Jag har alltid varit ganska stor till växten. Inte så att det är eller har varit ett problem, men såpass att jag har stuckit ut jämte de andra, mycket spädare, tjejerna i klassen. Jag var under hela låg och mellanstadiet ”lite större”, jag blev lång snabbt och utvecklade bröst tidigt. Även när jag inte alls var särskilt stor i förhållande till någon annan så hängde denna självbild kvar.
Något som ofta diskuterats hemma är mina matvanor. Jag har alltid fått beröm, högst oklart, för att jag inte är kräsen, äter ordentligt och så vidare. Detta i förhållande till min lillebror som är kräsen som få och smal därefter. Jag har alltid fått höra att det är så roligt att bjuda mig på mat eftersom jag tycker om att pröva nya saker. Jag har blivit jämförd med mina betydligt mer kräsna, om mycket smalare, kusiner.
Även om det alltid, eller nästan alltid, nämnts i positiva termer så har detta ständiga tjat satt griller i huvudet på mig. Att får höra att en är stor i maten samtidigt som en känner sig tjock är inte är asschysst kombo.
Från att ha varit roligt och gott blev maten fruktansvärt laddad. Jag svalt mig, jag hetsåt otroligt mängder godis, jag spydde, räknade kalorier, åt uteslutande sallad i flera veckor och så vidare. Jag drog på mig magproblem och sömnproblem (som jag gudskelov blev av med när jag började äta normalt igen). Dessutom så krävde det otroligt mycket tankemöda. Såhär i efterhand blir jag helt förundrad över att jag orkade hålla på.
Nu har jag kommit bort från allt detta, och det efter många år av kämpande. Jag kan äta utan skam, ofta med god aptit och för det mesta även nyttigt. Jag äter fortfarande mycket, men jag tycker inte att det är ett problem och vet med mig att jag blir alldeles för hungrig annars. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli lika smal som när jag var tre år yngre och alltid tänkte på mat. Jag tycker att det är värt det. Jag mår hellre bra än kommer i mina favoritjeans.
Överlag umgås jag numera med människor som inte kommenterar min matvanor, något som är otroligt skönt. Men när jag hälsar på släkten så händer det ibland att det återigen blir ett samtalsämne. Hur mycket jag äter, vad jag äter, hur snabbt jag äter och så vidare och så vidare. Till exempel en sådan sak som att jag måste äta mellanmål kan vara ett ämne värt att kommentera. Numera kan jag hantera detta. För det mesta hummar jag bara lite frånvarande. Men det påminner samtidigt om en uppväxt där det alltid skulle kommenteras.
Jag menar inte att detta var enda skälet till mina ätstörningar, men jag tror att det var en bidragande orsak. Dessa ätstörningar gjorde att jag under 5-6 år inte kunde njuta av mat. Och det var paradoxalt nog detta som de som alltid kommenterade mina matvanor tyckte var så positivt. Att jag kunde njuta.
Att kommentera andras matvanor, speciellt om dessa andra är barn, är ett jävla ofog. Oavsett om det är negativt eller positivt så skapar det en laddning kring mat. Det skapar den obehagliga känslan av att en är bevakad, att någon övervakar värderar det en stoppar i munnen. Det skapar ett ansträngt förhållande till mat som kan föranleda ätstörningar, även om en aldrig någonsin säger något elakt eller tillrättavisande. Hur lockande det än kan vara, snälla gör det bara inte. Låt folk få ha sina matvanor i fred.
Usch minns det där, hur de vuxna runt omkring mig alltid påpekade vad jag åt och att jag åt, min aptit var det inte något fel på. Gick omkring hela min tonnårstid och tänkte att jag var tjock som åt mat. Det som knuffade mig över kanten var när min pappa föreslog att jag skulle banta för att jag blivit fet. Det ger mig fortfarande ångest ibland. Nu tio år senare, fri från ätstörningar och självskadebeteende på grund av dem, så inser jag ju att jag inte var fet. Det var min lillasyster som var underviktig och led av anorexi. Istället för att hjälpa henne blev hon mallen för vad som var normalt och jag i min storlek 36 blev tjock.
Jag känner verkligen igen mig. Jag precis som du växte snabbast i klassen, utvecklade bröst först, etc. Jag var stor i maten, har alltid älskat all mat i princip och detta har kommenterats och uppmuntrats hemifrån, där mat är viktigt. Samtidigt har mina föräldrar alltid jämfört mitt ätande med min systers som är liten i maten, liten till växten och kräsen. Hon är ’så smal, hon måste äta mer’ medan mina föräldrar alltid sagt till mig att ’det är bra att du äter men du måste se upp så du inte äter för mycket’.. På dagis sa en fröken åt mig att jag måste äta långsammare, att jag äter för mycket när jag äter så snabbt.. Mamma satte mig på diet när jag var 13..om jag gick ner 10 kilo skulle jag få en jacka jag alltid drömt om. Då hade jag lite väl mycket hull, mest för att jag åt för att dämpa ångest.. och för att mamma och pappa alltid varit glada när jag uppskattat mat. Sedan dess har jag prövat att svälta mig själv och alla möjliga dieter.. Idag är jag fullt normalviktig men kommer aldrig ha ett sunt förhållande till mat, det är och kommer kanske alltid vara ångest och det är så jäkla synd.
Nu när jag läser detta så slår det mig hur fascinerad jag är över att jag aldrig har haft ett komplicerat förhållande med kombon mat & kropp, & att jag inte har haft det mer komplicerat med mat än vad jag har haft det (jag har ju matmissbrukat i ett par år men det hade ingenting med kroppen att göra & inte så mkt med maten heller egentligen, snarare välmåendekemin maten skänkte).
Jag var kräsen då jag var liten, var inte särskilt förtjust i kött & ingen kom ju på tanken att servera mig vegetariskt så det var ofta bråkigt om att äta upp maten & eftersom jag var smal & åt lite i skolan satt en fröken med mig när jag åt för att se så att jag åt tillräckligt. Alltså va? Jag tycker att det är stört, allt hade alltid en aura kring sig att jag svalt mig & klasskamraterna sa att jag hade anorexia. Så var ju verkligen inte fallet, jag åt rikligt av sånt jag tyckte smakade bra.
I gymnasiet var maten dels betyyydligt godare & smaklökarna hade utvecklats så jag åt ofta med god aptit & då kunde man ju inte längre snacka om att jag var anorektisk så en klasskamrat började istället skämta om att jag hade bulimi för frisk kunde jag ju inte vara som var så smal (& jag var inte ens underviktig men tydligen har jag aldrig haft en acceptabel kropp). Så från en påhittad ätstörning till en annan. Sen hur jag av olika psykologer (utan relevans för samtalet) fått höra att jag är mager & av vänner, bekanta & släkt har fått frågan om jag har anorexi & fått höra att jag ser ut som en pinne & ”oj vad smala lår du har!” har ju också varit roligt för jag vill ju såklart inte ha former som vilken kvinna som helst, suck,
& ändå har jag kunnat äta mest på en fest men det har ingen sett utan all fokus har legat på min ’sjuka kropp’ & dom som ser att jag faktiskt äter mycket påpekar gärna detta. Då jag var på cykelresa så åt jag & min vän hos en främmande man som bjöd på mat & han frågade hur jag kunde äta så mycket & samtidigt vara så smal. Min vän svarade med att jag åt hela tiden & många brukar skämta om att man alltid ser mig sitta & tugga på någonting.
Lång jävla story, men jag tycker att det är så skönt att jag trots att jag genomgående under mitt liv har fått kommentarer om att jag äter för lite eller mycket & att jag har en sjuk kropp har en så avslappnad relation både till min kropp & till mat. Hur mycket spe jag än har fått har jag stått fast vid att jag tycker om min kropp. Jag känner mig fin då jag droppar till min lägstavikt 58kg & jag kände mig fin då jag åt Zyprexa & vägde 70kg, & jag är tacksam över att jag inte bryr mig om dom som skämtar om mina portioner – & jag hoppas att dom gör det just för att dom märker att jag också kan tycka att det är kul, annars är ju denna obsession ohyfsad.
Men jag tycker ärligt att det är förvånande att jag har en så okomplicerad syn på min kropp & mat när så MÅNGA runt mig alltid har haft en betydligt mer komplicerad relation till hur jag ser ut & vad jag äter, än vad jag har haft. Jag är tacksam, men det är fucked up detta med människors besatthet vid andra människors kroppar & portioner.
/slut på världens längsta kommentar
Intressant! Skönt att du sluppit undan.
Jag känner till viss del igen mig själv i det du beskriver här. Även om kommentarerna jag fick höra såg annorlunda ut, existerade de likafullt. Och påverkade mig. Så många år jag ägnat mig åt mat, att tänka på mat, på ätande, på min kropp… Konstant, dag ut och dag in. Men det behöver vi inte gå in på mer just nu.
Däremot måste jag dela med mig av en tanke jag slogs av. Att min mamma var den som kastade flest kommentarer kring sig, inte nödvändigtvis riktade till just mig, faktiskt mer ofta om sig själv, till sig själv. Mycket ”inte skall väl jag” och ”jag kan ta den minsta biten”, eller ”nä, jag skall inte ha, har inte tränat idag”. Och fastän jag varit medveten om detta blir jag än en gång övertygad om hur oerhört avgörande det varit för min syn på mig själv, min kropp och ätande. Inte så att jag beskyller min mamma för allt detta, men likväl. Visst fan påverkade det mig.
I övrigt kan jag tycka att det är så vansinnigt sorgligt med all tid och energi som så många lägger på just detta; matångesten. En av mina närmaste vänner, som jag tidigare bodde tillsammans med, är ätstörd (närmare bestämt bulimiker), och vi pratade mycket om detta fram och tillbaka. Nog för att sjukdomstillståndet absolut inte går att likställa med någon form av ”allmän matångest”, så är det ändå galet hur så många går omkring med liknande tankar, rädslor, besattheter; och att det i viss mån till och med uppmuntras av den där ständiga ”var hälsosam = smal”-tanken.
Även kommentarer mot sitt eget ätande spelar stor roll tror jag, precis som du säger. Jag tror att det är väldigt svårt att ens barn får en sund relation till mat om en själv har en väldigt komplicerad sådan (såvida en inte döljer det jävligt skickligt).
Mycket tänkvärt, brukar inte kommentera mat, men har inte sett risken med positiva kommentarer. Gör vad jag kan för att sonen inte ska få ett komplicerat förhållande till mat, hittills har han inga problem, äter mycket bra och av nästan allt så jag tror inte att han kommer få det heller.
En kan ha andra matproblem än att en inte äter nog, till exempel överäta/hetsäta som sedan gärna övergår i självsvält/bulimi. Nu menar inte jag att säga att din son visst är sjuk, men det är viktigt att se även sådana signaler också. Jag åt väldigt mycket under min barndom, men sedan vändes det i både självsvält och att jag kräktes upp maten.
Jag lägger mig i vad andra äter med tanken på djuren som har dött för att mätta deras magar. Dieter, kommentera andras utseenden, osv avstår jag från. Mycket för att jag själv har fått stå ut med kommentarer om att jag är benig och smal, när jag blev vegan är det det alla skyller på istället. Men det är inte därför jag är smal. Bara för att man är vegan betyder det inte att man inte får i sig tillräckligt med näring, veganer finns i alla former! Det finns dom som kallar veganism för en diet vilket inte stämmer, vegan är man av etiska skäl.
Jag försöker acceptera andras val av mat. Som sagt, är det mycket, lite, fettsnålt, mycket fett, liten portion ger jag blanka fan i. Men så fort ett djur har plågats och dött i onödan för måltiden kan jag inte annat än bry mig och ha åsikter. GO VEGAN