Igår kollade jag på dokumentären Skönhetsbubblan som det varit så mycket snack om på senaste tiden. Du kan se den här om du vill.
I filmen så var det en massa kvinnor som sa att de skulle operera sig om de hade pengarna. Tydligen är det en av tre kvinnor i min åldersgrupp som skulle kunna tänka sig operation.
Under tiden dom snackade så tänkte jag att jag också skulle kunna operera mig om jag hade pengarna. Men sen kom jag på, att jag har ju faktiskt pengarna. Jag har till och med så mycket pengar att jag skulle kunna göra ett ingrepp utan att behöva prioritera bort något i mitt liv just nu eller under de närmaste åren.
Och sen kom jag på att jag verkligen verkligen inte prioriterar ett ingrepp. Om jag kunde bli snyggare på konstgjord väg i ett nafs så hade jag säkert gjort det, men jag tror inte ens att jag skulle prioritera att boka av en timmes tid för det. Inte ens om min drömkropp bara låg några hundringar bort så skulle jag orka ta mig för det.
Och det är väl det som är att vara nöjd. Inte att tycka att ens kropp är perfekt, inte att tycka att man absolut inte vill förändra något, utan helt enkelt att inte vara intresserad av att ta sig för det. Att ha det allra längst ner på sin lista över saker man skulle vilja göra i livet.