Jag kollade på Girl, Interrupted och fastnade för den här scenen:
Jag tänker på det här med självskada. Jag har haft många olika självskadebeteenden men det mest destruktiva, och också det mest accepterade, har varit andra människor. Andra människor, män, som kan bekräfta min självbild. Som kan trycka på mina knappar. Berätta för mig att jag är värdelös, oduglig, obildad, socialt inkompetent och så vidare. Det är skönt när någon annan gör det åt mig, det känns som att det liksom är där jag hör hemma. Jag kan ta emot det.
När någon säger snälla saker till mig så vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte hantera det. Det är så konstigt. Det är som att jag aldrig fått lära mig att jag är värd mer än det, och när jag får mer så måste jag hata mig själv med större intensitet för att jag inte upplever att jag förtjänar att ha det bra. När ingen annan straffar mig måste jag göra det själv.
Hur gör en för att sluta kräla i självförakt? För att med rak rygg kunna kräva att bli bra behandlad, att inte bli nedvärderad av människor som säger sig älska en? Det tycks mig omöjligt.
Vad är motsatsen till självförakt? Självkärlek, självrespekt och självkänsla? Och dessa tror jag en lär sig i motvind, men förstås har olika fåglar olika lätt att lära sig flyga högt och fort, så att säga.
Hur en handskas med vad som låter som manipulerande/illvilliga människor är svårt att svara på. Om en inte reagerar på elaka kommentarer angående sig själv, ursäktar en dem också om samma saker skulle sägas om ens bästa vän? Sällan, förhoppningsvis. Oavsett om de ”stämmer” eller inte så är det ett faktum att de oftare blir förolämpningar än konstruktiv kritik i rätt sammanhang och tidpunkt. Men bara att i efterhand kunna se att, i denna situation och denna sak hen sa, var elakt och orättvist gjort mot mig, är ett bra steg framåt för att se saker tydligare och kunna undvika samma sak i framtiden :).
Kan också vara bra att undvika relationer där en blir sårbar för sådant här (läs: romantiska relationer) tills en hanterar det bra.
Hej Fanny! Jag lånade lite bilder av dig (bilder på män) i ett tipsinlägg i min blogg. Hoppas det är okej, annars får du säga till. Frivillig kram /Lovisa
Att berömma sig själv är en bra grej. Det kan ju kännas konstigt och kanske pinsamt om man inte är van vid det. Själv är jag uppvuxen med inställningen att det är okej, bra och hälsosamt att berömma sig själv – varefter det faller sig helt naturligt för mig. Det är verkligen något jag är glad för, för jag märker hur svårt många människor har att göra det.
Samtidigt känner jag igen det du beskriver att det är obehagligt att få beröm från andra. Eller ja, för mig beror det på vilket slags beröm det är. Ibland blir jag glad, och ibland känns det jobbigt. Ibland blir jag också irriterad. Ett beröm från en annan person som för mig känns genuint och uppriktigt blir jag glad för (ibland kommer också obehag). Beröm som gör mig irriterad är den sorten som kommer tillsammans med en attityd där jag förväntas vara tacksam över berömmet. Typ när killar berömmer mitt utseende med en viss sorts formulering. En sådan formulering jag minns är denna: ”Vet du om att du är väldigt vacker” – typ som att han tänkte att det var något jag inte tyckte själv och därför skulle bli jätteglad över ett sådant uttalande. Synd för honom att jag endast svarade: ”ja, jag vet”.
Vara bra på att berömma sig själv, samt att inte behöva känna sig tacksam för någon annans beröm är saker som funkar bra tycker jag.
Angelina Jolie är otroligt bra i den filmen! Jag tycker jag är rak i ryggen, men det får mig inte att ställa krav på andra. Självtillit får en nog inte genom att ”få respekt” av andra, utan på något annat sätt, men jag är inte guru nog att säga hur.
Nu glömde jag en viktig sak. Det här med att tacka när någon berömmer en tror inte jag är bra. Liksom, varför ska man tacka om någon annan säger att man är snygg, ritar fint, springer snabbt, eller liknande? Att instämma med den andre funkar mycket bättre, säga saker som ”ja visst är det, visst är jag, det tycker jag också”, och liknande. För det är kanske inte så konstigt och fantastiskt det personen just sa. Det är kanske inget man behöver tacka för… Det tycker i alla fall inte jag. Dock händer det ändå att jag tackar, för att den andra ska få känna sig lite viktig (vilket verkar vara många personers enda målsättning med sitt beröm).
Näe, om en person vill att man ska tacka för dennes beröm, så bevisar det endast att personen berömde för att själv få bekräftelse. Ett genuint och uppriktigt beröm kräver inget tack.
Helene citat:
”Att berömma sig själv är en bra grej. Det kan ju kännas konstigt och kanske pinsamt om man inte är van vid det. Själv är jag uppvuxen med inställningen att det är okej, bra och hälsosamt att berömma sig själv – varefter det faller sig helt naturligt för mig. Det är verkligen något jag är glad för, för jag märker hur svårt många människor har att göra det.”
Det är samma i mitt liv… är väldigt van vid det och kan inte direkt relatera känslomässigt till människor som har det exakt tvärtom (däremot så kan ju en person ta upp väldigt personliga saker där man lätt kan se att dessa saker, oftast trauman eller en serie utav riktigt olyckliga händelser, ledde fram till en sådan känsla som sedan blev ”permanent”!).
”Näe, om en person vill att man ska tacka för dennes beröm, så bevisar det endast att personen berömde för att själv få bekräftelse. Ett genuint och uppriktigt beröm kräver inget tack.”
VISSA förväntar sig ett tack helt klart (för det är så uppenbart i röst och kroppspråk) och många gånger känns det helt fel.. att någon begär ett tack för att själv få bekräftelse (IBLAND tolkas det tacket också utav vissa som att man returnerar komplimangen automatiskt).
”Att instämma med den andre funkar mycket bättre, säga saker som ”ja visst är det, visst är jag, det tycker jag också”, och liknande.”
Precis.. det där är helt neutrala/objektiva svar som någon får väldigt svårt att tolka som ett direkt tack i det syftet den (kanske) hade tänkt sig.
Hmm.. sen råkar jag vara en person som gärna säger tack ganska ofta till andra.. har inte funderat så djupt på det men jag tror att det i mitt fall handlar om att bekräfta andra personer (alltså inte mig själv) pga vissa kanske inte blir bemötta så utav en hel del andra (jag vill helt enkelt vara trevlig eftersom jag tycker samhället i allmänhet är jäkligt kallt och oförlåtande).. det är bara mina tankar just nu.. kan finnas ännu fler skäl men detta är nog det största.
Jag hade faktiskt tänkt att se Girl, Interrupted idag (om inget kommer emellan som något… eh… drama IRL, lol).
Jag har märkt att det fungerar bra att svara saker som: ”ja visst är det”, om någon till exempel säger ”vad fint ditt hår är efter klippningen”, om komplimangen är genuint menad. För då förväntar sig inte personen ett ”tack”, eftersom syftet med komplimangen inte var att själv bli bekräftad, utan bara att dela med sig av sin genuina åsikt.
”Hmm.. sen råkar jag vara en person som gärna säger tack ganska ofta till andra.. har inte funderat så djupt på det men jag tror att det i mitt fall handlar om att bekräfta andra personer (alltså inte mig själv) pga vissa kanske inte blir bemötta så utav en hel del andra (jag vill helt enkelt vara trevlig eftersom jag tycker samhället i allmänhet är jäkligt kallt och oförlåtande).. det är bara mina tankar just nu.. kan finnas ännu fler skäl men detta är nog det största”.
Fast det är ju samma sak… ”att bekräfta andra” genom att säga tack. Jag säger också tack ganska ofta, men egentligen gör jag det bara för att en del kan tycka att man är ovanligt egoistisk om man svarar på annat sätt, fast det egentligen är de själva som söker bekräftelse. De vill att deras åsikt om mig ska vara viktig för mig, och de får bekräftelse att den är det när jag säger tack. Om jag däremot bara instämmer, så visar det ju på att jag är ”självgående” – oberoende av deras åsikt om mig i det aktuella avseendet.
Ska klargöra en sak här. Folk som jag känner på mej söker ett tack i syfte att själva få bekräftelse undviker jag på det sättet Helene beskriver MEN jag säger tack ganska ofta pga i vissa sammanhang i detta samhälle så saknas det bekräftelse för folk just DÄR. Precis likadant är det när jag ger komplimanger.. det syftar alltså till att fylla ett tomrum i samhället eller för folk då. Logiken bakom det är extremt enkel.. om jag lyckas få någon på bättre humör genom en vettig komplimang så förbättras också en större situation där den personen kanske var på bristningsgränsen och skulle kommit i konflikt med någon annan om den inte fått min komplimang (osv osv)… det har hänt IRL i mitt liv flera gånger. Det är det jag menar med att det finns luckor i detta samhälle när vissa saker BORDE sägas men inte sägs (och när vissa saker INTE borde sägas men sägs ändå). Det är många gånger en ”märkligt obalans” som Jag ser det.
Sen är det här med kärleksbiten ett område för sig självt som kan ställa till det på oanade sätt när det gäller i princip allt…. jag ska som sagt se filmen och se hur Jag tolkar vissa saker!
Nu så har jag sett filmen i alla fall!! Den tillhör nu definitivt en utav mina favoritfilmer. Kommer dock ta ett tag att analysera alla ”dimensioner” i den!
Fanny Citat:
”Hur gör en för att sluta kräla i självförakt? För att med rak rygg kunna kräva att bli bra behandlad, att inte bli nedvärderad av människor som säger sig älska en? Det tycks mig omöjligt.”
Jag insåg att jag endast tänkt ur mitt nuvarande strikt subjektiva perspektiv hittills här där ditt problem inte existerar… således ett rent objektivt perspektiv. Jag fann nu minnen (och ”känslomässiga mönster”) i mitt liv som åtminstone är liknande och här är Min lösning på det.
1. Hitta vilka personer som rimligen borde lärt dig ett bättre förhållningssätt till detta (OM sådana finns.. alltså ännu finns i livet och OM det faktiskt ÄR dessa personer från ditt förflutna som delvis bär ansvaret (det kräver att du ser sanningen i vitögat).. om inte.. sök vdare efter den egentliga källan och se min text längre ner om problem som inte omfattas utav en sådan här lösning). Konfrontera dom. Hårt. Dock utan att flippa ur helt OM det är möjligt (det blir inte mycket vettigt sagt då enligt mitt eget minne). Logiken här är alltså att konfrontera själva ursprunget till problemet – ”dra upp det med rötterna” s a s.
(I händelse utav att personer inte finns i livet längre och att problemet är ett ”problem-x” dvs något totalt oväntat så skulle du nog kunna göra allt detta ändå (med ett visst undantag.. se nedanför).. förutom att (direkt) konfrontera personer som inte längre är här)
2. Sätt en ganska stenhård standard gentemot andra människor som skulle kunna trycka ner dig. Sätt stopp ens innan det kommer till ett scenario där du blir nedtryckt. Lär dig se mönstrena i vissa människor med dessa tendenser… lär dig se mönster i andra som är positiva istället. EMFAS! Det finns dock ETT STORT problem här som jag kan se i mina minnen och som jag sett hos vissa människor (som jag väljer att inte utveckla just nu av många anledningar) där detta INTE fungerar så som det är tänkt… där något negativt blivit (eller alltid varit) positivt och där det inte direkt går att ändra på i sitt ”fundament”… där tar Min erfarenhet till råd slu men jag vet som sagt om att det finns personer ”där ute” som vet hur man tar hand om sådana. Heh… å inte fan är det några psykologer.. så mycket jag kan jag säga så jag får in lite kritik till alla sk ”experter” där ute. Bäst på alla test i den långa utbildningen…. inte alltför sällan sämst på allt som verkligen betyder något i LIVET.
Jag kan åtminstone berätta hälften utav sanningen till vilket problem jag tog itu med på detta sättet… det faktum att jag stundtals varit alltför snäll mot andra i detta livet och därmed blivit känslomässigt unyttjad.