Något som är otroligt vanlig är att människor ska komma in och ”nyansera debatten”. Alltså inte riktigt ta klar ställning för eller emot något, utan typ bara komma med en annan infallsvinkel. Säga att de förvisso är emot Sd men att en ändå måste ”förstå” att det inte funkar med fri invandring, eller att det är viktigt att höra alla sidor eller något annat. I samma andetag brukar det finnas ett viss tillit till auktoriteter: polisen, politikerna, myndigheterna gör säkert det som är bäst för alla, de är ju trots allt professionella. Och om inte annat så vill de inte ta aktiv ställning för något, och då blir det ju som det blir: en stödjer status quo.
Jag förstår människor som över huvud taget inte orkar bry sig om politik. Gud, jag önskar att jag var likadan till och från. Däremot tycker jag att dessa ”politiskt intresserade” som engagerar sig i debatten men som ”inte vill ta ställning” är sådana jävla idioter. De tar nämligen i praktiken visst ställning, nämligen för det rådande systemet som de faktiskt försvarar i sitt avvisande av den kritik som dyker upp mot det. Om ens största politiska gärning är att ifrågasätta människor som är förbannade över orättvisor så leder ens agerande till att dessa orättvisor består.
Ofta hör en från dessa personer att de vill ”överväga ordentligt”, ”höra alla sidors argument” eller ”ha kött på benen”. Grejen är att en aldrig kommer kunna sätta sig in i alla möjliga infallsvinklar och all information som finns kring ett ämne, det är för satan något som folk ägnar en livstid åt. Att ha det kvalitetskravet på ens politiska åsikter verkar mest vara en kass ursäkt för att slippa ta ställning i jobbiga frågor, det vill säga saker som sträcker sig bortom ”det är bra med demokrati” och ”alla är lika mycket värda” (givetvis utan något ställningstagande om hur detta i praktiken ska åtföljas av lika rättigheter) i fråga om kontroversialitet.
Jag är helt okej med att andra inte tar ställning, det är mänskligt att vara feg. Vad jag däremot tycker är vidrigt är när de upphöjer det till någon slags dygd, när de sitter på sin höga jävla häst och är ”tolerant” och läxar upp människor som tar ställning i olika frågor. Säger till mig att en minsann inte kan fördöma kapitalism eller patriarkatet bara sådär utan att en måste tänka efter, se de olika sidorna av saken, inte vara så förhastad. Själv gör de sig, i sina egna ögon, oantastbara genom att ”erkänna” att olika frågor är ”svåra” och därmed vägra ta ställning i dem. De kanske tycker att det ”låter bra” med kritik av kapitalismen eller feminism men vill fortfarande ”tänka efter” lite till.
Alltså okej om en tycker annorlunda och säger det, då finns det en tydlig konfliktlinje och sådant har jag inget emot. Folk tycker olika, det är naturligt och det är föredömligt om det märks istället för att allting ska blandas ihop i någon jävla konsensussörja. Vad som suger är när människor i sin vägran att ta ställning verkar emot samhällsförändring, och i praktiken också för samhället som det ser ut idag.
Jag tycker såklart att en ska tänka efter, men när eftertanken bara bli ett sätt att slippa ta ställning i kontroversiella frågor är det knappast ärofyllt. Människor som gör detta kommer aldrig att tycka sig ha kött på benen nog för att ta ställning i saker, utan kommer fortsätta känna att det nog är bäst att avvakta. De kommer sitta där på läktaren och ”nyansera” samtidigt som andra kämpar för att göra samhället till en bättre plats. Sedan när resultaten av denna kamp (förhoppningsvis) blivit politiskt allmängods kommer de säkert kunna tänka sig att ta ställning för det.
Jag undrar vad dessa personer kommer säga när någon i framtiden frågar dem om de kämpade emot all den skit som pågår i samhället idag? Kanske: ”nej, jag var för upptagen med att nyansera debatten och mästra mot människor som kämpade”. Jadu, tack så jävla mycket.
Här känner man sig träffad. Både vad gäller exemplet med kapitalism och SD. Utan att gå in på exakt var jag står politiskt så kan jag nog konstatera att jag är en nyanserare. Jag lever efter devisen att det viktigaste inte är att ha rätt, utan att inte ha fel. Det kanske är en klen tröst men det är något som kan vara lika frustrerande för oss som det är för dig. Dessutom vill jag påstå att det bottnar i något beundransvärt – att ständigt rationalisera sina åsikter är förstås nödvändigt för att man inte bara ska gå omkring och tycka för tyckandets skull, men det har även en tendens att försätta en i politisk limbo. Det är ett ofrivilligt tillstånd, åtminstone för mig. Det handlar inte om feghet eller en vilja att förstöra debatter. Om jag en dag ser en uppenbar lösning till ett komplicerat problem så lovar jag att kämpa för det, även om jag har svårt att se det framför mig. Det är nästan omöjligt för mig att ta till mig ett axiom för att på så sätt odla en ideologisk hemvist.
Sedan kan man ju fråga sig hur man skiljer på fegt nyanserande och en inte så spännande åsikt. Om man står för en socialistisk meritokrati så lär man väl framstå som en nyanserare om man ställs mellan en ärkekapitalist och en kommunist. Skulle du säga att du främst vill se ett tydligare åsiktstagande eller en tydligare polarisering av åsikterna i sig?
Det jag kan hålla med om är att vi inte fyller någon större funktion i debatter. Att landa mitt emellan två åsikter klarar nog folk av på egen hand.
Så, nu har jag väl väl nyanserat även det här, sorry.
Vad är ”socialistisk meritokrati”?
Jag är nog också lite av en nyanserare. Jag tror dock inte jag är någon samhällsfara eller något störningsmomement som så eftersom jag sällan är inne och nyanserar politiska diskussioner eftersom mitt huvudsakliga intresse snarare ligger i det existensiella än i det politiska. Och i det existensiella, att förstå sin egna och andras djupaste tankar kring existens, mening och sanning kan man förhoppningsvis inte få för mycket nyansering. Den politiska eldsjälen kan naturligtvis inte stanna i all evighet på det stadiumet i sitt tänkande, eftersom det antagligen inte leder fram i någon praktisk mening. Jag är tacksam till alla de politiska eldsjälar genom åren som har möjliggjort att jag nu här kan vila i den sfären utan att behöva lämna den någonsin. Dessa har ofta haft starka åsikter om saker som vad som är meningsfullt och vad som inte är det, vilket man nog behöver ha om man skall vara politiskt aktiv. Det får mig att tänka på John Quincy Adams citat om att (och eftersom denna blogg har ett feministiskt tema kan vi nog inte låta bli att notera hur könsspecifik han är) han studerar krig och politik så att hans söner skall kunna studera matematik och naturvetenskap så att deras söner skall kunna studera poesi och musik.
Också en nyanserare! Även om jag också kan ta ställning, och gör det i många sammanhang.
Anledningen till att jag nyanserar är:
1. För att inte ta något för givet. Jag tycker inte att åsikter är värda om jag inte vet varför jag har dem – och för att komma dit upplever jag att jag behöver ifrågasätta allt jag tycker och tänker. För att förstå om och varför mitt tankesätt är rätt ( det underlättar också när en försöker övertyga andra).
2. När jag hänger mycket i kretsar med starka ideologiska åsikter känner jag ibland att de talar förbi varandra. Eller har bilder av varandra som inte stämmer (anti-feminister om bilder av feminister, någon?). SD är ett klockrent exempel. Jag med många diskuterar ofta åsikter som vi tycker att SD har (och säkerligen också har) – men det är inte det som dom säger officiellt eller skriver på sin hemsida => många av de saker som de faktiskt säger som verkar rumsrena blir oemotsagda och folk fattar inte att det är rasism.
Men på senare år, ju mer jag har studerat, har jag också insett att det är som att du skriver, att det är att ta ställning för den världsordningen vi har att inte ha en åsikt. Men att ha en åsikt för åsiktens skull är ju lika illa som att inte ha den för nyanseringens skull. Jag försöker aktivt söka mer kunskap om saker, tills jag känner att jag vet tillräckligt mycket för att kunna uttala mig (för mycket av det vi tror vi vet vet vi ju inte ens). Och jag upplever att jag får tillräckligt med kött på benen för att ta ställning, jag märker ju efterhand att vissa sidors argument är otroligt mycket mer övertygande.
Du bidrar inte till jämställdhet genom att frenetiskt argumentera för olikhet.
Fattar inte vad du menar. Förtydliga.