Ni vet när män raljerar över att de ”inte kan läsa tankar” och så vidare? Tycker det är så spännande för det de kallar tankelösning för för mig bara helt rimlig social kompetens. Till exempel: ha inte sex med någon som ligger som en död fisk. Eller utgå åtminstone inte från att hen som ligger som en död fisk vill ha sex utan ta dig lite tid och kolla läget. Ja, ni fattar. I mina öron är detta en självklarhet, men vissa män uppfattar det som ”tankeläsning”. Hur kommer det sig att olika människor har så olika förhållningssätt till detta? Det kan ju knappast vara så att vissa föds med förmågan att läsa tankar och andra inte? Men av någon anledning verkar män har mycket svårare för att känna in andra såväl när det gäller sex som att fatta att någon inte vill höra en halvtimmes monolog om något tråkigt jävla ämne.
Jag tänker på alla de gånger jag tvingats läsa av mäns tankar och känslor utan att de sagt något till mig. Typ när en man går omkring och är grinig och sur över någon skit och sedan förnekar att han är det när en frågar vad grejen är, så att en själv måste luska ut vad fan det är frågan om. Jag har direkt antagit att det är mitt fel att han är sur och att jag måste lösa problemet. När motsatsen skett, alltså när jag varit sur eller ledsen, så har jag också lagt skulden på mig själv för att jag ”överreagerar” eller liknande. Sällan har en man lagt ansvaret på sig själv i dessa situationer.
Att ”läsa tankar”, det vill säga att sätta sig in i hur en annan person kan tänkas uppleva en situation, är en mycket viktig del av social interaktion. Problemet är att det för det mesta sker mer åt det ena hållet än det andra. Män får ofta sina tankar lästa, men försöker sällan förstå andra eller ens sig själva på någon djupare nivå. Detta har att göra med att män inte anses eller anser sig själva ha ansvar för sociala situationer, vilket gör att de inte behöver gå omkring och ”känna in” stämningen hela jävla tiden. En tycker ju att det hade varit fett om män kunde träna upp denna förmåga lite istället för att raljera om ”tankeläsning” så fort någon kräver att de ska ta minsta lilla hänsyn eller ansvar för hur människorna omkring dem upplever saker.
<3
jag älskar din blogg. verkligen älskar den. jag har varit feminist länge, eller inte kallat mig det så länge men ändå varit det; men först nu har jag insett hur passionerad jag är om det. och din blogg är så genialisk.
tack.
Helt genialiskt skrivet! Önskar nästan du kunde komma hit och hålla en föreläsning för partnern då jag nu ofta citerar från det du skriver! Tack!
Så hög igenkänningsfaktor för mig. Jag minns alla de gånger jag har behövt agera ”tankeläsare” och genom att känna in mannens situation/känslor/beteende lyckats ta hänsyn och muntra upp. Och visst, då kan en ju få lite tecken på uppskattning och sådär. Men samma hänsyn eller ens viljan att visa sig sympatisk får en nästan aldrig tillbaka. För mannen kan ju inte veta vad jag känner eller hur min situation ser ut, oavsett hur mycket jag har pratat om min stress, oro och situation. Nope. Han har ingen aning, för oavsett hur mycket jag har berättat om min situation och mina känslor över den så skulle det fortfarande krävas tankeläsning för få reda på just det.
Dina texter är så fruktansvärt bra! Det här känner jag verkligen igen.
Jo, viljan att förstå och känna av läget tycks klen i stora delar av manssläktet. Men varför? Varför är det så jävla ointressant att försöka sätta sig in i sin partners tankar och känslor? Varför måste det vara så hotfullt att behöva vara verkligt nära någon – något som bara är möjligt genom god kommunikation? Varför är det så mycket enklare att bara avfärda alla kvinnor en hamnar i och ur relationer med som ”överkänsliga”, ”psykfall” eller ”martyrer”. Det förvirrar mig något enormt.
Gud ja, många män tror verkligen att man vill lyssna på långa föreläsningar eller deras teorier om ett särskilt ämne. Fortsätter även om man visar att det är ointressant tex genom att inte ge nån respons. Detta inlägg var klockrent!
Men JA! All tid en lägger på detektivarbete vad gäller mäns känslor: hur mår du, är det bra, vad känner du, varför? Sedan får en lägga pussel med de hummanden och det bistra och stela kroppspråk en får tillbaka. När en själv önskar prata om ens känslor – nej då blir det jobbigt, alldeles för tråkigt. Samma sak i samhället, visar en kvinna känslor kan hon inte tas på allvar. Jämt ska känslor tryckas ner – och visst, alla känslor passar kanske inte överallt, men vågskålen skulle fan slå över till andra sidan tycker jag. Alla människor har ju känslor i starkare eller svagare styrka – varför gå runt och låtsas som att de inte finns, alternativt anstränga sig själv och andra för att dölja dem till varje pris?
Om man är inkännande och lyssnande som man kanske man också borde kunna hoppas på att någon försöker intressera sig för ens ”tråkiga ” teorier. Dom kanske egentligen inte är tråkiga ?! Ätminstone inte alltid….
Fattar inte? Män tror ju ofta att folk är intresserade.
Tycker man om någon kan man ju intressera sig för vad den säger även om det ligger lite utanför ens vanliga intresseområden ? Man får göra en” mental stretch”.Man kanske lär sig något nytt ?
Ja, män borde verkligen börja med detta!
Jag förstår exakt vad du menar, och du har rätt.
När det kommer till sex handlar det om att sätta trygghet, respekt och omsorg främst i alla lägen. När det gäller människor som är i nöd, gråter osv. kan du inte sitta på din kant och undra om det är rätt eller inte att ”lägga sig i”.
Den sista punkten gör mig lite tveksam dock, för jag vet inte hur långt du drar det. Om det handlar om att respektera och känna av människors gränser så håller jag med, men om det handlar om att läsa hintar = uppmaningar vet jag inte. Dvs. om en ska förstå signaler att folk VILL något ifrån dig som de av någon anledning inte förmår säga det rakt ut.
Jag har haft tjejkompisar som varit ledsna och arga på mig för att jag vägrade se att de minsann ville ha mig och att jag medvetet skulle ha ignorerat deras HINTANDE. Jag kan hålla med om att det hade varit bra om jag hade haft den förmågan då, kunnat ta ställning så att det blev någon form av resolution, fast samtidigt tycker jag att det är helt på eget ansvar om en inte törs vara tydlig med att en önskar något. Visst blev det olyckliga situationer men vems är ansvaret?
Det blev ju som en omvänd variant av kompisfällan, och det där vet vi ju är en myt. Att det i lägen där en part är för feg för att visa vad de vill att det skulle falla på den andres ansvar att förstå det. Det är en självklarhet när det gäller män, och därför också för kvinnor.
På samma sätt tycker jag i förhållanden inte är hållbart att gå och vara ilsken på vad hen ”borde förstå”. Jag är i ett förhållande där vi alltid säger rakt ut vad vi tycker och känner i alla lägen eftersom vi båda är totalt inkompetenta på att ”läsa signaler”. Och det är nästan bäst att det funkar på det viset IMO.
Jag hade varit otillräcklig i ett förhållande med en kvinna som hade krävt inkänning, och ja, jag hade undvikt att någonsin hamna i ett förhållande med någon där sådan kompetens hade avkrävts mig. För jag har ingen sådan kompetens, och jag är istället med någon som inte heller kan det. Vi har inget annat val än att säga allting rakt ut, och det är faktiskt ett alternativ.