Nu är detta sjukt sent ute men satan vad jag blir matt på folk som menar att det inte är ett problem med fattiga barnfamiljer eftersom ”pengar inte är allt”. Förvisso inte, men då kan väl de som har pengar betala några extra hundralappar på skatten så att folk slipper svälta då?
Det roliga är att ”pengar är inte allt”-argumentet ofta hörs för att motivera samhällsordningar där klassklyftorna är stora, även om det inte bara är där det används. Jag tycker att det känns himla snedvridet faktiskt.
Jag kan väl vidare knappast påstå mig ha någon erfarenhet av att växa upp i eller ”leda” en barnfamilj där slantarna måste vändas på, men jag skulle för guds skull aldrig komma och hävda att det inte är jobbigt. Jag är helt övertygad om att det är pissjobbigt att faktiskt vara fattig och att aldrig ha råd med några som helst utsvävningar, speciellt om man har barn.
Människor som växt upp utan att behöva oroa sig för sin ekonomi sitter och teoretiserar kring huruvida det är jobbigt att vara fattig och huruvida ”pengar är allt” medan andra alltid måste välja den billigaste falukorven och på sin höjd lyxar till det med en hyrfilm på helgen. Klassamhället i sitt esse.
Amen.
Att det finns fattiga människor är utmärkt, det är en förutsättning för att de befintliga ekonomiska mekanismerna skall kunna bibehållas. Dessutom känner jag mig som en bättre människa av att vissa är fattiga. Fattiga människor är dåliga och svaga och förtjänar därför att bli ännu fattigare. Begrips? 😀
”Okej”.
Undrar om Patria på riktigt känner sig provokativ med sina kommentarer, eller om han förstår att ingen bryr sig om hans dravel.
Jag vette fan, faktiskt. Det är ett mysterium även för mig.
Undrar om ”Marielle” anser sig vara en självgod och fisförnäm imbecill och plågsamt analretentiv och småskuren liten proggbourgeoisiesubba.
En mikroskopisk gnutta fantasi kombinerat med att du faktiskt läst vad jag tidigare skrivit här hade du eventuellt insett att jag med ett ironsiskt uppsåt bara försökte göra mig till uppriktig, oblyg och frispråkig talesperson för de patetiskt motbjudande, perverst överbetalda och i grunden fullständigt improduktiva ”chattering classes” som är och förblir det fria svenska folkets svurna dödsfiender. Medelklassen utgörs till minst 95% av skithögar, undermänniskor och folkförrädare. Förborgerligade människor kommer alltid att svika. Så är det bara. 🙂
Det är verkligen inte uppenbart när du är ironisk. detta faktum borde kanske få dig att överväga ditt ”seriösa” tonläge.
Mycket möjligt, men det var väl likgiltigt? Det kanske inte bara är jag som behöver ”överväga” saker här.
Jag har redan varit tydlig med att tonlägen varierar beroende på temperament och dagsform. Ni kanske föredrar att efterapa det urlakade småborgerligt struntviktiga och ”seriööööösa” samförståndsbräkande som förs i ”den borgerliga offentligheten”, och tror att det är den enda laternativt bästa metoden för att sticka hål på deras vackra fraser. Jag gör det ändå inte. Mitt oförsonliga förakt mot medelklassen är icke förhandlingsbart.
Mitt uppsåt är framförallt att föra fruktbara samtal med verkliga människor.
Byt metod då. Den du kör nu funkar ju uppenbarligen inte. Folk fattar knappt vad du
menar.
Det existerar ingen annan jävla ”metod”. Jag uppmanar bara de som läser vad jag skriver att formulera frågor kring det de inte förstår – eller låta bli. Helt efter eget behag. 🙂
Jaja. Men ingen orkar eftersom du är helt omöjlig att förstå sig på.
Allting jag säger här är ingenting annat än rent klarspråk. Jag är inte mindre benägen till förtydliganden än någon annan, det vågar jag definitivt påstå.
Jag är väl helt enkelt alldeles för förblindad av kommunistmaffian för att fatta klarspråk då.
Pengar är inte allt, nej, men pengar är mycket. Pengar är en förutsättning för att ha mat för dagen & kunna betala hyran. Pengar kan också bidra till att göra en lycklig, indirekt, eftersom de kan köpa en upplevelser & prylar man får ut mycket av. Film gör mig t.ex. lycklig. Kan jag köpa film förbättrar jag alltså min livssituation en liten aning. Skulle jag ha gott om pengar skulle jag kunna lämna det här landet & göra, typ, vad fan jag ville. Vilket skulle förbättra min livssituation ännu mer. Att inte vara fattig är en frihet & jag förstår inte hur människor inte kan se det.
Men det är himla lätt att säga att pengar inte är allt, om man aldrig varit fattig själv. Jag vet dock att det inte är så enkelt som så, för jag växte upp i en familj som verkligen levde på existensminimum. Vissa dagar fick vi fil till middag för att det var det enda som fanns i kylskåpet & det saknades pengar för att inhandla mat. Min pappa rynkade pannan & slet sitt hår över räkningar & skulder, och vi åkte aldrig utomlands. Detta är något som många ser som en självklarhet, men vi hyrde inte film på helgerna ens en gång. Våra julklappar köptes på avbetalning & på min födelsedag fick jag typ ett nagellack & en cd-skiva i present, medan andra barn fick tiotals prylar.
Jag kan inte direkt säga att jag sörjer att jag aldrig var utomlands med familjen eller fick massor av presenter på min födelsedag, men det är klart att jag som barn kunde avundas de som fick det. Det jobbigaste var annars de dagar det inte fanns mat. Att vara hungrig & att se hur ens mor eller far suckade & liksom ursäktade sig för att det bara blev fil till middag. Och så alla bråk om ekonomin, samt skuldkänslorna man kände om man någon gång behövde något nytt. Och jag tror att det är fler än bara jag som kan skvallra om liknande erfarenheter, så de som gnäller om hur pengar inte är allt till de som är fattiga kan ju bara köra upp något i röven.
Jag växte upp i en ”fattig” familj, på grund av att min pappa dog och min mamma blev ensamstående med fyra barn och ett lågavlönat jobb (trots 5 års universitetsutbildning.) Visst fick vi presenter, mat på bordet och lite godis på helgen, MEN vi aldrig inreda våra rum (hade inte råd med nya möbler/färg/tavlor, så alla möbler var begagnade och alla rum vitmålade) och aldrig köpa nya kläder om vi inte vuxit ur dem (exempelvis: ett par jeans att ha i två år, då var det tal om att köpa ett par nya). Mina kläder var alltid för små och det var ett helvete att vara tonåring under sådana förhållanden, vi blev nog alla retade mer eller mindre pga just gamla kläder. Folk som Patria kan gott tro att fattigdom beror på dumhet eller lathet eller vad som, men det visar ju uppenbarligen enbart att han själv aldrig drabbats av det. Tvärtom, mamma hade aldrig tid att vara hemma eftersom hon försökte jobba extra, så det är väl för väl att vi ungar inte allihop slutade upp som knarklangare och sociopater.
Och vi tillhörde inte ens den fattigaste kategorin människor i Sverige. Vad säger det om detta vårt ultimata välfärdssamhälle?