Sitter och försöker skriva ihop något längre om det här med romantik. Lite såhär har jag tänkt:
Kvinnor lär sig att sukta efter den romantiska kärleken, att längta efter den med hela sitt väsen, att ständigt bereda sig på att kunna ta emot den. Hålla livet fritt så att en är redo att göra allting för att få en man när han dyker upp. Vi lär oss att om vi missar detta tillfälle, om vi inte är beredda att lägga allt åt sidan, så kommer chansen kanske aldrig åter och vi kastas återigen in i ensamheten, meningslösheten, tomheten i att leva utanför den heteromonogama relationen. Livet blir återigen en strävan. Amelie är den perfekta kvinnan för en romantisk historia; hon lever ensam, bara för andra, och söker en mening i livet. När Nino dyker upp så kan hon ge sitt allt till honom, hon är redo för att älskas av honom. Hela sitt liv har hon varit redo för att älskas av honom, för hon har ingenting annat. Inget som håller henne kvar. Hon kan låta honom fylla hennes liv med mening, för hon har sett till att hålla det tomt.
Om kvinnan tvärtom inte har hållit sitt liv tomt blir det problem. De motsättningar som finns mellan hennes etablerade liv och relationen är en konflikt som måste lösas, och lösningen är given; hon ska göra avkall på det liv hon har, ge upp det för att istället bli en del av mannens liv. Om denna konflikt blir omöjlig att lösa enligt den romantiska kärlekens utstakade väg, alltså om hon väljer att stanna i sitt etablerade liv, så betraktas det som en tragedi.
I musikalen Moulin Rouge ställs Satine inför detta val. Hon har ett liv och möjligheter till att ta sig till en bättre situation och leva ut sina drömmar som skådespelerska, men bara på premisserna att hon gifter sig med en man hon inte älskar. Hela filmen utspelar sig kring detta drama. Vad ska Satine välja; ett gott liv, i betydelsen ekonomisk trygghet och möjlighet att leva ut sina drömmar, eller att följa den romantiska kärleken.
Satine är cynisk när hon träffar Christian. Hon har lärt sig att inte tro på kärlekens kraft, något som Christian såklart gör till sitt projekt att rätta till. Det är mycket viktigt för honom att Satine lär sig att tro på kärleken. När hon till slut väljer bort Christian går han till premiären av den pjäs i vilken Satine gör sin debut för att förnedra henne offentligt. Han vill betala henne för den intimitet de har haft. När det visar sig att hon inte är den madonna han ville göra henne till i sitt hetermonogama projekt degraderas hon till att bli hora i hans ögon. För att han ska respektera henne måste hon välja att vara madonna, alltså välja kärleken. Den offentliga förnedringen får henne till slut att välja Christian. Det hela anses vara oerhört romantiskt.
Fy fan vilken skit den där Christian är! Ärligt talat tycker jag att de flesta om inte alla romantiska filmer är uppbyggda på/av såna skitar. Två stycken som redan hittat varandra och bestämt sig för att gifta sig och sedan kommer en jävel och börjar vänsterprassla och sabbar allt. Alla dessa är även extremt hetromonogama så det finns aldrig utrymme för att de blir en lycklig trio eller liknande. Alltid är det en bad boy som blir mjuk och snäll när denne hittat rätt kvinna. Inte konstigt att det är så många som kvinnor som faller för sviniga män. En blir ju hela tiden matad med att en ska vara den där ”rätta” kvinnan som får svinet att bli till en gullig minigris. Blä!
Fast va? Jag vet inte om jag missförstår dig, men tycker du att Christian är en skit för att han sabbar för Satine och hertigen? Och att Christian är en bad bay som blir en mjukis? Eller är det bara din uppfattning rent allmänt om romantiska filmer?
I just Moulin Rouge är väl ändå hertigen det största aset. Gubbfan köper ju Satine och när hon visar tydligt att hon väljer Christian så utpressar han henne och försöker våldta henne. Det är inte direkt att frivilligt förhållande/äktenskap från Satines sida. Både hertigen och Harold Zidler begär av henne att hon ska utöva sitt yrke för resten av livet; dvs få hertigen att tro att hon älskar honom. Christian, visst….efter att läst Fannys text så förstår jag varför han är svinig, men i denna kontexten är han ju tamigfan en hjälte.
Mvh hon som älskat Moulin Rouge i 10 år och nyss skrivit en skoluppgift om den…..
Alltså alla män i filmen är ju kräk, min poäng i texten är att demaskera det som anses så oerhört romantiskt, dvs Christians beteende.
Jag älskar också denna film och har sett den ett stort antal gånger, det betyder inte att den inte också är problematisk.
En fråga: Ibland händer det mig när jag går på stan/åker tunnelbana/är i någon affär eller liknande att det kommer fram någon man som börjar prata med mig. Mannen som kommer fram frågar mig olika saker som typ hur gammal jag är osv. Jag tycker att situationen blir extremt jobbig och stel. Så fort som möjligt försöker jag fly situationen och låtsas som att jag har bråttom någonstan, känner mig sen otrevlig mot mannen som bara var vänlig. Vet inte om anledningen till att jag tycker att det känns jobbigt beror på Sveriges stela kultur där man inte pratar med främlingar. Hur tycker du att jag ska hantera det här? Tror du att det har med patriarkatet att göra att en del främmande män börjar prata med mig (trots att jag är så uppenbart besvärad av det)?
”Det hela anses vara oerhört romantiskt” Alltså OMG, du är inte bara smart och angelägen, du är så jävla rolig också!! ❤️
AAAAARGH!!! Vad tycker ni om Djävulen bär Prada då? Anne Hathaway blir framgångsrik och det gillas inte av hennes svinige skit till pojkvän. Det hela slutar med att han får ett jättebra jobb och hon slutar på sitt – moraliskt och jättefint slut, är det meningen. MEN JAG TYCKER ATT DET ÄR PISS
Ja, det är ju hemskt faktiskt.
Såg lite av ”Fever pitch” på tv för ett tag sen och blev helt chockad över handlingen. Brukar sällan se romantiska filmer, kanske därför jag blev chockad. Om du inte har sett den så handlar det om en kille som är besatt av baseboll och planerar hela livet runt matcherna. Tjejen försöker lyckas på jobbet. När hon prioriterar jobbet framför honom=JÄTTEDÅLIGT. Medan han alltså prioriterar sin jävla baseboll framför ALLT annat. Det slutar med att hon typ accepterar hans sjukliga besatthet och detta är typ ”jätteromantiskt” av henne. En sån jävla koblajja till film så det finns inte… uscha.
Jag hade inte fattat det här förrän nu. Awesome du är!
Åh! Alltså när jag läste det här var det den där matrix-upplevelsen all over again! Det här är verkligen som en parasit i min hjärna.
(Matrix-upplevelsen: http://lh6.ggpht.com/-SFRf rNbnzA/T7buLuhpxgI/AAAAAAAAD_Y/LsWy7WpqvuA/s1600-h/feminist%252520matrix%25255B4%25255D.gif)
Kan inte följa länken 🙁