Många har opponerat sig mot det jag skrev om så kallade energitjuvar och menar att det mest handlar om att sluta umgås med personer som bara trycker ner en. Det kan vara så att jag är begåvad med förmågan att göra slut på sådana kontakter alldeles av mig själv för jag har fan aldrig haft det problemet i hela mitt liv.
Att man inte umgås med människor man inte får ut något av är ju såklart inga konstigheter alls, det jag har svårt för är den där utrensningsretoriken.Vad som även spelar en ganska stor roll är att alla människor jag någonsin träffat som sagt så har varit otroligt dåliga på att sköta sina relationer. Det har inte handlat om att avsluta relationer som på lång sikt bara tär på en, snarare om att bara umgås med människor när man har någon slags användning av dem, som att bygga sitt personliga varumärke eller nätverka, och sedan överge dem när man faktiskt skulle behöva ställa upp.
Människor som pratar om sina relationer som man pratar om saker har jag låg respekt för. Med detta inte sagt att man ska klamra sig fast vid vänskaper bara för sakens skull, det tycker jag är dumt och det är absolut inget jag gör själv, jag tycker bara att det språk många använder för att beskriva sina relationer har en obehaglig biton. Det handlar om energitjuvar, nätverkande och investeringar.
Jag upplever att folk ofta använder sig av dessa begrepp för att på sätt och vis ursäkta att man avslutar relationer man mår dåligt av. Jag tycker att det är olyckligt att en så fundamental sak som att man inte umgås med personer man mår dåligt av blir tvunget att täckas upp i detta snack där människor förminskas från mål till medel. Och jag tänker mig att denna retorik i förlängningen leder till att vi har en mindre ansvarsfull syn på andra människor, där det blir mer okej att överge personer när de inte är på topp. Det är i alla fall så jag uppfattar att den ofta används.
Så kanske det kan vara och det är ju fel. Bara för att min vän mår dåligt och behöver mig och jag inte orkar just då kan jag ju inte göra mig av med henne. Förhoppningsvis har vi en så bra relation att vi kan prata om det. Ibland får man offra lite mer även om man själv har mycket om en vän behöver en, ibland orkar man kanske inte själv heller då måste det också få vara okej.
Men jag tror visst det kan finnas personer i ens närhet som man egentligen kanske har kvar av gammal vana som typ gamla skolkamrater som man egentligen inte var så där nära med men som ändå finns där och ex kanske. Har man sedan en relation med någon som man verkligen vill ska fungerar och påtalar problemen för den andra och det inte går framåt alls. Då kanske man tyvärr måste ta avstånd från den personen, för ett tag eller för alltid.
Vet inte hur jag ställer mig till uttrycket men för mig när jag tänkt på det har det aldrig handlat om att avsluta relationer utan mer på vad är det för situationer, människor och saker i min närhet som stjäl min energi och bara får mig att må sämre. Vad kan jag förbätttra, vad kan jag ändra på och vad måste jag bara acceptera. Tex om jag inte gillar att tvätta. Det är jobbigt och jag drar mig för det. Detta måste jag acceptera så vida jag inte vill gå i smutsiga kläder. Har jag däremot en fritidsaktivitet som mer än hälften av gånger gör att jag inte vill gå dit av olika orsaker kanske jag ska sluta med den aktiviteten…
äsch blir så rörigt. Hoppas någon fattar vad jag menar…
Ett sådant agerande tycker jag är helt rätt. Tror mest jag opponerar mig för att jag aldrig behövt rensa ut, sånt sköter ju av mig själv.
Jag brukar inte behöva sätta mig ner och rensa ut, utan normalt sett märker jag om en relation börjar bli alldeles för dålig för att jag ska kunna vara i den mer. T.ex. om en person betett sig illa flertalet gånger, men jag har alltid tänkt att ”vi har ju ändå så trevligt de flesta gånger vi ses” & ”jag kan ge hen en chans till”. Men så kommer den där gången då jag helt enkelt får nog och då säger jag upp bekantskapen eller låter kontakten dö ut av sig själv (föredrar det första alternativet, d.v.s. att förklara för personen varför jag inte fixar att umgås mer… men ibland är jag feg och väljer det sista alternativet).
Så visst, jag brukar inte direkt ägna mig åt utrensningar (men när jag hade Facebook brukade jag ibland få ett infall att jag skulle plocka bort alla på min vänlista som jag inte längre pratade med, skiljer dock på det eftersom de flesta där inte var riktiga vänner utan mer bekanta som man inte pratade med längre). Jag undrar ju lite hur dem går till, sitter man med ett poängsystem för gott uppförande och den som hamnar under 10 poäng blir raderad ur telefonboken? Sen har jag svårt för uttrycket ”energitjuvar” också, och jag tycker att folk rent generellt fokuserar väldigt mycket på att den ena vågskålen i en relation inte får väga över det minsta. Man ska ge & ta precis lika mycket. Det tycker jag är ett orättvist tankesätt från ens egen sida, för ibland kanske en vän mår dåligt och då inte orkar ge lika mycket som vanligt. Det tänker jag att jag får acceptera. Att nu mår min kompis dåligt och då kan hen inte vara lika aktiv i relationen som tidigare. Det är nu min uppgift att stötta personen, även om det kan kännas tufft ibland. Förhoppningsvis kan den här personen finnas där för mig när hen mår bättre, men det är inget jag kan veta nu utan jag får se det över tid. Tråkigt synsätt om man direkt plockar bort en vän som mår dåligt för att: ”ah, men nu kan inte Maria följa med på krogen mer och hon orkar inte ringa lika mycket som förut, FAN VAD DÅLIG STIL!” Allt detta snack om energitjuvar bäddar nog för att folk gör så här i större utsträckning, vänner blir plötsligt något man måste få ut nåt av. De ska kunna ge en roliga krogkvällar, ringa precis lika ofta som en själv, hjälpa en med olika saker direkt man ber om hjälp, hämta en från krogen klockan 4 på natten även om de ska upp och jobba dagen efter… annars är de inte värda att stå med i ens telefonbok.
Så jag kan absolut förstå hur du resonerar kring saken. Men jag förstod det inte riktigt av ditt första inlägg. Bra att du förklarade. 🙂