”Medelklass” är ett begrepp som används på en massa olika sätt, bland annat för att häckla folk en inte håller med. Jag förstår varför det här begreppet används och att det kan vara relevant, men jag tänkte försöka mig på att kritisera det.
För det första är ”medelklass” ett väldigt vagt begrepp, få har någon idé om vad de menar med det. Ibland rör det sig om alla med någon slags högskoleexamen, ibland om människor med kulturellt kapital eller som har råd med en viss livsstil. Detta behöver i och för sig inte vara ett problem i sig, ord betyder olika saker i olika sammanhang, men ibland kan det kännas som att folk inte själva vet vad de menar när de menar att någon är medelklass.
Det jag tycker är problematiskt är när en använder ”medelklass” som ett begrepp för en egen, avgränsad klass med egna klassintressen. Jag menar att så inte är fallet. Den största delen av medelklassen tillhör i någon mån arbetarklassen, och delar därför arbetarklassens materiella intressen. Däremot vinner de mer på kapitalismen än de mindre privilegierade delarna är arbetarklassen, eller snarare förlorar mindre.
När jag läste statskunskap var det ett jävla fokus på medelklassen precis hela tiden, det var så jävla bra med medelklass eftersom de värderar ”demokrati”, ”stabilitet” och andra grejer som anses vara bra. Det framställdes som om medelklassen liksom är någon slags härskande klass, som styr samhället. Denna syn är problematisk, för den skapar iden om att samhället ändå styrs med det stora flertalets bästa i åtanke, något som jag menar absolut inte stämmer. Det är en liten klick människor som tjänar på den politik som förs, och sedan sticker en åt vissa samhällsgrupper några jävligt kortsiktiga mutor.
Det talas om att politiken som förs riktar sig till medelklassen, men det är inte riktigt sant. Visst kan medelklasspersoner luras in i att tro att de tjänar på ”pengar i plånboken”, men på lång sikt leder en sådan politik alltid till mer pengar till kapitalet och således att även medelklassen blir utarmad ekonomiskt. Medelklassen har också ett behov av ett socialt skyddsnät, och ju mer det utarmas desto fler i medelklassen riskerar att hamna i fattigdom.
Jag tror att det är problematiskt att blåsa upp en konflikt mellan någon slags tänkt ”riktig” arbetarklass och en ”medelklass”. Jag tror att det är viktigt att tala om olika positioner och förutsättningar, men det är inte samma sak som att mena på att medelklassen är en egen klass på samma sätt som kapitalister och arbetare är det.
Jag inser att det kan vara problematiskt att göra anspråk på att ingå i arbetarklassen på många vis, när jag har det relativt gott ställt jämfört med många andra. Samtidigt tror jag att det är ännu värre att, som många medelklasspersoner gör, distansera sig från frågan och rösta rött med någon form av tanke om att ”ta hand om de som har det sämre”. Jag tror att om en sådan syn på vänsterpolitik som välgörenhet som de moraliskt goda människorna i medelklassen ägnar sig åt av pur godhet fäster sig så uppstår dels en jävligt osoft attityd gentemot de människor en tänker sig att en hjälper, dels att sympatierna blir mindre starka när det kommer till krita.
Jag inser att jag i min position som medelklass gör att jag har en massa möjligheter som andra delar av arbetarklassen inte har, men detta gör inte att jag inte också kan ha ett intresse i klasskamp. Jag har kanske mer att förlora, men jag skulle ändå göra en vinst om jag levde i ett klasslöst samhälle. Men däremot är det många som försöker få mig att tro att det här samhället finns till för mig, att det är jag som tjänar på skattesänkningar och så vidare och inte kapitalister, och det är lätt att gå på detta. Jag blir emellertid också reducerad till arbetare, även mitt liv är tänkt att vigas åt att tjäna kapitalet, att exploateras. Därför menar jag att vi bör lägga mer fokus på det som förenar oss, ett gemensamt intresse i att uppnå ett klasslöst samhället.
Mm det gäller bara att mobilisera kring detta intresse och få alla människor som ej äger produktionskapital att fatta fördelarna med det. Jag tror att något kanske håller på att hända, åtminstone på embryonivå. Vänstern har en majoritet av folket med sig i frågan om vinster i välfärden – den välfärd som även en så kallad medelklass är rysligt beroende av till syvende och sist.
Relaterat till detta så stör jag mig väldigt på när man pratar om ”klass” som att det vore en sorts subkultur. Typ i arbetarklassen så gillar man de här kläderna, den här inredningen, de här TV-programmen, i medelklassen gillar man det här, i överklassen det här. När man låtsas att klass handlar om subkulturer snarare än pengar och makt så låtsas man samtidigt att det inte finns några riktiga konflikter och att klassamhället är rätt oproblematiskt.
Det där med klass som subkultur kommer ofta upp i borgerliga tidningar som DN när någon skriver om hur de gått från typisk knegarbakgrund till ett jobb med mer prestige, och hur det märks så himla mycket på dem att de har den bakgrund de har för att de typ inte vet vilken gaffel man ska ta först när man äter på en fin restaurang. Alltså, JAG kommer från knegarbakgrund och har sen fått ett jobb med mer prestige, och JAG kommer aldrig ihåg vilken gaffel man ska ta till vilken rätt. Men det är ju ett VÄLDIGT LITET PROBLEM i mitt liv.
Även om man fortfarande egentligen är arbetarklass med det prestigefulla jobbet så har man förmodligen en högre lön än på knegarjobbet och mer inflytande över sin arbetssituation, vilket gör livet VÄLDIGT MYCKET BÄTTRE. Bara skillnaden mellan att behöva vända på varje slant och att kunna stoppa undan ett sparkapital samtidigt som man unnar sig att shoppa det man känner för gör ju ENORM skillnad för ens livskvalitet. Faktiskt. Hur mycket man vet om gafflar är liksom… så jäkla onödigt.
Men genom att fokusera på gafflar och låtsas som att hela klassfrågan kan reduceras till vilka som vet respektive inte vet vilken gaffel man ska ta till vilken rätt (och vilka band man lyssnar på, hur man inreder hemma osv) kan man skyla över hur olika folks livsvillkor faktiskt är i det här samhället.
Jag håller med om att ekonomisk klass är extremt viktigt, iom att det dikterar vilka resurser en har tillgång till. Men jag tycker inte att social klass kan ignoreras för det. För mig personligen har just den tendensen att klassificera människor efter kultur fungerat som en kraftig form av gatekeeping som jag upplevt som ett reellt hinder i min ”klassresa”. För mig handlar det inte bara om gafflar utan hur vi klassificerar människor olika.
Tex ses min konstutbildning som oförenlig med min arbetarklassbakgrund, och det är underförstått att jag på olika sätt bör ”ta avstånd” från min ”oförstående” familj som antas vara för korkade för att förstå värdet av finare konst (vad nu i helvete det är). Denna separering som är helt och hållet kulturbaserad (jag har mindre inkomst och tillgångar än de flesta i släkten) tjänar syftet att splittra min lojalitet till min familj och mitt ursprung. Det ska, genom bildning, uppfostra mig till att se att jag är av ”en annan sort”. Genom att acceptera bilden av mig som intelligent, bildad och i grunden olik min på pappret ”obildade” familj får jag en plats inom de ”finare” kretsarna. Jag ges privilegiet att, om inte tillhöra härskarna, gå härskarnas ärenden och hjälpa till att förmedla ”kulturelitens”, och därigenom även härskarnas, kultursyn och människosyn. Accepterar jag inte är min plats på utbildningen hotad, jag kan räkna med att göra mig ovän med folk vilka i framtiden kan neka mig exempelvis stipendier jag behöver för att överleva. Jag stöts helt enkelt ut.
Visst, klarar jag min utbildning och lyckas som konstnär så kommer jag vinna en otrolig frihet, och jag förnekar inte den resursen. Men som sagt, den resursen är villkorad med att jag ger upp min klasslojalitet. Då ingår en kulturbildning som ska lära mig just att äta med rätt gaffel och få mig att komma till insikt om att de som inte har lust att lära sig detta också är ovärdiga resurser och frihet.
Dvs det materiella och kulturella hänger ihop och går inte att separera.
Så anser jag det vara med medelklassen i stort. Man tillåts vara den ägande klassens administratörer och assistera dem, men då måste en också ta över deras värderingar och människosyn så att en inte kan administrera några resurser eller någon makt på fel sätt. På så sätt skiljer sig också medelklassen från arbetarklassen i sin inställning och brist på lojalitet även om jag håller med Fanny om att de inte är några härskare för det.
Jag tänker också att kulturellt kapital är viktigt, men jag skulle säga att det idag fokuseras alltför mycket på det i förhållande till ekonomiskt kapital. Det finns ju en anledning till att viss kultur anses finare än annan, och det är ju att folk med mer pengar generellt sätt ägnar sig åt den. Jag ser det dock som angeläget för medelklasspersoner åt vänster att ifrågasätta sina föreställningar om fint och fult osv, eftersom sådana ofta innehåller klassförakt. Det blir ju jävligt svårt att arbeta mot ett gemensamt mål annars.
Håller verkligen med. För mig är det verkligen det viktigaste en kan göra som medelklass, att byta lojalitet. Just pga den makt och de resurser en sitter på.
Och ja, det är väldigt mkt fokus på kulturen idag, och det är farligt. Just eftersom det kopplas till att folk ”är” på vissa sätt och därför typ ”vill” leva olika. Därför tänker jag att om en ändå pratar kultur så måste det kopplas till det materiella, att bara prata kultur i sig blir ju verkligen ”snigelgaffel eller högaffel, välj själv!!!” och helt meningslöst.
Haha, ja. Var nån marxist som skrev kul om det typ såhär: ”tror ni verkligen att alla dessa män och kvinnor kämpat i århundraden för att få ett slut på snobberiet”.
Jag tar tillbaka lite av det jag skrev då, man kan inte helt vifta bort kulturella markörer som oviktiga. Men det är skönt att ni ändå håller med om att det är FÖR MYCKET fokus på den biten. Eller ta mina föräldrar som exempel – de hade det rätt tajt när vi växte upp. Sen jobbade pappa upp sig från vanlig knegare till chef, fick hög inkomst och rätt som det var behövde de aldrig vända på slantarna längre och kunde köpa allt de ville. Det blev ENORM skillnad för dem, även fast de konsumerar samma kultur som tidigare. Eller ta alla dessa människor i dagens läge som inte ens har fast anställning, som bara har timvik, bemanningsföretag osv, som är helt utsatta, noll kontroll över sin tillvaro – och så sitter det massa borgarjävlar på typ DN och liknande tidningar och skriver som om deras ENDA problem vore att de typ inte vet vilken gaffel man ska ta först på restaurangen eller aldrig har lyssnat på opera.
Jag bloggar om pengar och medelklass ibland, eftersom jag är uppvuxen med klassiska kulturmedelklass-värderingar (min morfar var präst, i mammas hem har det alltid funnits mängder med böcker och pengar till teaterbesök, konstnärsmaterial etc, och på släktens middagsbjudningar är det standard med fördrink, gåbortpresent och finkläder). Däremot är jag också uppvuxen i ett låginkomst-hem i miljonprogrammet och har en andra förälder som är sjukpensionerad alkoholist, vars föräldrar var självförsörjande fiskare.
Jag tycker att det är jättesvårt det där, just för att eftersom jag har det kulturella kapitalet förväntas jag också ha det ekonomiska. Jag har blivit stämplad som snål eller att jag bara ”inte förstår vad saker kostar” av vänner som identifierat mig som ”en av dem” så otroligt många gånger, och som inte riktigt förstår min ständiga pengaångest. Och jag blir galen på vänner som typ… pluggar konsthistoria för att det är kul för lånade pengar, eftersom jag har en sådan otroligt stark pliktmoral kopplad till just pengar och att försörja sig själv. Det är ett jäkla oskick att låta sina föräldrar eller staten försörja sig medan man leker, och det är bara mina grymt privilegierade medelklassvänner som gör det. Eftersom de har något slags naiv inställning om att ekonomi alltid löser sig i alla fall, att pengar inte är ett problem.
Jag har lärt mig genom min uppväxt att pengar alltid är ett problem, om än inte för stunden, så alltid inom en snar framtid. Så medelklassen som kulturell och ekonomisk grupp gör mig grymt provocerad.
Jag läste ditt inlägg om lajv och kan verkligen förstå att det är frustrerande. Jag har själv aldrig haft problem m pengar i familjen, men har sedan jag blivit mer medveten både politiskt och i mitt eget liv börjat störa mig som fan på folk som spenderar helt utan eftertanke och framförallt som förväntar sig att andra ska kunna göra samma, så kan verkligen förstå hur det blir när en växt upp med det. Sånt är problematiskt som fan, och det är viktigt för alla som gör minsta anspråk på att vara vänster att fundera på hur deras uppväxt präglat deras syn på pengar.
Din sista mening är dagens mest huvudet på spiken kommentar.
Diskuterade detta med min partner nyligen, huruvida det egentligen finns någon medelklass längre. Snarare att det är arbetarklass med lånade pengar.
Själv är jag en produkt av arbetarklassfarsa och överklassmorsa, men eftersom mamma bröt tidigt med sin familj så har jag inte haft något kapital att nyttja (annat än kulturellt).
Intressant inlägg!
Just det där med ”lånade pengar” är ju intressant, även medelklassen är ju oerhört belånad nu, vilket gör att den är känslig för kriser och så vidare. De flesta äger ju inte ens hälften av sitt eget hus, då är en ju inte särskilt ekonomiskt självständig.
Ja vi lånade ju till 95 % av köpesumman på huset. Jag fattar ju att det är ett samhällsproblem. Samtidigt blir jag oftast förbannad när tidningarna ska skriva om den höga belåningsgraden, för de får det alltid att låta som om det handlar om privatpersoners helt fria individuella val att låna jättemycket, och så borde dessa personer skärpa sig helt enkelt. Men så enkelt är det ju inte! Iaf inte när det gäller bostad. Det är skitsvårt att få tag i bostad i Stockholmsområdet, köerna för hyresrätt är ju HUUUUUR långa som helst. Och man kan inte bara flytta till någon mindre ort, för då blir man arbetslös istället (det är ju arbetslöshet här också förstås, men inte alls så illa som på sådana småorter där det är lätt att få tag på bostad). Så då måste man ha någonstans att bo, och får ingen hyresrätt, så då måste man köpa. Och eftersom bostäderna här är så dyra så måste man då ta en massa lån.
Nu har man ju lagt ett bolånetak för att få folk att låna mindre, men eftersom läget kvarstår att det är skitsvårt att få tag på bostad om man inte köper, och ska man köpa kostar det mer eller mindre skitmycket, så leder det ju bara till att folk tar in-blanco-lån för att täcka upp (såg nyligen en artikel om att detta blev effekten, vilket typ vem som helst utom en borgare hade kunnat förutspå).
Det lustiga är att en allt större del av befolkningen ser sig som arbetare om en ser till publicerade attitydundersökningar. Detta gäller även tjänstemän. Jag tror att det beror på proletariseringen av många löntagares arbetsvilkor de senaste 20 åren. Men debatten är stenhårt fixerad vid samhällets öfvre skikt som får stå modell för alla övriga grupper ”detta är medelklassen”
Det är ju bra att klassmedvetenheten ökar. Tror det är ett stort problem att så många uppfattar att politiken är till för dem när den egentligen inte är det.
Ja det är verkligen jättebra att den ökar. Dessvärre saknas den insikten i den politiska debatten som utgår ifrån att alla är eller ser sig som medelklass. Tänker på alla högersossar som verkar utgå från det egna Rotarysällskapet när de formulerar sina ”affärsplaner” och ”kontrakt med väljarna” etc.
Hur ställer du dig till att du som medelklass på ett eller annat sätt gör anspråk på arbetarklassen, och dikterar hur de ska föra sin politiska kamp mot ett förtryck när du skriver:
”Jag tror att det är problematiskt att blåsa upp en konflikt mellan någon slags tänkt ”riktig” arbetarklass och en ”medelklass””?
Vad skiljer denna typ av retorik mot män som menar att det är problematiskt att blåsa upp konflikter mellan kvinnor och män? När du till exempel skriver om hur medelklassen gynnas av det kapitalistiska samhället, men skulle gynnas mer av ett klasslöst samhälle tycker jag att det påminner om män som vill bli inkluderade i feminismen för att de skulle gynnas av ett postpatriarkalt samhälle, även om de också gynnas av det patriarkala samhället. Som medelklass är du ju ändå i en förtryckande position gentemot arbetarklassen, precis som att män är i en förtryckande position gentemot kvinnor.
Är inte säker på att jag inte håller med om vad du skriver, det här är bara några frågor som kom upp i mitt huvud medan jag läste inlägget. Tack för en bra och intressant blogg! 🙂
Alltså, jag är väl ganska tydlig med att jag inte anser att det finns en tydligt avgränsad medelklass, utan att jag ser denna som en del av arbetarklassen. Tycker det är ganska stor skillnad på män/kvinnor och arbetarklass/medelklass, de senare står inte i något direkt utsugningsförhållande till varandra, utan det är kapitalistklassen som står för den. Sedan tycker jag såklart att det är problematiskt att försöka gå in och tala för människor i en annan position än en själv, men det försöker jag inte heller göra. Jag talar utifrån min egen position som medelklass, alltså privilegierad arbetarklass.
Tack för svar! Lite mer frågor: Vad skiljer kapitalistklassen från övriga klasser? Det känns som att ganska många menar att medelklassen och arbetarklassen står i ett direkt utstugningsförhållande till varandra, i det att det är genom arbetarklassen medelklassen blir priviligierad.
Det här med att det inte finns en tydligt avgränsad medelklass kopplar jag till att det inte finns några tydligt avgränsade kön, utan att det är väldigt komplext. På så sätt tycker jag nog att min liknelse håller ganska väl. Men jag vet inte riktigt.
Du skriver att när du säger att du säger att man inte ska blåsa upp en konflikt mellan en riktig arbetarklass och en medelklass, så säger du det ur din position som priviligierad i förhållande till de du pratar om. Är inte detta jämförbart med en cisman som säger att man inte ska blåsa upp en konflikt mellan kvinnor och män? Han är också i en priviligierad position gentemot de han pratar om. Om vi förutsätter att medelklassen, eller den priviligierade arbetarklassen, utsätter arbetarklassen för ett förtryck blir det väl problematiskt att som medelklass säga att de bedriver sin kamp fel och mena att de bör inkludera en?
Nja, tycker mer det är jämförbart med att ingå i det privilegierade skiktet kvinnor. En position en bör vara medveten om, men en är fortfarande förtryckt i patriarkatet.
Vad tycker du om att vissa definierar mänskligt värde utifrån sysselsättning och utbildning och försöker trycka ner de som befinner sig ”under” på den skalan. Förtrycket kommer alltså inte bara från borgare, utan även bland annat underklass som sparkar neråt, för att få känna sig lite värdefulla.
Det är problematiskt och något som det är angeläget att jobba med, precis som kvinnor måste ta tag i sin egen sexism. Däremot är det inte nödvändigtvis den som står för och sprider vissa värderingar som tjänar på systemet.
Har du läst Ung Vänsters förslag till valprofildokument inför 2014? (http://ungvanster.se/wp-content/uploads/2014/01/Forslag_valprofildokument.pdf)
Jag tänkte på det när jag läste ditt inlägg. Jag tycker att det är hemskt. En kan väl vara överklass och vilja se ett klasslöst samhället?
Nå, det finns ju fortfarande en klasskonflikt även om enskilda kan gå utanför sina klassintressen.