Mäns känslomässiga stöd.

Twittrade om Snälla Killar, närmare bestämt killar som försöker ge en känslomässigt stöd:

Ett problem med ”snälla killar” är att män inte kan ge på jämlika grunder, om de ger stöd är det utifrån en överordnad position. De kanske har ”förståelse” för att en är så hysterisk, men de har inte empati. Och sedan när de gett detta stöd så förväntar de sig att en ska bli lugn, lycklig. Med män känner jag mig som ett offer, utelämnad till deras välvilja och förståelse. Utelämnad till att de anstränger sig för att förstå. Men de kan inte förstå mig, för de har ingen kontakt med sina egna sorger, sin egen tomhet och sårbarhet.

När de ”hjälper” mig blir jag enbart mer beroende av dem, de ger mig inget stöd utan tillfällig substitut som gör mig beroende. Beroende för att jag istället avvecklar mina egna försvar och mekanismer när jag kan få deras tomma förståelse som tillfällig lindring. Beroende för att jag känner mig skyldig, för att jag känner mig skyldig att ta emot och värdera deras hjälp, tro att det är det jag behöver. Kvinnor får mig aldrig att känna såhär, för där brukar hjälpen ges utifrån en grund av förståelse för sig själv.

Vad är det som gör att en kan hjälpa andra? Jag tänker att det först och främst bygger på insikten att en inte kan, att en inte är tillräcklig och att en inte heller ska försöka vara det. Att en inte ska lova mer än en kan hålla, att en inte ska försöka ta ansvar för den andras existens. Det heter just stöd av en anledning, det handlar om att hjälpa någon i dennes egna arbete snarare än att utföra arbete åt denne.

Män som försökt ge mig hjälp har i regel gjort mig svagare. De har trott sig kunna fixa mitt liv, och eftersom jag mått dåligt och varit insyltad i relationer med dem har jag tagit emot deras hjälp. Eller så har jag avböjt den till en början men till slut känt mig tvungen eftersom de helt enkelt har pressat mig till det, genom att skuldbelägga mig för att inte ta emot det de så altruistiskt ger. De har pressat mig till att ”lita på” att de kan ge mig det jag behöver. De har gett mig en gåva som jag inte bett om, men som jag känt mig tvungen att ta emot. Deras ”gåva” är att ta sig an mig, min motprestation är att lägga min existens i deras händer.

Det är ett högt spel som spelas på mannens initiativ, men det är jag som är insatsen. Det är jag som tvingas lita på honom. Han har hela tiden kontrollen över situationen, och han kan gå när det passar. Jag däremot är utelämnad från det ögonblick då jag bestämmer mig för, eller blir pressad till, att lita på honom.

Det handlar om idén om att kärleken ska lösa allt, och att en människa inte ska vara något mer än sin kärleksrelation. Att en inte skulle kunna ha egna sorger och strider att utkämpa om en är ”lycklig” i sin relation med en annan människa. Det handlar om att mannen kräver att han ska vara allt för kvinnan, att kvinnan ska lägga sitt liv i hans händer så att han ska kunna fixa det. Det handlar om att etablera en maktrelation där kvinnan är känslomässigt utelämnad.

Män tröstar mig genom att bekräfta mig. När jag säger att jag känner mig värdelös, att jag saknar hopp, så säger de att de visst värderar mig och att de minsann tror att saker och ting kommer gå bra för mig. Som om det skulle förändra min situation eller min upplevelse. Sedan ger de min dåligt samvete om detta inte får mig att må bättre, om det inte räcker för mig att de tycker det ena eller det andra, om deras tolkning av situationen inte är det enda jag värderar. De kör över mina tolkningar av min situation snarare än att jobba med dem tillsammans med mig. Deras tröst bygger på förnekelse, inte förståelse. Hur sockersöt denna tröst än är så är den i slutänden alltid destruktiv, för den bygger inte på något reellt, den hjälper mig inte framåt på riktigt utan erbjuder bara tillfällig lindring.

Allt reellt hjälparbete bygger på erkännandet av situationen som den är, erkännandet av den andra människans känslor och situation, erkännandet av den andres autonomi och förmåga att stå på egna ben känslomässigt. Att med öppna ögon hjälpa någon annan att se och konfrontera sina rädslor och bekymmer är konstruktivt, att trösta någon med förnekelse eller substitut är det inte. Att få någon att känna sig skyldig att må bra för ens egen skull är inte någon verklig hjälp, utan snarare ett ganska egoistiskt projekt som bygger på ens eget behov av makt över någon annan.

Känslomässigt beroende är enbart ett tarvligt substitut för en konstruktiv relation där en hjälper varandra framåt. För den som inte har något annat att erbjuda framstår det såklart som lockande, men det handlar om makt snarare än utbyte.