Då och då kommer jag i kontakt med fenomenet pickup artist, det vill säga män (finns säkert kvinnor också men har inte stött på det) som specialiserat sig på att ligga med så många som möjligt. ”Kulturen” präglas i regel av en oerhört brutal misogyni, det kan till exempel förekomma listor över varför det är så bra att dejta ätstörda tjejer eller innehålla ”tips” som i princip beskriver lätt psykisk misshandel. Kort sagt, kvinnohat i sitt esse.
Frågan jag alltid ställer mig när jag hamnar där är; varför vill en ligga med människor en föraktar? Vad drivs de av egentligen? Det verkar så sjukt jävla tråkigt och jobbigt att vara intim med människor en inte finner något som helst intresse i utöver att ”erövra”.
Jag förstår såklart att det handlar om makt. Att det är en fråga om att objektifiera och förnedra kvinnor. Ofta kan dessa människor uppvisa en viss bitterhet inför kvinnor. Typ att kvinnor är falska och cyniska och så vidare (kul med tanke på hur de själva beter sig) och att det var därför de inte fick ligga tillräckligt mycket innan.
Den här typen av människor brukar vara stolta och lite översittiga för att de ”genomskådat” spelet. Och det är klart att det är ett spel, det förstår nog de flesta. Det går att vinna en mängd olika ”fördelar” ur relationer om en håller huvudet kallt och manipulerar folk hej vilt. Men till vilken kostnad?
Frågan är vad en gör med denna insikt. Jag tänker liksom att ”spelet” inte går att vinna, vi är alla förlorare eftersom vi tvingas förhålla oss till varandra på det här sättet. De som förlorar mest är såklart kvinnor, men att ha den här inställningen till sin omgivning ser jag som en förlust i sig.
Det hela är så oerhört nihilistiskt. De har absolut ingen idé om att de skulle kunna förändra något, att de skulle kunna skapa mer meningsfulla relationer, utan deras enda syfte är att maximera sin position eller vinst i det så kallade ”spelet”. De tror att de har ”genomskådat” något, men i själva verket är de mer lurade än någon annan, eftersom de lurats att tro att de inte skulle kunna förmå mer.
Hela grejen är så sjuk; vi lever i ett samhälle där det finns en hel kultur av män som aktivt strävar efter att ligga med människor de föraktar djupt.
Jag läser ju mycket PUA-bloggar för det är min guilty pleasure och famous car crash. Det som jag tycker är intressant är att det nästan aldrig talas om själva sexet som nåt bra och kul. Sex nämns knappt alls, liksom. Man pratar om hur man attraherar kvinns, men till vad?
”Trots att mannen är helt och hållet kroppslig är han oduglig till och med som avelsdjur. Även om vi förutsätter rent mekaniska egenskaper, något som få män har, är han för det första oförmögen till en skön och lustfylld avrivning. Istället är han uppäten av skuld, skam, rädsla och osäkerhet; känslor som har sina rötter i den manliga naturen, något som den mest upplysande utbildning bara kan begränsa. För det andra är den fysiska känsla han uppnår nästintill obefintlig. För det tredje känner han ingen empati med sin partner utan är besatt av hur det går för honom, han utför sin topprestation, gör ett bra rörmokarjobb. Att kalla en man ett djur är att smickra honom; han är en maskin, en vandrande dildo. Det sägs ofta att män utnyttjar kvinnor. Utnyttjar dem till vad? Inte till njutning i alla fall”.
Ja!
Var kommer citatet ifrån?
SCUM
På tal om SCUM!
Ta det som du vill, Fanny (med flera) – du har ett helt fritt val ang min existens här i DIN blogg – om jag ska vara här eller inte enligt de regler du satt upp för kommentarsverksamheten. Följande. ETT annat stort intresse för min del förutom maktstrukturer i samhället OCH i mänskligheten är att studera (emfas) extrema polariserade känslor, tankar, ideologier och även handlingar.
Ni som har barn i närheten – vänta tills fom är utom behörigt avstånd och/eller sätt helst på er detta i lurarna (sätt för guds skull inte på det i högtalarna om någon är i närheten). Om ni orkar lyssna på hela.. tja… jag gör det många gånger inte av anledningar jag nämnder kort snart). Detta är vad man kan kalla för ”det misogynistiska manifestet”. Jag anser dock att det finns ett dolt budskap i den absolut sista meningen i ”låten/manifestet” som faktiskt är extremt intressant. Jag har faktiskt inte hört en intervju med mannen (Boyd Rice) som gjort denna även ifall jag lyssnar på honom då och då pga jag studerar olika typer utav polariteter som sagt. Jag har stundtals själv svårt att lyssna på denna som sagt men det ingår i min personlighet att aldrig blunda för… grymheter bortom vad många kan föreställa sig… och det har delvis med min uppväxt som barn att göra.. jag verkar inte kunna stänga ”sinnet” sedan den tiden s a s. Dock är kag är GENUINT GLAD att jag inte blev en kvinnohatare! Så håll för öronen eller spetsa dom (wow.. vilket trix med ord där helt omedvetet faktiskt):
https://www.youtube.com/watch?v=9XjejPJvQP4
(Förresten… Boyd Rice är INTE nazist så vitt det är känt utan konstnär och musiker – däremot är hans umgängeskrets genom åren en aning skum men vilken konstnärs/musikers är inte det!)
Sorry för alla stavfel i inlägget.. jag är en aning trött just nu.
Så fruktansvärt sorgligt.
Jag tycker att teorier om narcissism hos män stämmer ganska bra med mina egna observationer bland vänner och så. De som har ”belägring” som sport, är omedvetna om vad närhet är, eller ser närhet som en omöjlighet. Detta innebär att de bär på en bitterhet och en aggressiv sexualitet, där egot är den viktigaste drivkraften. De har en ganska barnslig känslighet i och med att de har lagt så stor vikt i sitt ego och de är lättsårade, med nära till utbrott. De söker makt, kontroll och bekräftelse men oberoende. Inte sällan förenat med en idealbild av hur det är ”att verkligen vara kär”, som är ouppnåelig.