En ganska märklig grej när en diskuterar kvinnors och mäns sätt att hantera känslomässiga problem är när människor tycker att män är mer ”lösningsorienterade” och det är därför de inte är så bra på att visa medlidande, vara inkännande och så vidare. Detta kanske stämmer, jag vet inte hur män tänker, men jag undrar verkligen hur en kan komma fram till en så dålig problemlösningsmetod om en nu är så jävla lösningsfokuserad. Jag tycker inte att det är en vettig problemlösningsmetod att ignorera någon som gråter, att skuldbelägga denne och så vidare, och har väldigt svårt att se hur en kan tycka det.
Jag har aldrig varit med om att den typiskt manliga så kallade problemlösningsmetoden fungerat särskilt väl, det enda den har lett till för mig är att jag känt en massa skuld och skam för att jag mår dåligt och sedan mått ännu sämre. Det har aldrig hjälpt mig att komma ur någonting. Vad som har hjälpt mig att komma ur känslomässiga problem är att få tid och förståelse, någon som lyssnar och tar mig på allvar, och de personer som erbjudit mig detta har i en stor majoritet av fallen varit kvinnor. Det är absolut inte alla kvinnor som är duktiga på detta, men de kvinnor jag har haft nära relationer med har varit det. Hur kommer det sig att män som sagt att de älskar mig och bryr sig om mig ofta gett mig sämre stöd än någon ytligt bekant kvinna?
När en löser ett problem är det jävligt viktigt att först förstå det, och för att förstå ett känslomässigt problem så måste en faktiskt prata om just känslor. Skulle du försöka laga en bil utan att förstå vad som är trasigt? Det går liksom inte att skita i hela den här biten. Det går inte att säga ”tänk positivt” eller liknande och hoppas att det bara ska lösa sig.
Det är också viktigt att möta människor där de faktiskt befinner sig, i de känslor de bär omkring på, och ta det på allvar innan en börjar diskutera så kallade lösningar. Människor som mår dåligt behöver i regel först och främst känna sig trygga och förstådda innan en kan börja snacka om hur en ska ta sig ur situationen. Om en skiter i att skapa den här tryggheten är risken mycket stor för att personen en ska hjälpa mest bara känner sig ifrågasatt och tillplattad och det är sällan till någon större hjälp när en mår dåligt.
Extra viktigt blir det såklart när det är till exempel relationsproblem som är på tapeten. Det går liksom inte att säga att alla problem i en relation är en persons fel eftersom det alltid finns en dynamik. En ska också vara uppmärksam på när det är kvinnan som får bära skulden, eftersom det ofta är patriarkala strukturer som gör att vi tolkar kvinnors beteende som mer problematiskt.
Jag misstänker att mäns så kallade problemlösning väldigt ofta går ut på att definiera problemet utanför sig själv (t.ex. i kvinnans känslor) och sedan helt enkelt tycka att någon annan (kvinnan) ska lösa det. Det är i alla fall såhär jag uppfattat mäns problemlösning när jag blivit utsatt för den. Det är väl säkert soft för dem kan jag tänka mig men det löser ju inte problemet på något sätt, det bara förflyttar ansvaret bort från mannen. Han kan säkert uppleva det som att problemet är löst då men det betyder inte att det faktiskt är det. Jag tänker mig att detta kan vara en viktig pusselbit i varför män anses vara så bra problemlösare, eftersom de är så bra på att skjuta ifrån sig ansvaret för problemet och därmed uppleva att de löst ”sin” del i det hela, samtidigt som brudar bara mår dålig och ältar (gud så tröttsamt men tjejer som bara grinar hela tiden kan de inte bara skärpa sig).
Men egentligen; är det konstigt att vi mår dåligt och har svårt att lösa problem när det alltid är vi och vårt agerande som definieras som Problemet i olika kontexter? Är det konstigt att det blir svårt att ta tag i något när en är helt konsumerad av skuld och skam över att vara kvinna och bete sig ”kvinnligt”? Jag tycker inte att det borde vara någon större överraskning för någon.
Åh, nu kom jag att tänka på en kille jag träffade tidigare. Han var väldigt noga med att påpeka att jag kunde lita på honom och berätta allt för honom, men han gjorde aldrig nåt för att det skulle kännas så för mig. Han var liksom aldrig DÄR, och jag litade inte på honom och hade väldigt svårt att prata om känslor med honom. Nu i efterhand har jag rätt svart på vitt att jag verkligen INTE kunde lita på honom. Men eftersom han hela tiden sa det så blev ju min slutsats, när jag ändå inte riktigt kände mig trygg med honom, att jag hade tillitsproblem………… Så himla typiskt.
Jag misstänker att jag är ganska dålig på det här med känslor, och har jag inte redan gjort det finns chansen att jag nog mer eller mindre medvetet lägger över känsloansvaret på en individ av det (nödvändigtvis. Man verkar ju sitta fast som hetero) motsatta könet i en relation i framtiden. Men den här problemlösargenen som vi män lär besitta har jag alltid fått uppfattningen om ligger i vissa speciella områden. Exemplet per exellence är väl den klassiske datanörden som är en god programmerare, vilket mer eller mindre är ett ämne som går ut på problemlösning, men så i en värld som är rigoröst väldefinierad (det finns svart och vitt, inga gråzoner). Vill man se den manlige problemlösaren in action så att säga är det väl in i den världen man skall gå (eller fysik, eller matematik eller andra s.k. ”hårda” vetenskaper). Uppenbarligen fungerar inte algoritmerna för att lösa problemen i ett sådant fält så bra på mer känslomässiga problem.
Jag håller inte med dig Erik om att mäns ”problemlösning” ger sig uttryck bara inom speciella områden. I de flesta relationer jag haft med män har jag, förgäves, försökt förklara att bara för att jag kommer till hen och vill vädra ett problem eller något som ger mig oro betyder inte det att jag vill ha en steg-för-steg-beskrivning på hur jag ska lösa mitt problem. Trots detta kommer lösningsförslagen som ett brev på posten och har bara fått mig att känna skuld över att jag inte ”hanterar” saken på ett, i hens tycke, konstruktivt sätt.
My experience has been just like you describe K. Yes, I do mean my own personal one as well as other couples I’ve known. This situation is a constant source of irritation between me and my wife. I’ve learned to catch myself most of the time so I think we have eliminated 80% of these situations.
For me it was getting the past the feeling of ”I’m only trying to help”. That was very very true and was my only aim. However, the bottom line was I was not helping. Once I accepted that things started to improve.
haha, så jävla klockrent Fanny. uppskattar verkligen denna läsning.
Vissa av dina inlägg är verkligen så där huvudet på spiken att jag förstår inte varför man ens behöver nämna nåt annat i ämnet det är ju liksom KLART DISKUTERAT och bara för folk att läsa och skärpa sig därefter. Mycket bra skrivet!
Ironiskt att du tar upp just den största teorin boken i män e från mars kvinnor från Venus.
Verkar som du pratar om typ relationsproblem här?
I andra fall när det är helt irationellt att gråta eller bli hysterisk (för man missat en buss, är hungrig, måste plugga ordentligt osv) så är det ju bättre att lösa problemet i sig så fort som möjligt istället för att dra ut på saker och diskutera.
Då behövs det ”manliga sättet” du beskriver. Skall exempelvis ett träd fällas och en i gruppen tycker det är kallt ute så kommer ju uppgiften inte bli slutförd snabbare om man skall förstå och tala med personen.
Nej, det tkr jag inte.
Nä, men om en person i gruppen påpekar att det är kallt ute så kanske folk kan gå och byta till lite bättre kläder och sen fälla trädet. Vad är det som säger att ”nu ska vi minsann lösa problemet på det här sättet som jag tycker är det mest rationeeeeella” faktiskt är bättre, för att inte säga det minsta rationellt?
Vad gäller folk som reagerar ”helt irationellt” genom ”att gråta eller bli hysterisk (för man missat en buss, är hungrig, måste plugga ordentligt osv)” så verkar det sannerligen som att du helt har missat hela grundvalen för diskussionen – nämligen att det uppenbarligen blir väldigt svårt att lösa känslomässiga problem när en uppenbarligen har absolut noll koll på vad problemet faktiskt är. Det händer väldigt sällan att någon börjar gråta eller blir hysterisk enbart för att de missar en buss, men det är precis den totala bristen på kunskap och förståelse för det mänskliga psyket som folk som gärna gottar sig i hur fokuserade de är på problemlösning faktiskt uppvisar.
För mig är det lite som att försöka lösa ett faktiskt problem med hårdvaran på din dator samtidigt som någon totalt oinsatt, men väldigt självbelåten, typ står och tjatar ”Men har du provat att starta om datorn? Har du provat att ”rebooooooota” den? Jag har pratat med supporten flera gånger och de säger alltid att jag ska starta om datorn och det funkar typ jämt. Hallååå?”. Det är som att den här typen av personer – som helt enkelt inte kan tillräckligt mycket inom ämnet för att kunna hantera att det ibland uppstår riktiga problem – känner sig tvingade att anta att du kan mindre, för att deras eget självförtroende inte ska behöva ta skada.
Så uppfattar jag för det mesta personer som ständigt ska babbla om problemlösning när det kommer till frågor om känsloliv. Som att de står och tjatar ”men kan du inte bara starta om ditt humör?” som försök att ”lösa” en långt mycket mer komplex situation än de ids erkänna.
”Det händer väldigt sällan att någon börjar gråta eller blir hysterisk enbart för att de missar en buss, men det är precis den totala bristen på kunskap och förståelse för det mänskliga psyket som folk som gärna gottar sig i hur fokuserade de är på problemlösning faktiskt uppvisar.”
Så jävla tru.
Gu, minns när ett X tyckte jag var som ett hysteriskt barn som inte kunde ta att han tyckte olikt mig i en fråga då en sak han sa triggade all världens förtryck att spelas upp i min hjärna. Jag sket väl fan i att han tyckte olikt mig, men jag såg olika typer av förtryck spelas upp i mitt huvud & yes det var panikångest & yes det var tårar. Liksom, får det vara OK att jag bölar när jag tänker på barnmisshandel, djurslakt & män som stulit sexuellt från mig Vissa verkar inte fatta att det finns nåt som händer innan man missar bussen.
Nu var kanske inte trädexemplet det bästa, jag borde tagit med en tidsfaktor också. Har exempelvis arrangerat en del arrangemang som krävt att saker skall vara på en plats en viss tid, besökare kommer etc.
Då fungerar det inte med att bara ”ge upp” hur som helst på grund av någon känsla man har eftersom man då förstör för så många andra och saker inte blir levererade som de skall.
Det var i sådana situationer som ”manlig rationell” problemlösning är bättre.
Måste allt vara rationellt, big deal om en gråter?
Nej inte allt, men när man som grupp skall lösa en uppgift på effektivast sätt under pressade förhållanden föredrar jag att arbeta med sådana personer. Var och en får förstås bete sig som de vill, men då kommer jag undvika att arbeta med dem i framtiden.
Är inte det ett ganska specifikt scenario tycker du, ett scenario där någon agerar irrationellt när man är en grupp som under pressade förhållanden ska lösa en uppgift på effektivt sätt? Du snackade först om att missa buss & vara hungrig, sedan lösa uppgift effektivt i pressad situation. Skillnad på att missa buss & böla irrationellt (bör spela roll för ingen) & att sinka ett grupparbete.
Jo men det är för att illustrera min poäng. Jag har varit med om samma även i de mer vardagliga situationerna jag tog upp och tycker det är lika illa varje gång. Jag ser inte vad det ger att försvåra ett syfte genom att börja visa känslor när saker skall utföras helt enkelt. Det får man ta efteråt eller innan, det är min huvudpoäng.
Jag förstår inte vad i dom ’irrationella känslorna’ som försvårar syftet? Kan lika väl försvåras om en inte tillåter emotioner att flöda ur en. Det behöver inte vara antingen eller & det behöver inte ske samtidigt. Ex. kan en mkt väl böla samtidigt om en löse ett problem & att böla kan i sig vara att lösa ett problem. En reglerar stressnivån i kroppen då en sänder ut stress i tårar, varför skulle ett problem lösas sämre av någon som har reglerat sin stressnivå via tårar?
Tänker på en låt som jag tycker om men som har en larvig line:
”you could retreat with self pity
but instead you made the choice
to put the tears on hold, kneel down & grab a shield
grab a sword & take a march through the battlefield.”
Jag förstår att det är menat som en metafor för att resa sig ur sorgen & finna styrka, men jag tycker ändå att det kan vara nödvändigt att problematisera föreställningen att den styrkan inte kan finnas om där finns tårar & att dom tårarna är självömkan. Jag har nämligen inga problem att grab a sword & marschera med tårarna strilande nedför mina kinder, & jag tror att många med mig känner likadant
TACK FANNY!
Detta skulle jag snarare är ett par-problem än ett typiskt manligt. Min erfarenhet är att det i de flesta par finns den parten som ”löser” problem på det sätt du beskriver som manligt. I mina ögon en konstig slutsats.
Tja, min erfarenhet är att det oftast är män. Iaf så skriver jag främst om myten kring manlig problemlösning.
Ligger en hel del i det du säger, även om jag upplever problemet som mindre könsbundet än vad begreppet ”manlig problemlösning” antyder. Samtidigt så är ofta ”kvinnlig” problemlösning mer ett sätt att må bättre för stunden än ett sätt att skapa egentlig förändring i något som har väldigt mycket att vinna på att förändras i grunden. ”Män” lyfter fram en konstruktiv väg framåt, men ”kvinnor” ger inte ens den vägen en chans, eftersom det inte ligger i linje med deras kulturella tradition kring hur känslomässiga och relationella problem behöver hanteras. Jag har sett många exempel på hur ”göra” snarare än ”prata” varit bättre, och en kanske förlorat åratal på att försöka lösa det pratvägen innan man slutligen tar till ”göra” och till slut (snabbt) får vettig ordning på situationen och mår mycket bättre resten av livet.
Känner igen mig så mycket i detta, eller, det påminde mig om min förra monogama heterorelation. Han sa på riktigt såhär: ”men du gråter ju så ofta, jag kan liksom inte ta det på allvar när det händer flera gånger i veckan”. Oh no sorry my bad för att jag har känslor som DU har ansvar för. Ugh. SÅ SKÖNT att det är över. Han kände även helt känslokallt vända sig bort och somna om jag grät i sängen när vi skulle sova tillsammans. Skön kille. Sammanfattningvis: den här analysen stämmer in på mina personliga erfarenheter.
Jag skulle kunna tänka mig att delar av den ”kvinnliga” traditionen kommer från när det var oerhört mycket mera kostsamt (eller omöjligt) för en (vanligtvis) kvinna att avsluta en parrelation, bland annat ekonomiskt och socialt. Då var att prata, för att få lindring för stunden och/eller för att försöka få partnern ändra sig, ett mycket mer konstruktivt förhållningssätt än vad det är i Sverige idag.
Kort sagt: Kan det vara så att ”kvinnlig” problemlösning ofta är en rest av ett tidigare, mycket mer patriarkalt, samhälle? Och att kvinnor i dag skulle ha en massa att vinna på att i många situationer frigöra sig från traditionerna och anamma en mer ”manlig” problemlösningsstil?
(Naturligtvis har många män massor att vinna, både för sin egen och för sina närståendes räkning, på att bredda sin problemlösningsrepertoar så att den inkluderar den ”kvinnliga” stilen. Men ändå.)
Eftersom jag aldrig har sett manlig problemlösning fungera så tvivlar jag starkt på detta. Däremot tror jag att det ofta är bra att skita i att lösa problem _inom_ relationen och istället lämna den, men det betyder inte att en ska lösa känslomässiga problem generellt så.
Jag får intrycket av blogginlägget att det du kritiserar mer är de extrema avarterna än huvudfåran. Och att det är de extrema avarterna du farit rejält illa av. I huvudfåran är det ju mer frågan om relativa balanser än om antingen eller. De flesta fäder tröstar sina barn när de är rejält ledsna, och de flesta manliga partners i heterosexuella relationer pratar känslor också, håller om, tröstar och ger tid. Och, om jag förstår dig rätt, så uttrycker du ju själv i sista stycket en önskan om att kunna vara lite mer ”manligt” praktiskt problemlösande.
Tja, det är inte det jag menar med blogginlägget alls. Jag uppfattar inte detta som ett extremt eller ovanligt beteende.
UNDERBAR text.
Jag rekommenderar den här filmen: http://www.youtube.com/watch?v=1vVNm76R6Zc
Den framstår mer aggressiv i trailern, men filmen i sin helhet är krypande, med små nyanser där skuldförskjutningen skjuts upp och skjuts upp, och blir värre och värre. Han slår henne liksom inte som man kan få intrycket av i trailern. Det är värre än så.
Väldigt välspelad film.
Visst är det så, kan själv känna igen mig i detta bitvis. Jag och min partner har diskuterat den här grejen en hel del. Tror dock inte män gör detta för att de upplever att det är ”soft”, utan för att de(jag) är för dåliga på att prata om och förstå sina egna och andras känslor. Samtidigt får det ju resultatet som du säger, att det blir någon annans problem, så resultatet är ju detsamma.
Oftast så kan jag lösa mina problem själv, jag är ju inte dum. Ändå får jag alla dessa ”tips” som jag redan kan och det är som en ren förolämpning. Speciellt om det är något psykiskt. Som om jag inte redan var experten på det efter som jag upplevt det så många gånger? Den hjälpen som jag snarare ber om är omtanke och att få känna mig förstådd. Det är omtanken som är lösningen. Jag ber inte om någons tankekraft såvida jag inte uttryckligen säger det. Är en osäker så kan en alltid fråga om de vill ha en kram eller om de vill ha problemlösning. Oftast så behövs omtanken först även om problemlösningen också behövs (men isåfall senare).