Har du någon gång känt att folk har krävt att du ska må dåligt över saker som du själv inte har mått särskilt dåligt över? Eller att du ska visa ditt lidande på ett visst sätt som du själv inte känt dig bekväm med? Jag tror att många som har varit med om upplevelser som anses traumatiska har haft erfarenhet av att andra tycker att de ska reagera på ett särskilt sätt. Ett typexempel är väl hur våldtäktsoffer ofta vittnar om att deras trauma har antagits vara större än vad de personligen har upplevt.
Om du har varit med om något sådant, berätta gärna vad som hände, hur du förväntades reagera, varför det inte passade och vad reaktionerna blev. Jag tycker att det är intressant detta att även lidande är något som förknippas med en viss idealbild.
Jag har inte varit med om ett trauma, men däremot har jag drabbats av ”lidandeidealet” i samband med min förra relation. Vi hade ett öppet förhållande och folk förväntade sig att det skulle plåga mig djupt. ”Åh, vad jobbigt”, ”Din stackare!”, ”Så får du sitta hemma när han går ut och ligger, vilken typ!”. Mina föräldrar ville däremot att jag skulle lida åt det andra hållet. ”Byta karlar som andra byter underkläder…”, ”Jaha, så du gick ut och hånglade med någon annan och så satt killen hemma och väntade? Ja, inte är du mycket att lita på du.”
Människor blev liksom upprörda för att varken han eller jag verkade ta någon skada av en relationsform vi själva valt.
Jag har inte heller varit med om ett trauma, men när jag var sex år så skiljde sig mina föräldrar. Jag minns inte om jag blev ledsen över det då, och känner inte att det påverkat mig negativt. När jag var 18 så träffade jag en ytlig bekant på bussen som vuxit upp på samma landsort som mig, och jag nämnde att jag skulle hälsa på min pappa. Hen ser då medlidsamt på mig och säger: ”Nej men vad tråkigt att de skiljt sig. Kom ihåg att det inte är ditt fel att de skiljde sig!”
Har haft en traumatisk uppväxt samt blivit sexuellt utnyttjad och misshandlad.
Jag ser det inte som en big deal, det är som det är, inte mycket jag kan göra åt saken än att se framåt. men när jag pratar om det med min terapeut så reagerar hon precis som det du beskriver. Det känns som att hon tycker att jag ska vara ett vrak som ligger och grinar i sin kudde och ältar och mår dåligt över vad som hänt.
Visst har jag säkert tagit någon skada, men inte på det sättet som hon tydligen vill att jag skulle gjort.
Det är samma reaktioner hos te.x vänner när jag berättar om saker jag varit med om, de reagerar jätte starkt medans jag själv bara sitter och rycker på axlarna. De tycker det är konstigt att jag inte är uppgiven över händelserna.
Jag gjorde abort för ett antal år sen. Det var absolut ångest när jag fick veta att jag var gravid men när jag bokat tid för samtal och abort var jag rätt så lugn. Barnmorskan var däremot väldigt inställd på att jag skulle ”praaaata om det”, det var en stor grej, livsomvälvande till och med, och hade jag blivit utsatt för övergrepp? Skulle det gå att rättfärdiga det mer om jag blivit utsatt för någon typ av tvång tänkte jag. Det hade jag men det var inget jag ville diskutera med henne. Jag var jättelättad efteråt och hade ingen lust att prata med nån och förklarade det för terapeuten. Hon var däremot jättebra och verkade förstå precis. Det finns definitivt omständigheter kring situationen jag bearbetar men min abort var ingen stor grej, det kändes som att ta bort något som inte var bra för mig.
Kanske inte ett trauma. Men ändå. Jag hade gått och velat göra slut med min pojkvän ett tag, men inte pratat om det. Sedan så gjorde min pojkvän slut med mig, av ungefär samma anledning som jag hade känt, att vi glidit ifrån varandra och så där. När jag sedan gick därifrån så log jag, eftersom jag var lättat att ingen av oss blivit sårad och att vi var överens. Då stötte jag på en kompis och så berättade jag att vi gjort slut och fick reaktionen ”Men då kan du ju inte le heller!” med riktigt arg röst. Dock så tyckte jag ju att det var hemskt jobbigt att vi hade glidit isär osv. Men jag fick inte reagera som jag, utan skulle reagera enligt hans preferenser.
Har haft en jobbig uppväxt och blivit utsatt för sexuella övergrepp. Har vuxit upp och jobbar med att bearbeta det, har dock kontakt med personen som gjort det än idag, det är så det är och jag lider inte av att ha den relationen, skulle skapa mer lidande för mig om jag sa upp kontakten. Men ja, alla utom en jag berättat det för säger helt självklart ”jag hade aldrig haft någon kontakt om det hade hänt mig” eller ”jag förstår inte alls hur du kan ha kontakt med honom” jag förstår givetvis hur de tänker, men ändå blir jag lite frågande och känner mig rentav dum.
Oh ja, många gånger. Kan ju ta våldtäktsklassikern..
Blev våldtagen. Absolut ingen trevlig upplevelse men en person som stod mig nära svek mig brutalt under samma period så det var där min fokus låg, för mig gör det ondare då någon i min närhet skadar mig än om en främling gör det & mannen som våldtog mig var en främling.
Jag förväntades givetvis gå under.
Eftersom jag var suicid i samma veva – av helt andra orsaker – hade någon ringt snuten som tog in mig till St:Görans för att diskutera ev. tvångsinläggning. Kvinnan jag talade med som skulle bestämma om det blev inläggning eller ej verkade luta åt ett ej MEN så var det ju det där med att jag hade blivit våldtagen & hon satt & såg på mig med en sån där pity-blick som gjorde mig tokig & hon ignorerade då jag berättade att det inte var en så jävla big deal & hon sa att eftersom jag hade blivit våldtagen litade hon inte på att jag inte skulle skada mig, så jag blev tvångsinlagd. Hipp hipp hurra..
Har väl inte direkt varit med om något trauma men har väl haft en småpissig uppväxt med en periodvis deprimerad förälder med den andra föräldern helt frånvarande (förutom vid några månatliga besök tillsammans med nån från soc). De få jag pratat om det med har alltid fått den där rysligt jobbiga ”oj-vad-jag-tycker-synd-om-dig”-blicken medan jag själv bara lagt det bakom mig och istället uppskattar att jag ändå haft det bättre än många andra.
Folk vill ju liksom väl men det är bara så himla irriterande.
Alltså inte direkt specifik händelse, men jag får alltid så dåligt samvete över att jag inte reagerar starkt när någon dör. Man förväntas tycka att döden är hemsk och bli jätteledsen när någon släkting dör men jag blir inte det. Under de senaste åren har min styvfarmor, min farmor och min mormor dött, i den ordningen, och jag har liksom inte känt något särskilt. Jo, visst är det ledsamt, men jag tycker inte att det är något att bryta ihop över. Döden är oundviklig och de var gamla människor. Men det här får mig att fundera jättemycket över mig själv och om det är något fel på mig, alldeles särskilt som min pojkvän en gång sade att han tycker att jag är en kall människa (rätt hemsk sak att säga btw). Jag vet inte hur jag kommer att reagera när någon riktigt närstående dör, kommer jag att bli ledsen då? Eller är jag liksom helt likgiltig? När min ena katt dog däremot, och han bodde inte ens hos mig längre, var jag halvt förstörd. Jag är mer rädd för att mina katter kommer att dö än typ att mina föräldrar kommer att göra det.
Kommer att tänka på en grej som inte kan klassas som ”traumatisk” men som på sätt och vis ändå har att göra med ett lidandeideal: bakisångest. Min äldsta syster(1) har tendens att bli jättefull när hon väl dricker, vilket hon själv inte tycker är en big deal. Min andra syster(2) blir däremot jätteprovocerad av att syster 1 inte har ångest över sitt beteende. Syster 2 tycker liksom att det är på sin plats att syster 1 ska skämmas och lida över vad hon gjorde under lördagsnatten.
Angående trauman kan jag mest känna att jag upplevt det motsatta, vilket snarare handlar om hur vi rangordnar olika sjukdomar än om lidandeideal. Jag blev svårt sjuk när jag var femton, men eftersom det var en så ovanlig sjukdom var det ingen (varken sjukvårdspersonal eller andra) som kunde förstå vilket trauma det innebar. Jag har alltid känt att folk skulle haft bättre förståelse om jag kallat det cancer, eftersom cancersjukdomarna har så hög status.