Lady Dahmer har skrivit ett bra inlägg om att behöva försvara och förklara sin utsaga att man lider av psykiska besvär. Jag håller med om att det är otroligt jobbigt när folk ska hålla på och ifrågasätta folk som berättar att de lider av olika psykiska besvär.
Samtidigt kan jag tycka att det är otroligt störande med personer som diagnostiserar sig själva hela tiden. Problemet för mig är inte att de anser att de mår dåligt eller har psykiska besvär, utan att man genom att kalla det för en vissa sjukdom riskerar att urlaka diagnosen. Typ som att man säger att man är ”deprimerad” när man snarare är lite deppig eller ledsen, eller kanske försöker komma över en sorg. Eller att man säger att man har en ”fobi” när det egentligen bara handlar om att man är rädd eller ovan vid något. En diagnos ska definiera något abnormalt, inte bara lite allmän psykisk skröplighet som vi nog alla lider av på något plan. Det är inte som att jag skulle gå omkring och säga att jag har ADHD på grund av att jag ibland har koncentrationssvårigheter.
Jag tror att anledningen till detta är den generellt diagnosiver vi har i samhället. Så fort man har ett besvär ska det sättas namn på det, det ska placeras in i ett fack. Man kan inte längre bara ha lite allmän och odefinierad problematik utan det måste vara klart definierat för att det ska bli taget på allvar.
Det är tråkigt att folk måste säga att de har en speciell sjukdom för att få legitimitet till sina besvär, för så fort man börjar prata om sjukdom är det något som kan definieras. Då kan man mäta symptomen och jämföra dem mot en mall och sedan säga jag eller nej. Och om man då inte är sjuk, då tas man inte på allvar. Det hade varit mycket bättre om man hade kunnat få samma legitimitet till sina besvär även om det inte gick att sätta en klinisk diagnos på dem. Om det hade kunnat räcka med att vara ”ledsen” eller ”rädd” för att folk skulle vilja lyssna och ta hänsyn.
För diagnoser är klart definierade och det kan faktiskt vara så att du är sjuk eller inte är sjuk. Det handlar inte bara om hur du upplever det, det handlar om hur väl du uppfyller kraven också. Men man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.
Det skulle bli så otroligt mycket enklare om man kunde få vara lite deppig, lite socialt inkompetent eller lite rädd utan att det nödvändigtvis ska diagnostiseras. Om man kunde få respekt och gehör för det också. För människor är olika och har problem med olika saker i livet, det betyder inte att man är sjuk. Lika lite som man är sjuk om man har svårare att springa snabbt än andra. Och även det som är är en sjukdom kan vara en belastning, något man måste prata om eller få respekt för.
Jag vill förtydliga att jag inte misstror Lady Dahmer när hon säger att hon lider av panikångest, detta är mer mina tankar generellt kring ämnet diagnoser och psykisk besvär.
Håller helt med!
Men jag tror också många (inte alla såklart, men ser många exempel i min egen omgivning) VILL ha en diagnos för att kunna skylla ifrån sig på ett beteende de kanske egentligen inte står för eller vet med sig är fel. ”Ja men jag har faktiskt ADHD så då behöver jag inte komma i tid för jag kan inte koncentrera mig på uppgiften att komma i tid” eller ”Jag har gjort massa dåliga beslut som leder fram till den plats jag är idag, istället för att säga upp mig, skilja mig, flytta utomlands har jag diagnosen deprimerad och utbränd så slipper jag göra något åt min situation”. Såklart finns ADHD och utbrändhet som diagnos, men kan man inte bara får vara lite slarvig med klockan, eller lat utan att man måste skylla ifrån sig?!
Det är ungefär som när folk skyller på en dålig relation i all evighet: ”Jag blev sårad för tre år sen så nu måste jag vara tidernas manssvin/bitch för att hantera händelsen” istället för att typ arbeta på det som är jobbigt (alternativt säga rakt ut: ”jag gillar att ligga och inte ringa dagen efter”) och sluta använda sina dåliga erfarenheter som ursäkt.
Dessutom är det ju så att även om man har en diagnos så kan man faktiskt själv påverka sitt beteende. Visst, det kan vara svårare och man kan behöva hjälp, men man blir inte mindre ansvarig för sina handlingar pga psykisk sjukdom, utom i extremfall som t.ex. psykos, där man faktiskt är totalt bortom sina sinnens fulla bruk.
Ok, jag har aldrig varit med om att människor sagt sådär. Däremot har jag ständigt varit ifrågasatt för min diagnos eftersom du ser ju normal ut/adhd har väl bara barn/pojkar/män/du är ju smart(ridå…) osv. Så fort man talar om diagnoser så får man höra att man skyller på dem. Jag tror väldigt få människor skyller på sina sjukdomar och jag tycker det är rätt så ruttet att alltid komma med det argumentet, precis som att säga ”det finns ju så många som fuskar och är sjukskrivna fast de inte är sjuka” som argument för att man ska hålla nere sjukpenningen. Jag tror kanske att människor berättar för att förklara och inte för att skylla ifrån sig så fort de blir ansatta. Jag kan ju bara tala om mina egna upplevelser men så tror jag. När jag fick min diagnos trodde jag att folk skulle sluta säga att jag var lat/dum/ointresserad men istället fick jag höra att jag skyllde på min diagnos.
I övrigt håller jag med om ditt inlägg Fanny! Jättemånga skulle bli hjälpta av att bara få mer stöd i skolan, en kurator direkt när man var ledsen istället för att man måste ha skolkat x antal veckor osv.
Min poäng var att människor som inte har ADHD självdiagnostiserar sig med detta tillstånd för att utnyttja någon sorts fördel som man anser sig få när man har t.ex ADHD.
Därmed urholkas den faktiska innebörden av att ha en ”riktig” diagnos, som i ditt fall.
Fördomar om att det bara är pojkar som har ADHD tror jag delvis kan bero på att pojkar av samhället tidigt uppmuntras till en vildare personlighet till skillnad från flickor som ”ska” sitta tyst och leka med dockorna. Sen när man inte kan få sin lilla son att prestera i skolan vill man helst ge en diagnos så att man kan skylla ifrån sig – ”Ja men min son har ju ADHD så det är inte så konstigt att han inte kan sitta stilla och koncentrera sig”. Här förutsätter jag alltså att barnet INTE har ADHD utan att begreppet används för att inte behöva rätta till det egentliga problemet – sjukt slappa föräldrar. Detta anser jag också blir allt vanligare och jag ser många tråkiga exempel på det i min omgivning.
Konsekvensen av detta, tror jag, blir att människor med faktisk ADHD inte tas på allvar, inte får den hjälp de behöver och att man får svårare att diagnostisera eftersom det finns så många fördomar om hur ett tillstånd SKA se ut. Tycker inte att man kan dra paralleller från exemplet om att folk ljuger för att får sjukpenning eftersom jag absolut inte försöker dra alla över en kant och utföra en kollektiv bestraffning för de med ADHD. Rimligare vore väl om det fanns ett ärligare samhällsklimat där man faktiskt kan säga ”Min son är fullt frisk, jag har bara gjort ett dåligt jobb som förälder därför vill han inte koncentrera sig” i fallet med pojken som inte har ADHD eller ”Jag har tagit jävligt dåliga beslut som jag ångrar men jag gjorde dom aktivt i ett tillstånd då jag inte mådde bra ändå tar jag ansvar för vad jag gjort”. Idag ser det inte ut så, utan föräldrar får kämpa mot fördomar för att deras barn ska få hjälp tidigt och således lära sig och barnen att hantera/förbättra/utveckla situationen med den hjälp man har rätt till.
HAHA den har jag också stött på. Okej, inte så roligt EGENTLIGEN, men om en tänker på det… ska det synas utanpå att en har en psykiatrisk diagnos? Jag har ofta fått höra att jag inte kan ha borderline, för det syns inte och jag är ju inte ett galet freak som springer runt och slår sönder saker hela tiden eller förstör relationer. Snacka om att de människor som uttalar sig så måste ha fördomar om diagnosen. Social fobi tros jag inte heller kunna ha, eftersom jag inte är blyg. Men blyghet och social fobi är inte samma sak. Det vore skönt om folk kunde inse det.
Det där är märkligt, för ingen av de personer jag känner som faktiskt har diagnoser använder dem för att förklara oönskat beteende, även om det skulle vara välmotiverat. Ändå verkar det vara en vanlig föreställning att personer skulle självdiagnosticera sig för att slippa ta ansvar för sitt beteende. Det kanske är vanligt också, men det kan knappast fungera särskilt väl.
Det är skillnad på att försvara sig och förklara sig. Tror denna missuppfattning kommer ifrån att många uppfattar förklaringar som försvar och ursäkter.
Fast alltså, jag tycker att förklaringar är ovanliga, och då har jag ändå kännt ganska mycket folk med olika neuropsykiatriska diagnoser och psykiska sjukdomar.
Jag upplever det som mycket vanligare att andra personer (föräldrar, lärare, etc) hänvisar någons beteenden till diagnoser de har. Eller att folk spekulerar i andra personers diagnoser och använder sina gissningar som ursäkter för dem, vilket jag för övrigt hatar. Skrev lite om det här: http://theolddays.blogg.se/2011/june/aspergers-syndrom.html
Det är också väldigt sant. Andra människor kan ju verkligen överdriva när det gäller folks diagnoser och använda det som förklaring till precis allt.
Exakt. Innebörden av en diagnos urholkas när man beslagta dem hur man vill.
Kan du inte bara sammanfatta allt detta pladder med ”världen borde vara god”? Du låter som om du är 12.
Du behöver såklart inte hålla med, men jag tycker att jag diskuterar diagnoser och psykisk sjukdom något mer konstruktivt än så här.
Läste du verkligen inlägget? Fanny påpekade ett strukturellt problem, att vi ser på folks besvär i svart och vitt, antingen har man en diagnos och då är man sjuk eller så matchar man inte alla kriterier och då är man inte sjuk men det betyder ju inte att man inte har problem.
Jag tyckte också att det var konstigt att denna reaktion kom på just detta inlägg. Hade väl varit rimligare att lägga det på t.ex. inlägget om ebba busch.
Jag tror att diagnoser som Asperger och ADHD är relevanta och till nytta för många personer men att vissa psykologer/läkare söker en diagnos för ospec. besvär.
Läser i Modern Psykologi att erfarna psykologer i Nordamerika kritiserar den nya manual för diagnoser som kommer inom kort,
varnar för en inflation i psyk. diagnoser.
Intressant men oroande..
Det där är himla spännande, jag har läst en del om just den nya dsm och även skrivit om det, men hittar ej inlägget nu.
Det där är nog ganska vanligt. Allt som inte passar in i normen ska ju gärna sjukdomsförklaras, trots att personen ifråga kanske inte ens lider av det icke-normativa beteendet och OM hen gör det kanske det ändå inte är så pass allvarligt att det måste anses vara en sjukdom. Jag har många gånger varit med om hur helt vanliga grejer velat stämplas med en diagnos: t.ex. grät jag på psyk en gång, och ansågs då vara deprimerad (fick medicin utskriven, som jag inte tog) med motivationen att jag grät. Men herre gud, att vara ledsen och gråta är helt naturligt för många. Att jag gråter en gång är inte detsamma som att jag är konstant nere.
Det jag har märkt av det här är när man kanske har sett en film/tv-serie som porträtterar en diagnos/sjukdom etc på ett coolt eller gulligt (och ofta felaktigt) sätt och liksom tar efter det. Typ: ’åh jag tycker om att hålla rent runt omkring mig, jag har värsta OCD’ eller ’jag känner igen mig såå mycket i sheldon från big bang theory, jag tror jag har aspergers’ eller nåt.
Jag känner till exempel en person som *faktiskt* har OCD som tycker det är jobbigt att det blivit något folk tar så lätt på nu för tiden och blir något som mer liknar ett karaktärsdrag än en allvarlig psykisk sjukdom (enligt henne själv, då).
Kan fatta det. OCD verkar vara extremt jobbigt, trist om det förväxlas med att bara vara ovanligt renlig.