Det fanns en tid när jag varken tyckte att kroppsbehåring eller bantning var viktiga feministiska frågor. När jag tyckte att det är klart man ska respektera folks val att inte raka sig eller banta men alla ska få göra som dem vill. Men detta var innan jag själv slutade banta och slutade raka mig, innan jag själv visste vilka otroliga livsvinster det kan leda till att inte ägna sig åt sådant.
Framförallt bantningen är jag glad att jag hamnade ur klorna på och det skedde ändå relativt tidigt för mig om man jämför med många andra kvinnor som håller på och tampas med den där skiten fan för evigt. Jag kommer troligen aldrig hamna där igen, jag är för medveten för att återigen börja räkna kalorier och dra i fettet, även om man såklart aldrig står säker.
Jag har insett nu hur viktiga dessa frågor är, för det handlar om tid. Tid är typ det absolut viktigaste vi människor har i våra liv och väldigt väldigt mycket av kvinnors tid ägnas åt att klämma, raka, sminka, borsta och banta. Etter värre blir det när utseendefixeringen leder till kirurgiska ingrepp som i många fall är kostsamma och potentiellt skadliga. Utöver den faktiska tid alla dessa saker tar så ägnar vi tid åt att prata om det, att tänka på det och att läsa om det. Vi ägnar dessutom känslomässig energi åt att på olika sätt känna ångest över att vi inte har ägnat tid nog åt dessa saker. Om man dessutom tänker på alla de kostnader som detta medför och alla de arbetstimmar som krävs för att täcka dessa kostnader samt all tid som läggs på att köpa de nödvändiga produkterna så blir det hisnande mycket tid.
Just bantning påverkar livet än djupare så genom att dränera en på energi och utsätta en för hälsofaror. Jag talar alltså här inte om bantning i form av hälsosammare livsstil och motion för att man är överviktig utan om alla dessa ansträngningar och extrema dieter som görs för att nå den ”perfekta” vikten även om det kanske inte är den som är naturlig för ens kropp. Överdriven fixering vid kost och träning kan också vara ett hinder i vägen för att vara på riktigt hälsosam, som jag skrev om här.
Jag menar inte att skuldbelägga er som bantar, opererat er, rakar er och så vidare, jag har gjort allt detta själv och gör det fortfarande i viss utsträckning. Jag tycker dock att det är värt att fundera på hur mycket mer tid den kvinnliga delen av befolkningen i lägger på detta än den manliga delen och vad det innebär för jämställdheten. Jag tror att det blir åtskilliga timmar om vi räknar ihop allt, även om det såklart kan bli svårt med tanke på att många av dessa saker tar tid även på ett mer subtilt sätt än att man faktiskt genomför praktiska handlingar.
Detta handlar alltså inte bara om att ”alla ska få göra som de vill” utan är en betydligt mycket viktigare och mer djupgående fråga än så. Därför är det viktigt att inte låta det stanna vid sådana plattityder bara för att man inte vill stöta sig med människor som ser det som ett personligt påhopp när deras skönhetsvanor kritiseras. Istället bör vi trycka på om det här med att skönhetshetsen tar enorma mängder tid och energi samt ofta även livsglädje och hälsa i anspråk från jordens kvinnor och att detta faktiskt är dåligt, inte bara något som borde vara ”frivilligt”. Jag menar: dessa oceaner av tid enbart för att ha ett behagfullt utseende. Det är sanslöst.
Jeg er jo kritisk til den utroligt store fokus på brystkræft, men synes alligevel at dette er et sjovt/interessant initiativ: https://www.facebook.com/#!/events/413308892019867/
Jag tycker din kritiska inställning är berättigad. Varför inte bara anordna ett sådant antirakinitiativ, för att ifrågasätta de företeelser Fanny beskriver i inlägget, utan att nödvändigtvis koppla det till ”awareness of Breast cancer”? När jag läser beskrivningen av detta evenemang, tvivlar jag på att det kommer att leda till någon förbättrad hälsa eller välbefinnande för kvinnor (även om många fler deltog).
Och värre blir det ju av det här: Not facial (hopefully) but body hair!
Det handlar ju om hur en ser på vad som är värt att prioritera. Jag lägger gärna ner oceaner av tid på både böcker & mascara, politik & klänningar. Jag är medveten om att jag värderar skönhet & jag uppskattar att jag värderar det, estetik har för mig ett enormt högt värde. Däremot tycks ju en hel del mest slentriangöra förblindade av sin kultur, många som egentligen inte värderar dom där rakade spirorna utan mest inte vill bli utpekade som felande. Klimatet behöver absolut bli mer accepterande, det är ju verkligen ingen big deal att vi människor värderar & prioriterar vår tid olika men nu föses vi mot likriktad ström & då är ’undantagen’ så väl exponerade.
Jag göra också saker med utseendet jag finner roliga och relevanta, däremot har ungefär 90 % av den tid jag läger på yta försvunnit sedan jag började utvärdera mitt förhållande till den lite mer. Innan så trodde jag att jag gjorde det jag gjorde för att jag ville det, men så visade det sig handla mer om samhällets värderingar. Olika personer är ju såklart olika känsliga för sådant och vissa kanske inte skulle bli så påverkade alls om de började utvärdera sina skönhetsrutiner mer.
Såklart att det ju heller inte är svart eller vitt (när är det någonsin det?) ex. är nog merparten mycket färgade av sådant som ej ’bara’ är genetiska önskemål för hur unfly sådant när vi fostras i den kultur, det samhälle, den värld vi fostras till? Men att det inte növändigtvis rör en speciellt mycket, att man kan konstatera att man ex. rakar benen eller sminkar sig trots att man inte roas av det men att man prioriterar vad man tjänar på det högre än den tid man slösar (större partnerurval m.m.).
Att göra som du gjorde bör alla göra, inte bara vad gäller utseendet utan vad gäller allt! Men när det kommer till utseendet är det ju extra känsligt för just kvinnor att ifrågasätta om det faktiskt är värt att prioritera rakhyvel & mascara :/
Det borde indeed gälla allt i livet. Jag vågar dock hävda att just utseende är ngt som väldigt många ”investerar” mycket i utan att få så mkt ut av det. Jag tror dock att diverse livsstilsmarkörer kommer att tillkomma på min lista över saker många värderar utan att egentligen tänka över det ordentligt då jag blir äldre, såsom ett stilrent kök i rostfritt stål eller märkeskläder att dressa sina små i.
Märkligt, skrev en kommentar imorse men den tycks inte ha kommit iväg ordentligt. Sammanfattar den med kärnan: angående prioritering är det även viktigt att se att även om en känner att Nej, speciellt kul är inte detta med rakhyvlar & mascara & jag vill inte syssla med detta så är det fortfarande ’OK’ att välja det om hur det gagnar tycks överväga det negativa (större partnerurval bl.a.) & att man vill syssla med hur det gagnar. Så som att alla inte roas av träning men vill undvika övervikt & so on.
Jag har försökt sluta med det som jag inte finner något som helst nöje i. Jag rakar mig inte, för att jag tycker att det är så sanslöst jävla tråkigt att det inte finns, men jag sminkar mig för att jag tycker att det är roligt och för att jag känner mig helt bekväm med att visa mig bland folk utan smink. Skulle det bli en grej för mig, att jag var tvungen att sminka mig för att kunna gå utanför dörren, så skulle jag sluta för då gör jag det av fel anledning. Av precis samma anledning har jag inte börjat med någon viktminskningsmetod eller regelbunden träning förrän nu, när jag känner att jag faktiskt tränar och äter bättre för att MÅ bättre, inte för att bli smalare eller snyggare. Jag tycker att alla måste få göra som de själva vill, men jag tycker inte att det är fel att försöka få människor att reflektera över varför de vill som de vill.
Precis. Ofta blir ju det där ”alla ska får göra som de vill” bara något man säger för att undvika diskussionen.
Bantning är det som jag är absolut mest kritisk till i sammanhanget, i och med att det för många faktiskt är direkt skadligt, men aldrig framställs som det.
Jag tycker i och för sig att var och en ska få bestämma vilka hälsorisker de vill utsätta sig för (med vissa undantag), men jag tycker att det är fel att samhället i stort uppmuntrar och förväntar sig detta och jag tycker att det är fel att inte berätta vilka verkningar det faktiskt har.
Om bantning var som rökning, dvs att alla visste att det var farligt + att det stor på alla jävla bantningstidningar och preparat att bantning kan försämra hälsan och att läkare/dietist ska kontaktas för konsultation innan så absolut. Att folk väljer själva om riskerna bygger ju dock på att folk känner till riskerna.
Precis så!
Klart alla får göra som de vill och jag vägrar tro att alla som opererar sig/bantar/sminkar sig gör det av tvång. Däremot är det en viktig grej att prata om, för precis som du skriver: hur mycket tid av kvinnors liv går egentligen åt till att fixa med utseendet? Dessutom: till vilken nytta? Vilka blir konsekvenserna? Hur gärna vill man göra det man gör och av vilka anledningar? För att vara snäll mot sig själv kan det vara värt att fundera över det. Jag menar, även om det finns de som pysslar med sitt utseende för att de verkligen trivs med det, finns det också de som gör det av ett slags tvång.
När jag var yngre, typ 18-19, tänkte jag väldigt mycket på vad andra skulle tycka om mitt utseende och mig som person om jag gjorde eller inte gjorde en viss grej relaterad till min yta. Nu har jag lyckligtvis kommit ifrån mycket av det här tänket och det är så himla skönt. Jag känner mig säkrare och lugnare, och jag får tid över till annat som jag finner viktigare att ägna mig åt. Därmed inte sagt att skönhet är helt oviktigt för mig: jag uppskattar estetik, också vad gäller mitt utseende, och jag piffar gärna till mig lite extra ibland. Jag har inget emot att lägga tid på mitt utseende, men jag vill inte att det ska vara ett tvång eller ta upp flera timmar om dagen.
Så… jag tror att många skulle ha en del att vinna på att fundera lite kring detta. Om skönhet verkligen är ett brinnande intresse för en, har man säkert inga problem med att lägga timmar av sin dag på det, men när det blir till ett slags tvång där man ansar & piffar & fixar mest för att slippa dömas är ju frågan hur gärna man _egentligen_ lägger ner en massa tid på det. Man gör det för sig själv i den mån att man mår bra om man slipper bli dömd, men tänk vilken självkänsle-boost det skulle vara och vad mycket tid man skulle få över till andra intressen om man skippade den där manin.
Precis så jag menar. Det är bara dumt att helt utan eftertanke lägga massa tid och pengar på en sak, hade ifrågasatt det oavsett vad det var ärligt talat.