Vissa tycker att det är fel att folk skriver som om allt vore som vanligt nu efter det som skett i Norge. Jag kan inte säga att jag tycker att det är fel eller märkligt att blogga sin dagens outfit såhär tätt inpå. Kanske om man känner någon som var med eller har någon annan personlig anknytning till det, men jag slutade inte skriva sådant för att det var en jordbävning i Haiti eller för tsunamin i Thailand, så varför skulle jag nu.
Jag är inte chockad. Det politiska klimatet har hårdnat alltmer sedan krisen och jag ser egentligen bara detta som en naturlig följd av det allmänna läget i världen. Vissa väljer att se detta som ett enskilt vansinnesdåd, men jag tror att vi kommer få se mer av sådant här framöver. Från en massa grupper i samhället.
Jag orkar inte tänka på varför det är så just nu, men så är det. Jag kommer i alla fall inte att låta detta hindra mig över huvud taget. Jag är lika rädd nu som jag var innan. Och framförallt är jag inte rädd för att själv bli skjuten eller sprängd i luften, jag är rädd för att Anton Abele med pack ska få intrycket av att deras infantila lösning med ”fler poliser” och ”hårdare tag” har fått mer bäring än innan. Och det bästa sättet att motverka det är att behålla lugnet, att leva sitt liv precis som innan.
Nu kommenterar jag förvisso detta ändå men jag har ju för vana att kommentera saker som sker i världen. Men jag tänker inte låtsas som att jag ser världen annorlunda, som om något jag inte trodde kunde hända mig har kommit obehagligt nära. Jag tänker inte känna mig mer hotad eller otrygg än jag redan gjorde.
Jag är benägen att hålla med dig. Det är klart man skall skriva om det om man känner att man har något att tillföra diskussionen, eller om man vill ventilera sina reaktioner, men om folk efter ett terrordåd har som ett krav på sig att skriva om det eller att inte skriva om annat, blir det på ett sätt som att de låter sig manipuleras av terroristerna. Som ordet antyder vill ju terrorister, åtminstone enligt de flesta definitioner (någon enhetlig definition finns inte, och det kan kanske diskuteras i vilka bemärkelser det inträffade var ett terroråd), sprida skräck eller liknande känslor, och det bygger på att de får maximal uppmärksamhet.
Ah, brings me back to the tsunamidays, när folk i flera veckor efteråt tyckte att det var osmakligt av människor att flagga i sina trädgårdar vid högtider och födelsedagar, när så många (svenskar) hade dött i Thailand. Hmpf.
Idioti. Fattar inte vem som skulle tjäna på att folk mår dåligt. Om man kan kanalisera det och göra världen bättre, visst, men ofta handlar det mer om att skuldbelägga den som trots allt ser något vackert i livet. Varför skulle döda glädjas åt att de levande mår dåligt?
Precis min åsikt. I så fall borde vi ju aldrig få vara glada, med tanke på all skit som händer. Masspsykos, på ont eller gott, är inte riktigt min grej.
Håller med!
Det här med Norge är ofattbart. Så ofattbart att jag ännu inte reagerat på det, liksom jag aldrig reagerar när liknande dåd sker i mellanöstern och u-länderna. En grupp främlingar som sprängs till döds av en desperat galning är desamma för mig om de är palestinier eller norrmän. Faktiskt. Det är lika tragiskt i båda fallen, och jag känner lika lite behov av att tända ljus och hålla på för båda grupperna. Det räcker att erkänna det hela och gå vidare, ingen tjänar på något annat. Om inte annat så är jag ännu gladare, eftersom jag själv sluppit undan än så länge.