När det gäller inseminationsdebatten så kommer ofta argumentet ”men det finns redan en massa barn som växer upp utan pappa” fram. Det som åsyftas är då när mannen har lämnat mamman och barnet.
Hur mycket jag än håller med i sak, alltså tycker att även singlar ska få insemineras, så tycker jag att det är ett väldigt dåligt argument. Det är en stor skillnad på att något blir på ett visst sätt av olyckliga omständigheter och på att sjukvården aktivt bidrar till det. Staten kommer aldrig kunna tvinga någon att ta ansvar för sitt barn, däremot kan man förhindra att fler barn föds med bara en förälder.
Att allt inte fungerar perfekt i samhället är något man får acceptera, så är det bara. Politikens uppgift måste vara att minimera vad man anser dåligt för samhället och om det nu är ensamstående föräldrar så är det ju helt rimligt att följden av det blir att man inte tillåter insemination av singlar. Det spelar ingen roll att ”problemet” finns ändå för man kan alltid begränsa utsträckningen av det.
Eller så skulle man ju kunna jobba för att göra det bättre för barn som växer upp med bara en förälder, istället för att kallt konstatera att det är dåligt… Men det skulle förutsätta att man valde att se detta som ett gemensamt ansvar istället för ett individuellt problem, så det lär inte hända i dagens samhälle.
Jag tror inte det spelar någon roll om man har en eller två föräldrar så länge det finns flera vuxna i barnets närhet som barnet kan lita på och få omsorg av. Ser noll problem med att singlar ska få insemination, att ett barn måste ha två föräldrar känns väldigt kärnfamiljsivrande.
Vuxna som bryr sig är viktiga för barn, men dom vuxna behöver inte sas ha föräldraroll.