Den där känslan när man ”vinner” ett relationsbråk. Alltså lyckas föra fram sin poäng och få medhåll från den andra parten. Få hen att erkänna sitt misstag.
Det finns nog ingen känsla jag hatar mer. Man känner sig så otroligt jävla tom. Man har fått den andra att krypa till korset, be om ursäkt, men egentligen vill man ju bara ha hela jävla konflikten ogjord. Man kan liksom inte vara glad för att man hade rätt för det känns bara som ett sånt jävla nederlag för alla drabbade.
För jag vill ju bara att vi ska vara lyckliga tillsammans. Jag vill ju inte bråka, inte egentligen. Även om det kan verka så. Jag behöver inte ha rätt mot honom. Och när jag hör att ha ångrar sig så lider jag bara, men då är det liksom för sent.
Och jag får bara den där bittra eftersmaken i munnen.
Respekt!
Kan känna på ett väldigt liknande sätt. Även om man lyckas lösa det eller får veta att man har ”rätt”, vilket kan vara skönt, så känns det liksom… befläckat. Och man vill bara att det aldrig skulle ha hänt från första början.