Kul att min text om starka kvinnor var uppskattad! Jag tänkte att jag skulle skriva saker i den stilen oftare, för jag tycker att det är intressant att försöka förmänskliga de politiska resonemang jag för.
Jag tycker att ni ska läsa Hannas inlägg som hon skrev om det här med att folk kallar en stark. Det är en bra och personlig berättelse om problematiken kring begreppet och hur det används. Hon fick nämligen höra det ofta när hon blev mobbad i skolan.
Det de flesta människor som kallade mig stark hade gemensamt var att de i genomsnitt inte kom upp i ett enda finger lyft förr att mobbingen mot mig skulle ta slut. De var fullständigt nöjda med att jag hanterade situationen tillfredställande. De behövde inte oroa sig,
Starka kvinnor är egentligen inte något annat än en förtryckande kulturs alibin. Vi hyllar och ser upp till dem för att de står ut med ett ruttet system, istälet för att ändra systemet så att alla eller åtminstone de flesta klarar av det.
Det är så enkelt att istället för att göra något åt ett problem hylla personerna som lider av det för att de står ut. Ett fruktansvärt bekvämt sätt att frånsäga sig ansvar.
Vet ni att det sades om svarta slavar att de klarade av piskrappen bättre för att de hade tjockare skinn, det hårda arbetet bättre för att de hade en bättre muskulatur genetiskt? Man kan tycka att det är osmakligt att jämföra slavhandelns förklaringar med mytbildningen kring starka kvinnor, men det är samma förklaringsmodell som ligger bakom. Istället för att erkänna det som ett problem att människor befinner sig i sådana situationer så beskriver man det som en karaktärsegenskap hos individen att hen faktiskt klarar sin vardag, vilket alltså i förlängningen betyder att vissa personer är bättre lämpade för lidande.
Ni kommer säkert tycka jag är fånig nu, men jag tänker på en grej i Gossip girl när Blair frågar hur Chuck kunde klara sig och må så bra när de gjorde slut om hon nu betydde så mycket för honom, varpå han svarar: ”det värsta hände och jag dog inte”.
De flesta eldar man hamnar i klarar man sig igenom och detta gäller en merpart av människorna. Hur hopplös man än känner sig kommer man i merparten av alla fall ut på andra sidan, även om vissa såklart inte klarar det. Vissa får gå igenom mer lidande än andra och då kan det vara lätt att kalla dessa personer starka, men om man hade gått igenom detsamma själv hade man nog också kommit ut ur det helskinnad. Men det betyder ju liksom inte att det hade varit en bra grej.
Hej!
Jag förstår om du inte vill att jag promotar min nya blogg här och jag har all förståelse för om du tar bort mit ot-inlägg men jag är så glad att jag håller på att spricka =) Det skulle betyda mycket för mig om du ville kika in på http://www.blixabloggar.se och kanske lämna nån kort rad om vad du tycker. Antingen via mail eller direkt i kommentarsfälete.
Ja, dessa hyllningar till starka kvinnor, lyckliga med funktionsnedsättning, positiva fattiga osv. osv. känns bara så icke-konstruktivt och bekvämt. En behöver inte ta ansvar för och försöka förstå utsatta människor som förlorar på individualismen, utan kan luta sig tillbaka och fortsätta hävda att de får skylla sig själva.
Känner väl igen mig i din beskrivning. Levde under ett par år ett riktigt hundliv, ensamstående med barn, student i en svarthyrt lägenhet som jag därför inte kunde söka bostadsbidrag till. Vissa dagar fick barnet riktigt mat och jag åt gröt för det fanns helt enkelt inga pengar.
Så här i efterhand har det stärkt mig, jag vet att jag klarar mig, men det ändrar inte att jag mår illa varje gång jag tänker tillbaka på den tiden.
Gillade din text om starka kvinnor! Verkligen ett nytt stilgrepp – mycket lyckat!
När ska du egentligen kandidera till riksdagen? Jag hade röstat på dig in a heartbeat. Det finns aldrig något för mig att kommentera egentligen, för du är så vettig och välartikulerad att det inte finns något att tillägga.