Kortsiktig ekonomisk politik. Om vem som tjänar på lånebubblan.

Läser i Dn om att svenskarna är mer belånade än någonsin, något som är mycket problematiskt ur ett ekonomiskt perspektiv. Den största delen av dessa skulder är, som jag förstår det, bolån. Givetvis går bolånen upp när vi dels har en situation där människor i princip är tvingade att köpa sin bostad eftersom det finns så få hyresrätter, och dessutom håller räntorna på lånen väldigt låga så att folk upplever att de har råd att ta lån. Det säger sig självt att en sådan situation leder till att priserna ökar. Många vill säkert inte belåna sig till den grad de gör, men gör det ändå för att de saknar andra möjligheter. Andra tror att det är lugnt eftersom de förväntar sig att räntenivåerna ska vara fortsatt låga och att bostadspriserna ska gå upp (jag har hört åtskilligt antal gånger att bostadspriserna kommer att fortsätta öka in i fan oändligheten).

Belåningsgraden är dock knappast en fråga om att enskilda personer måste ”välja” att låna mindre, utan är i högsta grad en politisk fråga. Riksbanken kan styra räntenivåerna på huslån och regeringen kan besluta om att bygga fler hyresrätter så att människor som saknar ekonomin för att köpa något, men ändå behöver någonstans att bo, slipper tvingas till att belåna sig upp över öronen.

Riksbankschefen uttalar sig också om situationen i artikeln:

De flesta kommer att klara en kommande räntehöjning, men tiotusentals hushåll riskerar att få ekonomiska problem under många år. Ingves varnar för ett ”stort antal tragedier”.

I Riksbankens senaste Penningpolitisk rapport, som kom i förra veckan, skriver dock bankens direktion att skuldernas andel av inkomsten kommer att ligga kvar på ”dagens höga nivåer”, trots att lånefesten fortsätter. Anledningen är att lönerna väntas öka lika mycket som skulderna.

Skulle den förhoppningen inte stämma, utan skuldandelen ökar igen, antyder Stefan Ingves att Riksbanken måste ingripa för att kyla av hushållen.

Ofta så talas det i politiken om att människor måste ta ansvar för sin privata ekonomi, och till exempel inte låna för mycket. Men vad som glöms är att det är bostadssituationen som i mångt och mycket tvingar fram en situation där folk måste låna, och att det är den ekonomiska politiken som gör att folk upplever att de har råd att ta lån. Det är alltså den ekonomiska politiken som lett fram till en situation där en massa hushåll riskerar att hamna i en ohållbar ekonomisk situation, och det är även hushållen som får stå till svars för detta trots att riksbanken hela tiden har haft möjligheten att kyla ner marknaden. Att medvetet skapa en situation där belåningsgraden ökar och ökar kan verkligen ifrågasättas ur en massa olika perspektiv. Det är i slutänden hushållen som kommer stå där med skulden, både den ekonomiska och den moraliska, som riksbanken har skapat med sin ekonomiska politik.

I slutet av artikeln så sägs det att läget nu är ganska lugnt, att marknaden håller på att kylas av. Men även om marknaden kyls ner och priserna slutar öka så kommer vi stanna på ett läge där belåningsgraden är högre än vad den var innan. Om man ser på grafen som finns i Dn:s artikel så har belåningsgraden ökat stadigt sedan 90-talet. Även om det inte står en bolånekris bakom nästa krök så är detta en förändring av den ekonomiska situationen i landet som det vore rimligt att vi diskuterade på ett lite djupare plan än i termer av om vi kommer drabbas av en kris nu, i denna stund. Vad vi till exempel inte pratar om är att den ökade graden av belåning på fastigheter också har effekten att människor i lägre grad faktiskt äger sina egna bostäder, istället gör banken det. Det har skett en omdisponering av ägande från hushållen till bankerna. Vad detta innebär i termer av makt borde vara uppenbart. Jag tycker att det är djupt problematiskt att det aldrig diskuteras vem som tjänar på den ekonomiska politik som förs utan att det enda som diskuteras är hur vi ska hålla närmaste kris borta. Det är verkligen en sant kortsiktig politik.