Att göra män till objekt är något som då och då dyker upp som praktik inom den feministiska rörelsen. Till exempel tumblrbloggen maleobjects som ofta hyllas av feminister är ett exempel på detta. Inte sällan lyfts kvinnor som talar om män som objekt upp som feministiska förebilder, tänk Samanta i Sex and the City.
Jag tänker att det här är en del i den feministiska falang som främst går ut på att anpassa kvinnor efter ett patriarkalt samhälle, alltså göra så att kvinnor kan dominera andra på samma sätt som män gör. Detta är givetvis en feministisk kamp såsom alla andra som anser att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor som ska motverkas, men jag frågar mig hur meningsfull eller subversiv den egentligen är. Det verkar snarare handla om förändring av detaljer, alltså könsfördelning, än något verkligt omskapande av samhället. Detta kan såklart ses som ett mål i sig, men jag tycker inte att en ska
Såsom jag betraktar patriarkatet är det inte bara en fråga om att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner eller i att utöva makt, utan också att själva samhället i sin grund är utformat av och för män, och framförallt för män såsom varelser som innehar patriarkalt makt, alltså makt att dominera över framförallt kvinnor men även över sina familjer, alltså såväl söner som döttrar. Jag menar att samhället som sådant är utformat för att den patriarkala makten ska kunna bevaras. Familjen, och således även relationen, är utformade på ett sätt som garanterar och förstärker den patriarkala makten.
Detta går även igen på hur människor i största allmänhet ser på varandra och sina relationer, framförallt kärleksrelationer/sexuella relationer där kön är en väldigt viktig faktor. Jag har innan skrivit om hur till exempel homosexuella relationer påverkas av patriarkala strukturer, och jag menar att detta har att göra med att sexualiteten och vår syn på relationer är utformad för att passa dessa patriarkala syften, alltså att upprätthålla patriarkatet. Mönster av ägande/exklusivitet, objektifiering, dominans och (ofta frivillig) underkastelse, som är utmärkande för hur patriarkatet upprätthålls, går alltså igen i alla relationer.
Jag menar att objektifiering är en grundläggande mekanism i patriarkatet. Att reducera kvinnor till objekt för män att använda på olika sätt, bland annat sexuellt, är grundläggande för att sedan kunna förtrycka dem i relationer. Att män och kvinnor i relationer framförallt ses som representanter för just sina kön är en slags objektifiering. Män och kvinnor möts i heterorelationer framförallt som män och som kvinnor och inte som personer med olika egenskaper, personligheter och så vidare. Detta är en objektifiering som sker dagligen i patriarkatet.
Jag menar att objektifieringen av män är en del av samma patriarkala strukturer som objektifieringen av kvinnor. Även kvinnor bemöter män framförallt som män, om än i lägre grad eftersom mannen står modell för det mänskliga. Jag menar att då en som en feministisk handling objektifierar män så bygger en vidare på denna patriarkala tradition av objektifiering. Därför menar jag att till exempel porr är lika patriarkalt även om det skulle vara män som objektifierades i den. Rollerna skulle vara ombytta, men det är samma patriarkala mönster av objektifiering som får konstituera hur sexet porträtteras.
Vad är syftet med jämn könsfördelning om det patriarkala förtrycket fortfarande finns kvar? Att låta kvinnor och män få lika stor del av såväl makten som förtrycket, dominansen och underordningen. Jag menar att det patriarkala förtrycket inte bara handlar om att kvinnor inte får samma tillgång till makt och behovstillfredsställelse som män, utan även om att alla relationer och institutioner är perverterade av patriarkatet som sådana, oavsett om män eller kvinnor befolkar dem. Oavsett om hälften av männen byts ut mot kvinnor så sitter patriarkatets ränder obönhörligen i, och kvinnor kommer tvingas att på samma sätt dominera och objektifiera män som män har dominerat och objektifierat kvinnor, för det är så strukturerna ser ut. Vi kommer inte att bli friare, inte att få bättre relationer eller något, utan vi kommer bara att få samma gamla skit men med hälften kvinnor. För mig är detta ett ynkligt mål för en social kamp.
Min dröm om det postpatriarkala samhället är inte ett samhälle som ser likadant ut, men med jämn könsfördelning i alla objektifierande reklamer, kvinnor som utför hälften av våldtäkterna, lika många män som kvinnor som går och säljer sig på gatan, lika många kvinnor på maktpositioner i politiken eller näringslivet och så vidare. Jag ser framför mig ett samhälle utan dominans i relationer, utan objektifiering och våldtäkter, utan maktpositioner. Jag tänker mig att det är svårt att tänka sig detta samhälle i några konkreta termer, eftersom det ligger så långt bortom allt vi tänker oss kan inträffa inom ramarna för det vi lever i idag. Att tänka sig kvinnor som intar samma positioner och utövar makt på samma sätt som män är enkelt, att tänka sig en samvaro mellan människor där dessa positioner inte över huvud taget existerar är desto svårare.
I vissa fall så ser jag ett syfte med att tala om män som män, alltså när en talar om manlighet och hur den är förtryckande. Däremot tänker jag att målet måste vara att både män och kvinnor ska kunna träda ut ur sin könsram och leva som människor, i relationer utan objektifiering, dominans och underkastelse. Därför tycker jag inte att en ska objektifiera män som någon slags feministisk handling. Istället bör vi fundera på hur relationer och sexualitet skulle kunna vara i ett postpatriarkalt samhälle, ett samhälle där sexuellt ägande, objektifiering, dominans och underkastelse inte skulle vara grundläggande ingredienser i människors relationer, och sträva efter detta. Istället för att hävda oss som förtryckare på patriarkatets villkor bör vi sträva efter ett samhälle som är verkligt fritt från förtryck, såväl könsbundet som skapat på andra grunder.
Detta ligger i alla människors intresse, mäns såväl som kvinnors, eftersom det handlar om friheten att kunna skapa relationer till andra människor som inte domineras av dessa fenomen. Däremot ser jag feminismen som en av de rörelser som skulle kunna föra en reell kamp emot detta. Det är feminismen som sitter inne på analysverktygen för att beskriva dessa strukturer och som företräder den grupp som idag är de stora förlorarna på detta. Det är viktigt att inte förlora denna potential och istället kämpa för möjligheten att delta i det patriarkala förtrycket på samma villkor som män.
Hm, håller med dig till viss del och tycker det du skriver är intressant men som SATC-expert och stort fan (älskar serien, läppstiftsfeminism eller ej) vill jag bara tillägga att serien reflekterar de ojämlika fårhållande mellan män och kvinnor genom Samantha på ett rätt ypperligt vis. Som när hon blir ihop med hotellmogulen och är helt i hans våld eller när hon blir tillsammans med Smith och det i slutändan bara handlar om honom o hans karriär, trots hennes egocentrism ochsjälvständighet. Liksom tom Sam blir ett våp. Serien visar inte kvinnor som behandlar män som objekt, serien speglar en patriarkal värld där kvinnor försöker ta makten över sina relationer och de hinder detta hela tiden skapar för dem.
Jag är med Burgschki helt på den här punkten, trots att jag inte gillar SATC men det är helt korrekt att även Sam i många fall blir underdånig när det väl gäller.
Jag skulle säga att porträtteringen av de ojämställda relationerna visas som bäst genom henne, därför att du förutsätter nästan som tittare att exempelvis Charlotte ”ska” underställa sig männen för att hon har den klassiska drömmen om man och barn osv medan det förväntas mer av Sam för att hon är stark, driven och hård men hon går egentligen i den ultimata kvinnofällan. Hon är allt detta, tills hon blir kär på riktigt, vilket hon bara blir i Hotell-magnaten och Smith, skillnaden är att hon till sist säger ifrån efter mycket ångest typ.
Håller Inte alls med för en gångs skull. Jag ser inget principiellt fel i att uppskatta exempelvis vackra kroppar på bild oavsett manliga eller kvinnliga utan ser det största problemet i hur exploaterad kvinnokroppen blir och i hur stor utsträckning den objektifieras. Hade det varit i mindre grad och i lika hög grad för kvinnokroppen och manskroppen (det ordet fanns inte ens med i stavningsprogramet) hade jag inte sett något problem med det. Och personligen ser jag en stor poäng i ”male objects” i att uppmärksamma om att heterosexuella kvinnor också har en sexualitet utöver att vara sexuellt tillgängliga för män.
Fantastiskt bra skrivet.
Nu finns det ju många fler feminister som reducerar kvinnor till objekt än dom gör män. Detta pga det är normen och ingår i allt vi får lära oss redan från födseln. Så det lilla män objektifieras är typ 1% av den objektifiering som sker av kvinnor. Därmed stör jag mig inte på att män reduceras till objekt någon gång då och då. Samt att det finns inget som visar på att objektifieringen av kvinnor minskar. Däremot så tar den andra vägar.
Jag menar inte heller att detta är något problem i sig för närvarande, bara att jag inte anser det som bra feministisk aktivism.
Är bilder på nakna kroppar alltid dåligt?
Är all objektifiering alltid fel oavsett hur det görs? Och hur definierar du objektifiering egentligen? Bara nyfiken.
Jag tänker att objektifiering av män inte heller är önskvärt i längden, men att det kan vara användbart som ett verktyg för att synliggöra objektifieringen av kvinnor. På samma sätt vore det bästa om alla respekterade varandra och inte avbröt under klassrumsdiskussioner, men det kan behövas att tjejer börjar avbryta och ta överdrivet mycket plats under en kort period, för att visa hur absurt det är att killar tillåts göra det.
Extremt intressant inlägg!!