Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.
En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.
I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.
Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.
För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.
Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.
Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.
Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.
Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.
Som vanligt välskrivet och tankeväckande. Ett blogginlägg som är en essä.
Tack!
Som i de diskussionsgrupper som jag är medlem i där vi diskuterar feminism/jämställdhet/genus. Majoriteten av medlemmarna kallar sig för feminister, dock inte alla. Sen finns det alla möjliga sorts feminister (eller vad de nu kallar sig) med, och vi är långtifrån alltid ense om allt. Det har varit riktigt hårda debatter om vissa ämnen där folk blivit arga och upprörda när någon tyckt annorlunda och inte förstått deras perspektiv.
Men sen kommer det ibland in en antifeminist som vill ”diskutera” med oss, ofta är de väldigt arroganta och otrevliga, kör med härskartekniker och ska ”berätta hur det verkligen ligger till” (du känner till typen) och när vi påpekar att personen inte är välkommen och att gruppen är menad som en frizon för oss som vill diskutera jämställdhet med andra som har samma intresse och liknande värderingar reagerar de alltid på samma sätt ”Men guuuuud, får man inte tycka annorlunda!” ”Ni lever i en bubbla och kommer inte i kontakt med andra åsikter” ”Är det här någon slags diktatur eller!” ”Censur!” blablabla ”..vågar inte bemöta..” blablabla ”..grupp för inbördes beundran..” osv. Liksom nej, alla här tycker inte samma, men ibland kan det vara skönt att få diskutera vissa frågor i en sluten grupp där folk har en någotsånär lika referensram. Annars skulle diskussionerna alltid handla om samma ytliga ämnen kring ”men är det verkligen så?” ”Är könsroller verkligen fel?” osv som de så ofta gör när man diskuterar med någon som har en fundamental annorlunda syn på saker än en själv. Ibland orkar man inte hamna i en diskussion med en liberal som bara vill diskutera hur dåliga vänsterns/feminismens grundläggande värderingar och förklaringsmodeller är, man vill diskutera med någon som har liknande referensram så att diskussionerna kan gå djupare än så. Man vill ha en diskussion för möjligheten att nå någon slags konsensus i slutändan, inte en debatt där personer med helt olika intressen ska lägga fram argument för sin sak. Det senare kan vara kul ibland men slipper det helst i mina feministgrupper.
Den typen av människor alltså. En ba: nej…
Folk tycks inte förstå, eller i alla fall blunda för när det gäller oss, att det är skönt att befinna sig i en social situation där en inte ständigt måste vara på defensiven, och att bara lugnt kunna slappna av och veta att en har liknande värderingar och verklighetsbeskrivningar.
Ja. Dessutom betyder det ju inte att en har exakt samma, bara samma grundsyn. Detta verkar ju inte vissa fatta.
Det finns inget värre än att vara i ett rum där alla tycker likadant. Men vad som hänt inom feminismen gradvis är att man mer och mer går mot perspektivet att man INTE skall diskutera med andra grupperingar. Det behövs inte längre anser man.
Detta hör ihop med förkastandet av den vetenskapliga rationaliteten, vilket har lett till att dialog mellan feminister och övriga i mångt och mycket är omöjlig eftersom det inte finns en gemensam filosofisk grund längre. Det har skapat två falanger inom feminismen, 1) De som inte anser att diskussion har någon poäng längre, samt, 2) De som vill återinföra rationalitet i feminismen.
(2) utgör en försvinnande liten minoritet.
Som utomstående får man intrycket av att feminismen är intellektuellt död och att den kommer förbli så såvida inte (2) gruppen växer sig större.
Intressant. Jag har aldrig varit i ett rum där alla tycker likadant, men du har uppenbarligen erfarenhet av etta. Berätta gärna hur det kommer sig? Rörande dina tester om feminismen har jag inget att säga, du verkar inte riktigt ha bevis för att belägga din tes.
Oj, såhär tolkar jag din text May: ”Feminister tycker inte som jag och ser inte världen på samma sätt som jag, alltså måste de vara orationella eftersom min världsbild inte grundar sig på åsikter utan enkom på fakta och sunt förnuft. Jag vill ha en ”diskussion” med en feminist så jag kan berätta hur det verkligen ligger till och omvända denne, men de är inte intresserade av min predikan eller att bli omvända, konstigt, måste bero på att de är orationella igen.”.
Jag tycker mig nämligen se att feminister visst vill ha en dialog med andra, dock inte med personer som enkom går in för att totalsåga allt vi säger och bara vill omvända oss till att tycka likadant som dem.
Så jävla mycket jag håller med, Lo.
Jag besvarade dig om det för ett par dagar sedan (http://www.arsinoe.se/?p=24466&cpage=1#comment-25955). Du har inte gjort några ambitioner att bemöta argumenten jag för fram. Istället fortsätter du att använda din slarvigt framlagda tes om feminismen i andra sammanhang, trots att dina teser uppenbarligen är svåra att försvara. Innan du fortsätter använda teserna vore det bra av dig att försöka bemöta kritiken. Det är väldigt dubbelt av dig att kritisera feminismen för att du hävdar att den är irrationell och ovetenskaplig och samtidigt trotsa den vetenskapliga metodens grundstenar när du inte vågar argumentera för din sak och försvara dina teser. Skärpning!
Jag har inte anklagat feminismen för att vara irrationell, däremot anti-rationell. Så var får jag detta ifrån? Vi kan naturligtvis inte veta exakt vad alla feminister tycker i frågan, så det är oundvikligt att det kommer involvera en viss mängd spekulation. Men jag utgår främst ifrån feministiska filosofen Deborah Heikes som i sin bok Rationality and Feminist Philosophy ger starkt sken av att feminismen i allmänhet inte står på sidan av rationalitet. Istället ser man den som en förtryckande kraft.
Jag har själv samma personliga erfarenhet som henne i många år av kontakt och diskussion med feminister.
Ni är fria att hävda motsatsen och då kommer vi inte längre.
Jag svarar gärna på ditt andra inlägg om du tar bort alla halmgubbar ur det.
Att lyfta upp en feministisk tänkare och fixera hela sin kritik mot feminismen på hen är ingen vinnarstrategi. Vi kan ta det här på en mer teoretisk, vetenskapsfilosofisk nivå.
Du har alltså läst en bok av en feminist där denne feminist kritiserar rationaliteten, och du har diskuterat med ett antal feminister som har stämt in i detta. Av detta drar du slutsatsen att feminismen är anti-rationell. Hur gör du generaliseringen från ”vissa feminister gör X” till ”feminister överlag gör X”? Skulle du verkligen säga att ditt urval av feminister som ligger till grund för din generalisering är representativt? Tror du inte att urvalet kan ha färgats av dina attityder gentemot feminismen? Slutligen: Jag har inte sett någon feminist stämma in i din bild av feminismen i kommentarsfälten här. Däremot har bland annat undertecknad (som är feminist) kritiserat den. Hur förklarar du den anomalin i din modell? Du verkar ju inte ha ett jättestort urval av feminister, så om din teori ska förbli plausibel bör du nog förklara anomalin.
Jag baserar min åsikt främst på observationer som feminister själva gjort. Eller i detta fallet, framförallt Deborah Heikes, vars jobb involverar just denna frågan. Jag skulle bli glad om någon kunde visa att hon har fel i sina observationer.
Ingen här har överhuvudtaget tagit ställning för vetenskaplig rationalitet så tills dess finns det ingen avvikelse vi kan se.
Jag har definitivt tagit ställning mot den syn på feminister som du menar att Heikes har. Det gjorde jag redan i min första kommentar till dig. Jag har läst ganska mycket feministisk litteratur, både av intresse för fortbildning i inom ramen för min utbildning, och för varje feministisk tänkare som delar Heikes syn har jag nog läst iallafall ett tjugotal som inte delar den. Därför känns det mycket som att du lyfter upp Heikes för att göra en halmgubbe av feminismen – eller helt enkelt inte är insatt i feministisk teori. Däremot håller jag fast vid vad jag skrivit i min första kommentar till dig. Det är stor skillnad på att kritisera det rationalitetsbegrepp vi konstruerat som samhälle, och att förkasta rationalitet som sådant. Jämför: jag kan kritisera att vi som samhälle ofta konstruerar etik på ett rättighetsbaserat sätt, utan att behöva förkasta etiken som sfär och landa i en moralisk nihilism.
Och för att ge dig en konkret avvikelse: Ja, jag tycker att vetenskaplig rationalitet är viktigt, även om jag tycker att det är ett begrepp vi har all skyldighet att problematisera och kritisera. Men så är jag ju filosof och tycker att alla viktiga begrepp behöver problematiseras och kritiseras.
Det är ju trevligt att en manlig filosofistuderande liberal? har den åsikten. Men vad som krävs är att vänster-feminist-kvinnorna faktiskt yttrar sig i frågan eftersom dom utgör den stora majoriteten.
Personen du talar med är vänster, till och med kommunist/anarkist. Vad hens kön har med saken att göra begriper jag inte. Faktum är att du verkar ha väldigt svårt att förklara vad fan du snackar om.
Om det är något du inte förstår så förklarar jag gärna.
Du kan ju börja med att svara vettigt på frågorna Isak ställer.
Det var längesen jag kallade mig liberal senast. Jag försöker att låta bli att övertyga kvinnor om hur den feministiska kampen ska föras, och hur den feministiska teorin ska utvecklas. Det är inte de som ska föra min kamp, det är jag som ska föra deras kamp 🙂
Vilket bara är vettigt om dom är på helt rätt spår i allt dom gör och din enda roll är att agera hejarklack.
Det är vettigt för att jag som man inte har samma insikt i förtrycket som bekämpas. Jag är som man obekväm med att definiera kampen för kvinnlig frigörelse.
Så hur vet du att dom har rätt i det dom säger?
Jag pratar alltså om rationalitet som gör anspråk på att vara universell. Visst, räknar du in allt från alla former av vardagsrationalitet och subjektiva / relativistiska former av rationalitet så kan du säkerligen hävda att så gott som alla feminister står för rationalitet. Men det är alltså inte vad jag avser.
Feminismen har kritiserat rationaliteten men gått för långt och hamnat i en relativistisk sörja, vilket är något som Heikes desperat vill råda bot på. Men hon vet att hon är i en minoritetsposition inom feminismen i det avseendet. Vi läste en del feministisk litteratur inom vetenskapsfilosofin och tendensen där var just att feministiska filosoferna gjorde sitt yttersta för att underminera rationella val av teorier. Jag har mycket svårt att se hur drygt 95% av dessa skulle vara som du säger att dom är. Skulle bli förvånad om det ens rörde sig om 5%.
Nu får du bestämma dig. Vill du att feminister överlag ska gilla rationalitet eller objektiv rationalitet? Du kan inte snäva in kraven för att du ställs mot väggen. Det finns massor av alternativ till objektivitet och ”relativistisk sörja”. Du får gärna redogöra för hur Heikes kommer fram till att hen är i en minoritetsposition. Jag har inte läst Heikes och har därför svårt att kritisera hens metodologi.
Det framgår mycket tydligt i mina tidigare texter, såvida man inte medvetet försöker missförstå det jag skrivit. Samma med andra frågan du ställer.
Ja, jag uppfattade det verkligen som att du var tydlig med att problemet var att du upplevde att feminister avvisade rationalitet som sådan. Nu verkar du ju ändra dig? Det är precis därför jag frågar.
Har alltid haft samma åsikt, men nu vet du vad jag menar och menade hela tiden.