske inte så många nära manliga vänner. Jag har nämligen svårt att begripa varför man skulle titulera en nära vän utefter vilket kön hen har. Om man känner varandra bra finns det väl en miljon andra egenskaper som framstår som betydligt mycket viktigare? Förvisso verkar det även konstigt att titulera en ytlig bekant efter kön, men det är mer förståeligt.
Alla, och jag menar verkligen alla, kvinnor jag någonsin träffat som sagt att de umgås framförallt med män, har övervikt av kvinnor eller jämn könsfördelning bland sina närmaste vänner. De kanske pratar mycket om sina manliga vänner, men i realiteten så är det kvinnor de hänger mest med, tyr sig till med problem och så vidare. Jag tror att många av dessa kvinnor räknar lite mer liberalt i fråga om vad som räknas som en vän när det kommer till just män.
Jag gör det ibland och måste bita mig i tungan. Jag har jättemånga manliga vänner, både nära och mer ytliga, likaså tjejer. Det är väl 50/50. Men min första bästis var en kille som jag känt hela livet. Han var tuff och cool (haha bland annat filmat bellatyrashow kom jag på nu) och att jag var hans kompis gav mig status genom hela min uppväxt. Och fortfarande har jag det någonstans i bakhuvet att tjejer med killkompisar är lite tuffare, för gu så cool att ha blivit utvald av en kille att vara hans kompis och inte enbart ett objekt.
Skitdumt, men jag hoppas du hajar vad jag menar.
Att säga kill-/tjejkompis är konstigt eftersom det antyder att man skulle umgås på helt olika sätt med sina kill- respektive tjej-kompisar. Jag kan köpa att man säger så när kompisens kön faktiskt har betydelse för det man ska berätta, men annars låter det heeelt idiotiskt, typ ”min killkompis föräldrar har en hund som…”.
För några år sedan hade jag en kompis som var sådan. Hon satt ofta och talade om för mig och sina andra kvinnliga vänner hur värdelösa tjejer var, hur mycket hon hatade dem och skröt alltid om hur bra hon funkade tillsammans med killar. Då kände man ju sig verkligen uppskattad som vän. Och det roliga var ju att alla hennes ”sköna killkompisar” aldrig var de som fanns för henne när det verkligen behövdes, det var vi, de värdelösa tjejerna, som alltid ställde upp.
Vad konstigt. Jag har total övervikt av manliga vänner, men det är inget jag tänker på direkt. En kompis är väl en kompis, vad spelar könen för roll? Det är kanske för att jag aldrig varit sådär jätteintresserad av killar sexuellt när de är nära min egen ålder, så jag ser liksom inte kön sådär när jag träffar någon ny som jag blir vän med. Ren tanklöshet, alltså. Vad gäller problem tyr jag mig nästan aldrig till vänner över huvud taget, utan talar med familjen.
Jag hatar när tjejer gör sådär, talar om hur hopplösa andra tjejer är att umgås med och hur härligt det är att bara hänga med killar.Vad är grejen med att välja vänner efter kön, och vad är grejen med att dissa alla av ett kön? Och så lådsas de att de säger det som något de ”erkänner”, fast egentligen tycker de att de är ascoola som bara hänger med killar och avfärdar alla löjliga tjejer. Ungefär som när man klankar ner på allt typiskt tjejigt som något töntigt, för själv är man bara häftig och gör coola killgrejer.
Det grundar sig väl en del i att tjejer och tjejiga saker anses vara lite sämre, så om man tar avstånd från det så blir man ”inte som andra tjejer”? Jag tror att den attityden förekommer mest hos tjejer som är vana vid att vara den enda tjejen i ett killgäng, verkar svårt att upprätthålla annars.
Det skulle ju kunna vara det där fenomenet med att man inte ser ”det normala” men att man ser det som avviker. Och det är väl ändå så (rätta mig om jag har fel) att de flesta människor mest har kompisar av samma kön som de själva? Så jag tänker att precis som att män tycker att kvinnor ”tar över” när kvinnor har 50% av taltiden under ett möte, så tänker man som tjej ”gud vad många killkompisar jag har!” om man har typ två killkompisar och två tjejkompisar.
Sen är väl jag en av de där störiga tjejerna, för jag har alltid känt mig mer bekväm bland killar än bland tjejer. Varför det är så vet jag inte. Jag har alltid haft mycket svårare att avläsa tjejer än killar i det sociala spelet, svårt att veta hur jag ska bete mig mot ”tjejer i allmänhet”, även om jag haft flera nära tjejkompisar (ja, fler nära tjejkompisar än nära killkompisar). Har dock blivit ganska botad sedan jag gått en kvinnodominerad utbildning i fyra år!
Fast det som är störigt är ju inte tjejer som umgås mycket med killar i sig, utan de tjejer som påstår att de gör det för att tjejer är dumma/tråkiga/falska/annan dålig egenskap, eller som antyder att det skulle vara bättre än att umgås mycket med killar.
Jag är mest trött på snacket ”jag har mest killkompisar, för tjejer är så falska!” osv. Jag håller inte alls med, jag har nära vänner av båda könen, och de är precis lika pålitliga. Jag har även bekanta av båda könen som är precis lika mycket skitstövlar med skitsnack och dylikt. Att tjejer skulle vara mer benägna om att vara elaka mot varandra tror jag inte på, tror elakheten sitter i hjärnan och inte i livmodern…
Jag skriver om en grej halvvägs in i http://ablativ.blogspot.se/2011/12/inomkon-och-utomkon-bestraffning-och.html som jag tycker är relevant och var en ögonöppnare för mig. Det var alltså två reddittrådar som knöt ihop ”fördelar med att vara snygg” och ”tjejer som alltid skryter med hur mycket lättare det är at ha killkompisar för killkompisar tjafsar mindre”. Och tankegången var typ att vänskap kräver ömsesidigt givande och tagande, fast är man snygg tjej så kan man bara ta om man umgås med män. När man ser ska umgås med kvinnor vill de att man ska ge också, och då upplevs detta som att tjejer är tjafsiga och krävande. SOm sagt, var värsta aha-upplevelsen för mig.
Har ungefär 98% kvinnliga vänner och är – av något skäl jag inte förmår att sätta fingret på varför – alltid jättenoga med att berätta kön på vänner även när det är totalt irrelevant. Drabbas alltid av den där känslan att jag gör ett ansträngt politiskt HEN-statement när jag utelämnar kön.
Störigt som fan. Särskilt dom som måste deklarera att ’jag umgås bara med killar för dom är mycket rakare och ärligare! tjejer pratar bara skit hela tiden’. Liksom aaaaarrrghhh.
Åh det där haaaaatar jag. Blir alltid helt tokig när tjejer säger sådär. Att killar tar upp problemen direkt medan tjejer går bakom ryggen på varandra istället. Det är ju inte ens sant för det mesta! Hade en kompis som ofta sa det och skröt om hur många killkompisar hon alltid haft. Kände mig alltid jätteförolämpad.
Av mina fyra närmaste vänner, som jag vet att jag kan lita på oberoende vad det gäller, är tre stycken killar. Av någon orsak har det alltid klickat bättre med dem, varför vet jag inte. Men att hålla på poängtera vilket kön den och den kompisen har, trots att det är helt irrelevant, det har jag svårt att förstå vitsen med.