Kvinnors känslomässiga makt.

Att män och kvinnor sitter inne på olika slags makt är en teori som framförs titt som tätt. Män sitter på den ekonomiska och politiska makten, men i gengäld sitter kvinnor inne på en slags ”känslomässig” makt, som dessutom ofta hävdas vara viktigare. Eftersom kvinnor lär sig att förstå och hantera känslor, knyta an till människor och så vidare i högre grad än män så anses vi ha en makt i detta som män saknar. Ibland talas det även om en sexuell makt, vilket både kan åsyfta att kvinnor kan ”styra” män genom att kontrollera tillgången till sina kroppar och, på ett djupare plan, att kvinnor har makt över reproduktionen.

Intressant här är vad en egentligen tänker sig att makt innebär. För mig är makt inte att ha vissa egenskaper eller färdigheter, jag anser till exempel inte att en stark person har makt bara i egenskap av sin styrka, däremot finns där en maktpotential som kan brukas. En person som är stark kan använda den styrkan som ett medel för att skapa sig makt över andra personer, men hen har inte per automatik makt. Kvinnor kan tänkas ha en viss maktpotential till exempel i att vi kan kontrollera tillgången på våra känslomässiga färdigheter, men vi brukar inte denna tillgång som ett maktmedel.

Jag menar dock att det i våra egenskapers natur, och främst när det gäller den känslomässiga makten, finns något som hindrar oss från att bruka den just som maktmedel. När kvinnor lär sig att förstå känslor lär de sig samtidigt att denna deras förmåga är något som ska användas för att tillfredsställa andra. Den förmåga kvinnor har är nämligen framförallt en fråga om att vilja något, att vilja se och förstå andra människor. Det handlar inte om att alla kvinnor är otroligt duktiga på att göra detta, utan om att de faktiskt tar sig tid att göra det. Det handlar om att kvinnor har lärt sig att de ska lägga denna energi på andra människor, att förstå andra människor. Detta skulle strängt taget män också kunna göra om de var tvungna till det.

Jag skulle säga att det är männen som har den känslomässiga makten, en makt de upprätthåller just genom att inte odla vissa egenskaper eller förmågor eller att inte uträtta vissa sysslor eller känna någon slags plikt eller behov av att göra det. Ungefär som en person som är oduglig på matlagning kan slippa arbete just på grund av detta så kan en person som saknar förmåga eller vilja till känslomässigt arbete slippa på grund av detta. I slutänden skapar detta såklart en situation där män utför mindre arbete än kvinnor.

Män får även makt genom att skapa känslomässig distans till kvinnan, något som kvinnan sedan försöker motverka genom att skapa närhet. Detta gör att det blir mannen som styr relationen och har ständig tillgång till kvinnan, medan kvinnan gör allt för att tillfredsställa mannen. Kvinnors känslomässiga makt är därför, om ens existerande, grovt kringskuren. De känslomässiga förmågor kvinnor är utrustade med är villkorade med att de använder dem för att tillfredsställa män, inte för att dominera över dem. Kvinnor som använder sina förmågor ”fel” blir ofta hårt straffade socialt, anklagas för att vara elaka, manipulativa och så vidare på ett sätt som män med motsvarande beteende aldrig görs.

Jag tänker mig att den sexuella eller reproduktiva makten faktiskt har en verklig potential att vara just ett maktmedel, eftersom det i högre grad bygger på egenskaper som är exklusiva för kvinnor. Kvinnor skulle faktiskt kunna begränsa mäns tillgång till deras kroppar, vilket skulle utgöra ett stort, ja rentav oöverkomligt, hinder för samhället och därmed också patriarkatet. En kan dock tydligt se hur just den här aspekten av kvinnors makt flitigt kringskurits av patriarkala strukturer. Det finns och har funnits omfattande system, såväl juridiska som sociala, som syftar till att kringskära kvinnors makt över sina egna kroppar, sin reproduktiva förmåga och sin sexualitet. Till exempel olika slags regleringar kring kvinnors rätt att göra abort, skämmande av kvinnor som föder barn utan att det finns någon stabil relation till en man med i bilden, något som i allra högsta grad lever kvar i moraliserandet kring och diskrimineringen av ensamstående mammor. Sedan finns det såklart också alla de normer kring hur kvinnor ska agera sexuellt, normer som inte sällan upprätthålls med hjälp av våld. Våldtäkten, både som faktisk handling och som ständigt överliggande samhälleligt hot, är också ett sätt att frånta kvinnor rätten att styra över sig egen sexualitet.

Detta är egentligen inga nyheter inom feminismen. En angelägen fråga för kvinnorörelsen har länge varit att kvinnor själva ska få makten över såväl kroppen som de reproduktiva förmågorna, något som mötts och fortfarande möts av enormt mycket motstånd, såväl politiskt som ”privat”. Kvinnors kamp för att bli fria från exploatering av sina reproduktiva förmågor är vad stora delar av den feministiska kampen har som kärna. Jag är säker på att detta skulle kunna användas som ett maktmedel för kvinnor på en kollektiv nivå, men lika säker är jag på att alla försök till att faktiskt använda det kommer att bemötas med våld och tvång för att återigen pressa in oss i den patriarkala fållan. För att den reproduktiva makten ska kunna användas som maktmedel krävs medvetet och kollektivt arbete. Att enskilda kvinnor i sina relationer når feministiska framsteg genom att villkora dessa förmågor med olika motprestationer ser jag inte som särskilt realistiskt.

Vidare borde själva syftet inte vara att använda dessa förmågor som valuta vid olika förhandlingar, utan att kvinnor fullt ut ska få makten att själva bestämma över dem och dessutom leva i ett jämställt samhälle. Att mena att kvinnor på olika sätt ska förhandla med sina kroppar och sin reproduktiva förmåga för att på så vis kunna köpa sig till jämställdhet är en återvändsgränd, eftersom det kräver att kvinnor fortfarande måste tillåta exploatering av dessa förmågor för att få leva på ”lika” villkor. Att leva på lika villkor endast på premissen att en tillåter sig exploateras är i själva verket inte någon fråga om lika villkor över huvud taget, utan endast om en skenbar jämställdhet som vilar på en djupt ojämställd grund.

Hela tanken på att kvinnor sitter inne på olika förmågor som vi ska handla oss till ett jämställt samhälle med bygger på en idé om att kvinnor framförallt ska vara nyttiga för män, och att det är i egenskap av just detta som vi kan få till bättre positioner för oss själva. För mig är detta inte någon jämställdhet, utan snarare en fråga om en vidare exploatering av kvinnor. Det handlar om att män ska släppa in kvinnor i sitt samhälle om de tjänar på det, och att kvinnorörelsens mål är att få till ett så fördelaktigt byte som möjligt. I mina öron låter detta mer som någon slags handelsstrategi för att skaffa sig så mycket fördelar som möjligt utan att i grunden ändra sin position än som någon slags social kamp för förändrade livsvillkor. Kvinnor kommer fortfarande att domineras och exploateras av män, även om vi kanske få mer lön för mödan.