En vanlig respons jag fått på mitt inlägg om omsorg har varit att det jag beskriver verkar vara en relation där parterna känner olika stark inför varandra, och där mannen är mindre kär. Jag utesluter inte att det kan vara en möjlig uppkomst till den här typen av mönster, däremot tror jag att det är långt ifrån den enda eller ens den vanligaste förklaringen. Jag tror att det har betydligt mycket mer att göra med hur de olika parterna konstruerar sin relation.
Först och främst är kärlek en högst kontextbaserad känsla. Visst kan en vara kär i en person alldeles oavsett, men känslorna skiftar i intensitet och karaktär beroende på vilken relation en har till denna person. För min del så får konflikter känslorna att svalla upp, lika så osäkerhet. När allting tuffar på i en relation och jag känner mig trygg så är känslorna inte alls lika intensiva. Jag tror att detta är en erfarenhet jag delar med många.
En viktig sak att tänka på tycker jag är att det tillfredsställer ett känslomässigt behov att veta att en är eftersökt och att veta att en har tillgång till en annan person. Genom att skapa distans till en person som försöker skapa närhet kan en skapa en situation där en får väldigt mycket av denna bekräftelse, samtidigt som den andra personens tömmer sig på känslomässig energi. Att vara den som skapar distans, som är upptagen, som har ”bättre för sig” kan alltså i sig vara en bekräftande position.
Det kan lätt upplevas så att det är den mer bekräftelsesökande som är mer ”kär” eller ”beroende” av den andra personen, men det är inte alls med nödvändighet så. Det kan lika gärna vara så att den andra har ett lika stort bekräftelsebehov, men att detta behov ständigt blir tillfredsställt just på grund av detta distansskapande. Det kan också vara så att den andra har mer annat i sitt liv (i Det kallas kärlek så tas det upp hur mannen ökar sina fritidsaktiviteter efter att förhållandet ingåtts, medan kvinnan minskar dem) och att relationen därför blir en proportionellt mindre viktig del, utan att känslorna för den sakens skull i sig är mindre starka.
Jag tror att det är otroligt viktigt för hur kärleken till en person upplevs hur en konstruerar relationen, och jag tror att de ”äkta känslorna” egentligen är en ganska liten del i detta. Detta är även något som har fungerat för mig när jag applicera det i mitt eget liv. Jag försöker söka relationer som inte konstrueras på det sätt som innan visat sig vara väldigt destruktivt för mig.
Din beskrivning av känslor som blir som ”starkast” mest vid konflikter och osäkerhet på relationen låter för mig mindre som det jag kallar kärlek, och mer som beroende och rädsla för ensamhet. (Då menar jag beroende i negativ mening, jag tycker det är viktigt att komma ihåg att vi är faktiskt alla beroende av andra människor och det är inget fel i det.) I en sån situation förstår jag att ett tvåsamt förhållande blir destruktivt. För mig är kärlek ett fokus på hur mycket bättre man blir tillsammans, inte hur mycket sämre det skulle vara att vara ensam, om du förstår hur jag menar. Visst skulle jag bli förkrossad om jag förlorade min partner, men vi är inte ihop för att alternativet skulle vara hemskt, utan för att vi är så jävla bra tillsammans.
Jag funderar mycket på din syn på förhållanden och relationer och min egen syn på dem, det här är lite grann av det hela. När jag inte håller med dig tycker jag det är väldigt intressant att fundera på varför vi tycker olika. (Känner alltså inte att tvåsamhet som regel är destruktivt, däremot kommer jag inte att påstå att det inte kan vara det.)
Det handlar absolut om beroende och rädsla. Alla har ju olika gränser för vad de ”tål” i en relation. Jag kan säga att jag aldrig skulle ha låtit det gå så långt idag som det gick med mitt ex.
Jag känner likadant gällande flera av mina tidigare relationer där jag har farit illa på olika sätt. Det tråkiga med det är att jag tror inte jag skulle kunnat nåt den insikten att det var fel utan att just genomleva hur fel det var. I efterhand kan jag säga att det inte var bra, men det är liksom något jag lärt mig bara för att jag har facit i hand. Först sen när jag var nöjd på egen hand, utan drömmar om perfekt kärlek, kunde jag se tydligt vad som faktiskt var och är bra/dåligt i mina förhållanden. Sen har jag liksom inte hamnat i det där ständiga underläget rädslan och bekräftelsebehovet skapar.
Jag tror att en kan nå den insikten även på andra sätt, men som du säger är det nog ganska vanligt att en måste genomlida det först. Framförallt tror jag att en behöver ha uppnått en viss ålder för att kunna göra vissa analyser, och många inleder relationer innan dess.
Agree 100% and one reason for this behavior is that many people (mostly men) feel overwhelmed by a flood of emotions which they are not prepared for and as such they ”flee”. A mismatch in this area can cause a real problem in communication and in the relationship. The key in this situation, IMHO, is for the two people to learn to understand the other’s situation and work toward a manner that works for both, i.e. often better communication is the answer rather than just breaking it off.
Absolut. Jag tror dock att en nyckel för bättre kommunikation är medvetenhet om könsmaktsordningen.
Tror att det här handlar mycket om vilket behov av närhet och känslomässigt arbete man har med sig hemifrån. I mitt förhållande är det tvärtom, han är den som gör det mesta av det känslomässiga arbetet, och jag tror att det handlar mycket om att han hade en tryggare och mer känslomässig barndom än vad jag hade. I överlag tror jag att kvinnor har en mer känslomässig relation till sina föräldrar/syskon och därmed är mer vana att arbeta känslomässigt.
Jag håller med dig om att det nog inte alls handlar om vem som är ”mest kär”, för jag är lika kär i honom som han är i mig.
Jag grät precis en skvätt, mycket pga trötthet men också för att jag gillar din blogg så sjukt sjukt himla mycket.
<3 <3
Intressant inlägg, det är himla svårt att diskutera något så subjektivt. Alla relationer är självklart olika, men jag kan känna igen bekräftelsebehovet genom att distanisera sig. Jag upplevde i mitt första och längsta förhållande ibland det så som att den ena lät den andra få ”jaga” lite i perioder, men detta gjorde vi båda då vi båda ibland hade behov av att bli jagade och få oss att känna sig bekräftade. Men ett permanent tillstånd av detta med dessutom låsta positioner låter väldigt väldigt jobbigt.
Sen vill jag tillägga att man älskar på så himla olika vis, det finns så många olika sorters kärlek, allt från destruktiv till sund till extrem till etc.etc.