Det finns vissa människor som är framgångsrikt heterosexuella. Typ de har en partner som de är lyckliga med, de stöttar varandra, de kanske är ”jämställda” med sin partner (jämställda heterorelationer höhö) och det HAR SÅ HIMLA KUL TILLSAMMANS!!!!
Den här typen av människor kan ibland känna ett behov av att ge en olika tips om hur en själv ska bli lika framgångsrik i sin heterosexualitet. De ba ”såhär får du en lycklig/långvarig/jämställd relation”. Sen handlar tipsen kanske om att en ska typ lyssna på varandra. Ja, jättefint och så, men mitt problem har generellt inte varit att jag inte inser att kommunikation är viktigt utan att det funnits en massa hinder i vägen, till exempel att den andra parten har varit passiv inför det hela, eller att det har funnits känslomässiga besvär som har gjort det väldigt svårt att vara öppen kring vissa saker. Jag har inte kunnat lösa detta genom att ”kommunicera” bara sådär.
Dessa ”tips” får mig i regel bara att känna mig mer värdelös; om det nu var så enkelt, varför kunde min partner inte bara ha ansträngt sig lite? Då hade vi kanske sluppit ha det så svårt. Jag tänker; handlade det om att han i själv verket inte tyckte om mig? Men varför var han i så fall ihop med mig i flera år? Det blir så förvirrande.
Detta gör mig oerhört provocerad. Jag är inte en heterosexuellt framgångsrik person. Jag har haft förhållanden som antingen har varit väldigt uppslitande och jobbiga eller som jag har tröttnat på. Mitt intryck är att det är mycket ovanligt med heterosexuellt framgångsrika personer; de flesta verkar ha det jobbigt i sina relationer. Ändå så fortsätter vi uppmuntra människor till denna samlevnadsform, lär varandra att om en bara gör si eller så så kommer saker och ting att fungera bättre. Ungefär som om det grundläggande problemet, det vill säga att vi lever i ett patriarkalt samhälle som tvingar in oss i positioner av över- och underordning och konstiga relationsformer, skulle kunna elimineras bara vi lär oss de rätta tipsen.
Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?
Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.
Jag hade haft betydligt större nytta av att lära mig att se när det är läge att dumpa en relation, istället för att få olika tips om hur en kanske kan lappa ihop skiten. Ofta så är det enda rimliga att göra sig av med fanskapet, och detta önskar jag att jag hade kunnat inse tidigare i många fall. Det hade kanske varit lättare om det inte var för att typ 90 % av alla ”relationstips” bygger på att relationens bevarande är det överordnade målet.
Det är absurt att se den lyckade heterosexualiteten som något slags mål i sig. Istället för att uppmanas till att lära känna oss själva och hitta de relationsformer vi mår bra av, så tas heteromonogamin för given och det är vi som måste lära oss att anpassa oss till denna form. Det är vi som ska läsa olika ”relationstips” om att en måste ”kommunicera” och gud vet allt. Vi misslyckades heterosexuella ska sitta snällt och ta till oss av denna information, för det är ju vi som inte har lyckats med det viktigaste i livet, det vill säga att ha en heteromonogam relation.
Vore det inte fint om alla misslyckade heterosexuella bara kunde gå ut och säga ”vi skiter i era jävla relationstips. Vi vägrar ge er relationsform ett nytt försök”. Så att vi slipper försöka igen och igen, så att vi kan börja fokusera på något annat än drömmen om den lyckade heterosexualiteten. Problemet är kanske inte att vi har misslyckats, problemet är kanske att samhället har försökt pressa in oss i en mall som är destruktiv.
Ja! Du har så rätt! Det är tydligen otroligt viktigt att överhuvudtaget HA en relation, iaf som heterosexuell kvinna, hellre en dålig relation med en MAN än ingen relation alls. Kvinnor över 20 som inte lever i en relation ses som ensamma och tycks synd om, för inte kan en väl faktiskt aktivt VÄLJA att leva själv?
Alla mina relationer har varit destruktiva, ibland för båda parter men alltid alltid för mig. Har aldrig haft vett att lämna utan har härdat och försökt ändra på mig själv (för inte är det väl mannen som det är fel på!) och när relationen tagit slut har jag direkt hoppat till någon ny. Är just nu inne i min första längre period som singel i mitt vuxna liv och kan just nu inte se att jag skulle kunna leva i en lyckad och lycklig relation med någon, någonsin. Är livrädd för kärleksrelationer och håller mig undan. Lever även i totalt celibat för att undvika att ”fastna” igen, har ju räckt med ONS förr för att helt plötsligt dedikera hela livet för en annan människa (man).
Egentligen är jag väldigt nöjd med att leva själv, jag har (sjuuukt mycket) mer tid och energi att lägga på vettigare saker (mig själv) nu, istället för någon man. Dock har jag fortfarande svårt att njuta fullt ut och känner mig då och då ”ensam och fel”, något som när jag tänker på det, mer beror på att jag är så sjukt van att vara i någon relation samt att samhällets förväntningar på mig som vuxen kvinna är att min högsta önskan är att hitta en man, stadga mig och skaffa barn.
Fb är ju ett tydligt exempel på att alla vill vara framgångsrikt heterosexuella….vänner som dagligen lägger upp statusar om hur underbara deras män är, vilket myspysigt gullegull-liv de lever och hur LYCKLIGA de är. Samtidigt som en vet att det bara är en fasad för att hon berättar hur olycklig hon är i relationen när ingen annan hör.
Du tog orden ur fingertopparna på mig!
Jag upplever just nu nästan exakt det du beskriver (som man). Jag har själv börjat ifrågasätta själva relationsformen, och det i sin tur har nog medvetet eller omedvetet lett mig närmare feminismen, och jag har börjat se könsrollerna, maktförhållandet, och nu på sistone har insikten om hur patriarkatet fungerar lagt de sista pusselbitarna för mig (du har stor del i det, så tack). Just nu ser jag bara en relation som ett sätt att hindra mig från att leva ett liv på en större arena, ett utåtriktat och engagerat liv, med ett mål och en kamp som går utanför mig själv. När jag tänker på en relation är det två personer som går in i varandra, och lever ett litet liv med borgerliga ideal, hur mycket de än försöker att inte göra det. De tvingas till det av deras respektive familjer, andra vänner och par… De gör det som andra gör, helt enkelt, och förlorar sig i ett schablonmässigt romantiskt dravel som sedan leder till slentrian och pösmunknöjdhet. Parrelationer och familjebildning gör en mindre benägen att ta risker, att växa, och komma utanför konventionerna. Den enda relationen jag nog skulle kunna leva i som inte förminskar mig själv och mina mål – och där jag inte förminskar den andra – är en relation där båda har egna mål och blickar framåt, bredvid varandra, istället för att vara vända mot varandra, inåt.
Väl rutet, broder @mario
Första gången jag kommenterar på din blogg men vill bara skriva att du är så jävla bra. Dina inlägg har förändrat mitt liv för du sätter ord på allt jag känner, ofta börjar jag gråta när jag läser dina inlägg bara för att jag känner igen mig så mycket. Jag är säker på att många känner precis som jag, tack för allt du gett/ger syster <3
tack <3
Jag håller med dig i det mesta av det du försöker förmedla. Men jag börja undra varför heterosexuella monogama förhållande är konstiga? Varför ska alla här projektera det som inte funkar för er som att det vore allas verklighet? Folk måste seriöst sluta tro på film kärlek och att konstant vara lycklig. Det är inte så förhållande funkar. Varför ska man aldrig försöka förstå saker från någon annans perspektiv?
Flesta är kvar i sina förhållande pga att det är bilden av förhållande de är kära i. Nästan aldrig i partnern. För att man skiter i att ge någon uppmärksamhet och lyssna på varför de gör som de gör. Vissa människor så jäkla egoistiska med sina önskemål. Dvs de som vill ändra på dig, men det är också du som förväntar dig att de måste vara på ett sätt.
Man ska hitta någon som vill växa med en. Och ja, man måste kommunicera och faktiskt lyssna när de säger: nej, men jag vill stanna hemma och inte göra någonting. Bla bla vill inte ha samma saker som du. Saker och ting är inte alltid rosor.
Alla som klagar på ”påtvinga” heterosexuella förhållande och tycker att detta är ett problem är de som innerst inne vill ha ett sådant förhållande. Annars hade folks förväntningar varit störiga, men varit mer som white noise i bakgrunden.
Förhållande handlar inte om att acceptera att män beter sig illa utan att ha självrespekt för sig själv. Du kan inte acceptera och älskade dig själv samtidigt som du ska vara delaktig av en dysfunktionell förhållande. Du kommer att hitta personer som matchar dig, beroende på vart du ligger emotionellt. När man själv har problem med intimitet (menar inte nödvändigtvis sexuellt) och söker krafter utifrån att bekräfta ens värde på olika sätt, så är man redan dömd till att förlora. Man måste titta på sina förhållande mönster och se vad som har varit gemensamt för dessa förhållande. Ja, jaget. Man upprepar samma dysfunktionella förhållande för 1. Man har sett att förhållande funkar på detta sättet för att ens egna föräldrar har haft det så. Man bedömer hur man ska handla utifrån det man redan vet, inte som man borde göra. Eller man söker krafter utifrån för att fylla tomrum som reflekterar saker som gör en rädda. Alla är så panikslagna så att ingen bryr sig om att säga hej… vänta lite: Jag ser skit massa röda flaggor som visar att denna personen inte delar samma värderingar som mig. Har jag och hen något att ge denna förhållande eller ser jag redan i början att denna personen vill bara ta från mig? Är jag en person som jag skulle vilja vara ihop med? När man tror att något är på ett sätt så kommer vi människor leta land och rike för att bekräfta att allt som vi tror är sant är en verklighet….
Vad är det du försöker säga? Att normer inte styr våra livsval?
För min egen del projicerar jag inte. Men det verkar du göra: ”Alla som klagar på ”påtvinga” heterosexuella förhållande och tycker att detta är ett problem är de som innerst inne vill ha ett sådant förhållande. Annars hade folks förväntningar varit störiga, men varit mer som white noise i bakgrunden.”
Ganska svepande generalisering att kunna påstå att ”alla” vill det. Jag utgår ifrån mig själv, och jag har säkert inte den känslomässiga mognaden att vara i ett sånt förhållande som du beskriver. Däremot har jag lärt mig att vara ensam. Ensam på ett sätt som många upplever näst intill provocerande och omöjligt att klara av, men det ger mig styrka, just nu i alla fall. Och det finns gott om exempel på monogama heteroförhållanden runtom mig som fungerar och verkar ge personerna i förhållandet det de vill ha. Men de har inget jag vill ha. Det är DET som har fått mig att vända på argumentet: varför har jag hela mitt vuxna liv sökt relationer och känt mig misslyckad om jag inte kan ha en normal relation – när jag efter att fysiskt ha dragit mig tillbaka från alla dysfunktionella relationer i mitt liv har sett att det inte är en relation jag vill ha? Av någon anledning har jag dock intalat mig att det är det jag vill ha, att det är det man bör ha, och om man inte har det så är man någon som folk tycker lite synd om. Det är ofta människorna som står en närmast: släkt, vänner, föräldrar, syskon. Det är lite svårt att de betrakta dessa människor som ”white noise”. Jag undrar bara varför det verkar vara vårt default-läge att söka en (heterosexuell) monogam relation? Vari ligger det fantastiska egenvärdet av att växa just i en sådan relation?
Klart att normer försöker styra oss. Jag menar bara att man inte ska dödsdöma vissa strukturer bara för att det är fula normer som mainstream folk gör. Jag vet inte om monogama förhållande är vår default. Kan vara extra jobbig och säga att det handlar om egoist gener som vill sprida sig och default är att para sig. Jag funderar bara på om det är så, att man verkligen så att man inte känner behov av förhållande och det är uppbyggnad av inbildande strukturer som människan har skapat. Eller är det rädsla efter besvikelse? (Rekommenderar teal swans video på Youtube, how to recieve). Vi kan argumentera fram och tillbaka men människor behöver närhet på ett eller annat sätt för att överleva psykiskt. Varför finns avundsjuk och attraktioner? Om vi inte är, fult sagt, menade att fungera så?
Hur länge har monogama äktenskap varit frivilliga? Klart att det är en struktur. Antingen arrangerade föräldrarna äktenskapen (vilket ju fortfarande existerar i allra högsta grad på många håll), eller så ber en man en kvinnas far om hennes hand, vilket symboliskt lever kvar på vissa håll i västvärlden. Men det var inte så länge sen som dottern var mannens egendom, och mannen bad om att göra henne till sin egendom. Så fick mannen en ny mamma som gjorde allt som mamman hade gjort för honom, och kvinnan en ny pappa som försörjde henne. Skälen var väl mestadels praktiska. Det är ett rätt fucked-up arv som vi förvaltar i en tid där det är helt onödigt, om du frågar mig. En ganska trång låda som vi försöker klämma in två komplexa varelser i. Och de flesta relationerna (ej äktenskap) funkar inte i längden, och de flesta äktenskapen slutar i skilsmässa. Jag dödsdömer inte strukturen, om folk vill gifta sig eller leva i monogama relationer och tycker att det är givande så är väl det jättebra. Men det är väl klart att det är default-relationen i vårt samhälle? Folk frågar: ”Har du träffat nån då?” Vem frågar: ”Har du träffat några då?” Folk frågar: ”Nu har du och x varit tillsammans ett bra tag. Ska ni inte gifta er/skaffa barn?” Vem frågar: ”Nu har du och x varit tillsammans ett bra tag. Ska ni inte ta en paus och växa lite var för sig ett tag?”
Jag kan ge och ta emot kärlek. Jag förstår bara inte varför vi förväntas begränsa oss till en person för all framtid.
Teal Swan? Jag hade ingen aning om vem det var. Jag lyssnade på henne dra saker ur ändan i 20 minuter i youtube-videon du rekommenderade. Jag är en ganska öppensinnad och hyfsat spirituellt lag människa, men jag har svårt att ta folk som lyssnar på New Age-gurus på allvar. No offence.
Klart att äktenskap har använts som en ekonomisk trygghet snarare än Kärlek. Nästan alltid till kvinnornas nackdel i den ekonomiska spelet. Jag tror inte heller att äktenskap funkar för alltid. Om man bestämmer sig att partner sätter stopp på en. Eller om partnern faktiskt gör det. Men jag tror även att vi människor har blivit instängda varelse. Jag tar inte illa upp. Men jag tycker bara att hon drar upp relevanta saker angående om hur vår bild av kärlek har grubbats. Vi människor är uppfostrade i att kärlek får man som belöning för vi har offrat oss själva. Att man ska ständigt göra uppoffringar för den andra personen. Det är inte alltid fallet att partnern har bett dig att göra detta. Utan det har stannat kvar sen tidigare att du anses vara dålig för du inte beter ”som man ska”. Vi är så rädda nu för tiden så fort vi ser tecken från tidigare situationer och vi vägrar vara sårbara. Klart folk frågar när man ska gifta sig när man antar att saker och ting funkar? Jag tänker inte religiöst utan att man har hittat en person i världen som man litar på juridisk samt att sätta ett barn i världen som ska vara en reflektion av ens värderingar. Om man är fast med någon utan att växa som en bättre person (våga mer och bolla idéer osv) är det ingen mening med förhållandet.
Fantastiskt och viktigt inlägg, och jag håller fullständigt med. Med start i mina föräldrars skilsmässa så har jag nästan alltid (oftast i hemlighet) blivit skitglad när folk separerar. Så där så att jag vill säga grattis, men då tycker alla andra att jag är konstig. Det känns som ett så mycket mer lyckat beteende att avsluta något destruktivt, än att försöka stå ut pga livslångt=lyckatnormen, precis som du skriver.
Ja, ja, ja! Så bra skrivet.
Jättebra skrivet! Jag lever i ett monogamt heterosexuellt förhållande och ser mig själv som genusmedveten och feminist. För mig handlar det om ett övervägande kring hur alternativen ser ut, där för och nackdelar vägs in. Att ha familj och man innebär en plats i samhället och därmed social acceptans från omgivningen, kan tyckas vara skitlöjligt och svagt. Men jag har många gånger levt under ofrivilligt utanförskap i mitt liv och tycker därför att företeselen känns värdefull. Jag har haft förhållanden med kvinnor oxå och det är en annan typ av gemenskap med mer förståelse, det går i princip inte att uppnå samma förståelse från en man så det är en nackdel förståss, dock försöker jag vårda relationerna jag har till väninnor och medsystrar för att få utlopp för det behovet. Jag tillhör oxå en av de som haft ”turen” att träffa en man som inte är ett kräk utan han är solidarisk och överlägset mer vettig än alla män jag träffat. Självklart lider jag av den underordnade position jag har inför honom, hans ekonomiska makt, mitt behov att vara honom till lags på min egen bekostnad och så vidare. Jag tror inte heller det är möjligt med jämställda heterosexuella relationer. Jag lever väl på hoppet om att det en dag inte kommer vara så, och jag kan inte heller föreställa mig hur det skulle kunna vara bättre. Min största glädje i livet är mina barn, utan min man hade jag aldrig fått dem (tillhör inte de fantastiska högpresterande kvinnor som skaffar barn ensam) vilket oxå för mig är en enorm fördel. Om jag levde med en kvinna skulle jag behöva stå ut med andra aspekter, utanförskap, kamp om att ständigt hävda min familjs rätt att existera (dessutom har jag ju insett att det inte fungerar sexuellt för mig).