Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.
Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.
Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.
Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.
Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.
Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.
Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.
Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.
Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.
Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.
Game of Thrones i ett nötskal. TV- serien d.v.s. De äckliga producenterna har översexualiserat böckerna så fantastiskt mycket så jag vill slita av mig håret i ren förtvivlan.
Hej Fanny. Jag har läst din blogg länge men tror aldrig jag har kommenterat. I vilket fall som helst ville jag säga att jag tycker dina inlägg alltid är himla tänkvärda. Ofta lyckas du uttrycka just det jag känner men inte finner ord för. Så även i detta inlägg. Därför skulle jag vilja be dig att lyssna till dagens Obs i P1 och, om du tycker det är värt det, kommentera Annette Masuis inlägg. Jag har precis lyssnat på det, och kan inte riktigt reda ut vad jag tänker om det. När intelligenta människor lägger fram sina tankar på ett logiskt, resonerande och vältaligt sätt har jag så lätt att tycka ”jo, men hen har nog rätt!”, även om det samtidigt finns något som inte känns riktigt bekvämt med resonemanget. Vore intressant att veta vad du tycker:
”Att kvinnan är underordnad mannen i samhället är en sanning inom feminismen. Men innebär underordning alltid maktlöshet? Skapar kvinnor eftersträvansvärda mansideal? Anette Masui har läst en antologi som ifrågasätter etablerade föreställningar om kön.”
”Anette Masui har läst antologin Kvinnorna gör mannen, som skildrar hur kvinnor – genom att lovprisa vissa manliga beteenden och svartmåla andra – har lyft fram olika mansideal, förmånliga för kvinnors egna intressen och behov, och fått männen att anpassa sig efter detta.”
Jaaaa Ekatarina! Nu har jag inte läst böckerna och bara sett TV-serien men håller med om att detta är något som verkligen märks i GoT. Speciellt hon vad hon nu heter, mother of dragons, som tvingas vara naken typ hela tiden! Kan hon inte bara få vara en stark kvinna? Nej nej, hon måste vara en NAKEN stark kvinna.
Fast det stämmer helt enkelt inte. Daenerys Targaryen som du rimligtvis syftar på går t.ex. runt i en klänning som visar ena bröstet i princip en hel bok. Detta eftersom att det är så du går klädd i Qarth där hon vistas ett tag. De valde dock att ändra den delen i TV-serien då de ansåg att det skulle påverka storyn för mycket om man såg henne med ett bröst bart hela tiden, http://gameofthrones.wikia.com/wiki/Qarth.
Man skulle ju kunna vara kritisk mot att den kvinnliga klädsen måste anpassas bara för att handlingen utspelas på TV istället för i en bok. Medan männen kan springa runt barbröstet hur mycket som helst utan problem. Dothraki männen har ju t.ex. ofta lite/inget alls på överkroppen men det reagerar man inte alls lika mycket på.
Varför är det rimligt att inte vissa de kvinnliga karaktärernas kroppar medan männens kan vissas hur som helst?
Det handlar inte bara om klädsel utan om beteende etc, hur karaktärerna skildras.
Fast det jag svarade på handlade ju specifikt om klädsel/nakenhet.
Varning för spoiler för A Song of Ice and Fire böckerna
Att ha en ung tjej som vill bli drottning och styra över sitt gamla rike och som genom berättelsen agerar som ledare borde väl i och för sig vara rätt så progressivt med tanke på att utgångspunkten är medeltida Europa. Om vi nu ska fortsätta på a Song of Ice and Fire temat. Du har också en ung tjej som tränar till att bli lönnmördare och inte vill gå runt i klänningar och gifta sig medan en annan skyddar prinsen och brodern mot faror genom sin styrka och kunskap om framförallt vapen.
Anders
Obs att jag själv varken sett eller läst detta, bara påpekade att det inte endast handlar om klädsel.
Jag känner verkligen igen mig. Det där med att så gärna vilja ha en pojkvän.. jag har drömt om det sen långstadiet. Jag har uppgivet sagt att ”Jag har ju inte ens höga krav!” och undrat varför ingen vill ha mig. Jag har aldrig ens reflekterat över det förut, men vilket stört beteende!
Fortfarande som 19-åring har jag ännu aldrig haft någon pojkvän, och har inte längre något intresse av det. Visst har jag fortfarande ett bekräftelsebehov, och även ett behov av intimitet, men jag vill fokusera på att söka det på annat håll. Jag har märkt att min självkänsla är som sämst just bland män, och speciellt män som ger mig komplimanger för utseendet eller menar att det är ”lite sexigt” att jag t.ex. är insatt i olika frågor.
Det enda jag kan säga är: grattis!
Alla har behov av bekräftelse och intimitet. Men en kan få det lika bra, och ofta mycket bättre och mer okomplicerat, i ickemonogama relationer.
Så sant, så skevt.
Tack för att du finns Fanny, eller snarare tack för att du skriver din blogg. Jag skulle troligen fortfarande vara hon jag var, hon som mest av allt önskade sig drömprinsens bekräftelse, utan den. Du har fått mig att inse att jag är värd mer än så.
Tack för peppen!
Gick idag till jobbet för första gången med ärmlös klänning och visade upp mina armhålor och ben som inte blivit rakade sen jag började läsa din blogg för sisådär tre månader sen. Känner mig betydligt coolare och snyggare nu, när folk säkert inte tycker att jag är lika fin, än vad jag gjorde när jag tanklöst och vanemässigt/ ängsligt anpassade mig efter rådande ideal. Tack för inspiration och ifrågasättande!
Huvudet på spiken som vanligt!
En annan sak som går hand i hand med detta är hur tydligt det är att det inte ens går att vara attraktiv utan att det är avsett för den manliga blicken. En ska ständigt bli smickrad över manlig uppmärksamhet, för det måste väl vara enda anledningen till att en satt upp håret eller har en genomtänkt outfit? Tanken att jag skulle kunna vara intresserad av kläder och hår för min egen skull finns liksom inte som kvinna. Då blir det också svårt för att förstå varför jag lägger håret men inte rakar mig under armarna, om en inte kan acceptera att jag gör det som _jag_ trivs med.