När jag skriver om intressekonflikter mellan män och kvinnor så är det alltid en del män som ska intyga att de minsann inte alls ser något negativt med att patriarkatet försvinner. Detta är en strukturblindhet som gör mig alldeles matt, speciellt då den ofta kommer från uttalat feministiska män, och inte sällan med en ton av stolthet, en dunk på den egna ryggen.
Jag tror absolut många män vill göra upp med maktstrukturer som de känner till, något som såklart är fint och bra. Däremot att förneka att en också har vissa intressen i att upprätthålla strukturerna är i princip att förneka sitt privilegium, vilket är mycket märkligt för att komma från en feministisk man. Jag tvivlar inte på dessa mäns vilja att vara jämställda, däremot så tror jag inte att det är så enkelt som att vara för ett ideal: det kräver nämligen inte bara läpparnas bekännelse utan även aktivt reviderande av sin person och sin livsstil. I detta ingår en mängd olika komponenter varav en del kan vara väldigt jobbiga att ta till sig och ändra på.
Alla fördelar en har i en maktstruktur behöver en inte vara medveten om, snarare är det omedvetenhet som är regeln. Människor som är privilegierade vill överlag inte inse att de är det, och vi lever inte heller i ett samhälle som uppmuntrar sådana insikter.
Många feministiska män talar gärna om vikten av jämlik fördelning av hushållsarbete och så vidare. Detta är mycket konkreta grejer som är lätt att kontrollera och inse rättviseaspekten i. En tar disken varannan gång, helt enkelt. Men när det kommer till andra saker, som dels är svårare att ta på och dels ligger närmre den egna personen, så kan det bli svårare. Exempel på sådant är manligt tolkningsföreträde, hur män ofta upprätthåller distans i relationer och kvinnor söker närhet, hur män ofta engagerar sig mindre i att få relationen att fungera och så vidare. Att se sin egen personlighet som ett resultat av strukturer kan vara svårt, vilket såklart även gäller för de inblandade kvinnorna.
Jämställdhet är så mycket mer än att ta disken varannan gång: jämställdhet handlar om att ändra hela sitt sätt att kommunicera med varandra, att tolka verkligheten och så vidare. Det innebär också ett aktivt arbete med den egna personligheten. I detta arbete så förlorar män mycket av sin makt som de har över kvinnor: de förlorar framförallt rätten att själva få tolka de situationer som uppstår i relationen, alltså sitt tolkningsföreträde. Det säger sig självt att detta är en stor sak att förlora, för det öppnar också dörren för mycket annat; när det manliga tolkningsföreträdet inte längre finns så kommer kvinnan plötsligt ha lika mycket att säga till om hur saker ska skötas. Som man går en från att vara ett föremål för anpassning hos sin partner till att själv behöva kompromissa lika mycket med sin person, något som såklart innebär en stor förlust av makt och en massa extra arbete.
Detta kan tyckas oviktigt av många, vissa menar till exempel att det främst är den manliga eliten som tjänar på könsmaktsordningen, till exempel genom att det enbart är de som sitter i företags styrelser och så vidare. Detta menar jag är att bortse från den stora mängd kvinnoförtryck som sker inom den privata sfären. Jag menar att det är i de nära relationerna i den privata sfären som kvinnoförtryck skapas och reproduceras, men inte bara det: det är även i den privata sfären som män kammar hem en stor del av de privilegium de har i och med patriarkatet. En feminism som inte på allvar studerar den privata sfären kan enligt mig inte komma särskilt långt.
Män kan givetvis vara feminister och vilja krossa könsmaktsordningen, men det betyder inte att de inte samtidigt har ett intresse av att upprätthålla den. Så komplex kan verkligheten vara! En kan vara emot en struktur som en också samtidigt profiterar på. Detta tycker jag är något fantastiskt hos människan, att hen kan drivas en ideal och inte bara av egenintresse. Detta gör emellertid inte att egenintresset är obetydligt.
Det kan säkert vara lockande att som feministisk man bortse från detta och låtsas som att en har samma position gentemot patriarkatet som kvinnor, att det är en ren förlustaffär som det är självklart att kämpa emot. Med denna syn så osynliggör en sin egen roll i upprätthållandet av patriarkatet, vilket i sig faktiskt blir en del i själva upprätthållandet av det. Om du på riktigt vill eftersträva jämställdhet måste du sluta tro att du saknar incitament för att upprätthålla ojämställdhet. Det är först när du ser din egen del som en profitör på och en upprätthållare av en struktur som du på allvar kan börja motverka den.
Bilderna i inlägget är från Hanssons serierecension av Det kallas kärlek som går att läsa i sin helhet här.
Ja! Vilket bra inlägg!
Men det är väldigt svårt i konkreta situationer att se vad som är vinst och vad som inte är det tänker jag. Därför jag är feminist, för att jag inte tror att jag som man kan ta bra beslut. Det är bättre att ha strukturella ramar som hjälper mig/säger åt mig hur jag kan vara mer jämställd.
Just för att det är självklarheter för den grupp jag tillhör som gynnats sen vi varit små. Men en vinst på kort sikt för en manlig person kan ju trots allt vara en enorm förlust på längre sikt. Exempelvis män som lever i parförhållande med kvinnor där mannen är den som tjänar mest och därför inte tar ut lika mycket föräldraledighet/vab (vilket ju ändå är rätt vanligt sätt att tänka idag vad jag förstår) kan ju anses befinna sig i en priviligerad situation, åtminstone ekonomiskt. Däremot kan ju priset för det vara sämre kontakt med sitt barn, sämre kontakt med sig själv och sina känslor osv. Och hur väger en in det mot en högre pension 40 år bort i tiden liksom…
Självklart inser jag ju att jag har enorma privilegier tack för mitt kön, men jag tror att det finns ett pedagogiskt värde att peka på alla de ”priser” vi män måste betala för att vara priviligerade. (Detta handlar inte om något sorts martyrskap, och jag säger verkligen inte emot dig. Jag är på jakt efter konkreta debatt-tips bara.)
Det är framför allt därför jag vill ha ner patriarkatet – för att även om jag ser mina privilegier i många situationer så är det omöjligt att överblicka ”kostnaden” för dem. Mitt exempel ovan är ju väldigt tydligt men det finns ju hur många andra luddiga situationer som helst där jag kan tjäna något i stunden men måste ”betala” för det senare. En tydlig liknelse är ju att jag ofrivilligt tjänar mer pengar nu när alliansen bestämmer över skatterna, men släktingar till mig som är sjuka förlorar eftersom de har dragit ner på vården och avreglerat så de inte har sjukhus där de bor längre. Jag som är vänster menar ju att jag förlorar jättemycket på att få mer ”pengar i plånboken” eftersom jag inte är en ensam individ utan bryr mig om min släkt. Ganska basic.
Människor som röstar med plånboken är lite som de som inte tror att de upprätthåller ett patriarkat, de har köpt en retorik som är baserad på en märklig individualism. Men hur kan vi (jag) prata med människor som inte ser sin egen del i detta så att vi inte hamnar i något uppstaplande av diskscheman osv. ?
Tror du på den metoden som jag pratar om ovan när en diskuterar med män om feminism, strukturer och de fördelar som en manlig individ får på köpet – samt det pris de får betala – eller finns det hål i mitt resonemang? Jag frågar eftersom jag har problem med att prata om detta på ett sätt som blir konstruktivt och känner att du är bra på att förklara.
Håller med – bra inlägg. Och Marcus, du har definitivt en poäng. Som Bell Hooks (amerikansk feminist) skriver : ”Det fruktansvärda pris män betalar för att ha makt över oss är förlusten av förmågan att ge och ta emot kärlek”. Och ”För att uppleva kärlek måste man ge upp all makt.”
Vilket fint citat! Skriver upp Bell Hooks på att-läsa-listan direkt.
Har faktiskt en bok av hen i bokhyllan, kanske ska ta tag i att läsa den.
Fanny – Can you explain a bit more as to what you mean by ”tolkningsföreträde”? Either I’m very thick in the head, don’t understand what you are talking about, or simply haven’t experienced it in my own life because I don’t see it out there anywhere in the couples that I’ve met over the years.
Thanks!
Att saker och ting först och främst tolkas enligt mannens tolkningsram, och att kvinnan måste ”jobba” för att få igenom sin tolkning av en situation. Detta beror dels på att det finns en manlig tolkningsram som dominerar hela samhället, där män ses som ”rationella” och så vidare och kvinnor som orimliga och känslostyrda och är en dynamik som reproduceras i förhållanden mellan män och kvinnor. Om jag ska ta ett exempel från egen erfarenhet så var det i mitt förra förhållande ofta så att jag aktivt efterfrågade min partners tolkningar av min person, mitt uppträdande och så vidare och inte vågade lita på vad jag själv tyckte, du kan läsa mer om det här: http://www.arsinoe.se/?p=24673
Detta gäller såklart inte alla, som det alltid är med strukturer så rör de sig på ett generellt plan och inte hos precis alla individer, men jag skulle säga att det manliga tolkningsföreträdet förekommer i vårt samhälle på väldigt många olika sätt.
Ok, then I understood correctly. From my personal experience I can’t agree with you. In 90% of the cases both partners shared what you call ”tolkningsföreträde” (can’t say it was exactly 50/50 but close anyway and not clear in what direction a small difference would lean) and in the few where one partner dominated it was also split as to whether the dominator was a man or a woman.
Is there some study that you can point me too? Perhaps my ”sample” is too small or not consistent with society in general.
Det handlar väl snarare om hur en ser det än urval kan jag tänka mig. Tolkningsföreträde brukar inte främst ta sig uttryck i vem som ”vinner” en öppen konflikt utan snarare vem som anpassar sig så att inte konflikt ska uppstå. En grej kan vara att kvinnor måste ta till tyngre medel, alltså öppen konflikt, för att få mannen att anpassa sig och då kan det framstå som om han gör det i högre grad, medan det i merparten av fallen är hon som anpassar sig fast utan konflikt innan.
Kan rekommendera ”det kallas kärlek” om du vill läsa mer utförligt om teorin kring det.
Still don’t agree. What I consistently ”see” is two people who are both working very hard to reach common ground.
I’ll read more…
Tja, det är en vanlig feministisk tolkning och den stämmer överens med mina erfarenheter. Sedan så både omger ens sig med olika ”verkligheter” och tolkar dem annorlunda.
Har skrivit mer om saken här: http://www.arsinoe.se/?p=24418