Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.
Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.
En lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.
Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.
Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.
Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.
Detta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.
Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.
Säger inte emot, håller väl någorlunda med. Men vill tillföra ett perspektiv om patriarkal TRADITION, underordningen som kulturell vana över generationer. Förmedlad med modersmjölken, ungefär. Som många kvinnor ofta ägnar sig åt i situationer där underordningstryck från omgivningen är lågt eller rentav obefintligt. Som, på grund av att det är en djupt rotad vana, kvinnor inte särskilt sällan aktivt agerar för att situationen ska matcha den vanan. Jag har som tämligen medveten man upprepade gånger fått kämpa MOT kvinnors (intellektuellt sett rejält medvetna feminister allihop, faktiskt) användande av sin sexualitet som handelsvara. Fått protestera mot beteendet, och ibland blivit direkt avvisad för att jag vägrar att ta min tilldelade roll i det spelet. Eftersom det för det mesta varit frågan om kvinnor jag känt ganska väl, har jag också kunnat konstatera att det inte alls är den aktuella situationen, eller ens underordningstryck från manligt håll under uppväxten som varit den största och viktigaste faktorn. Ren tradition, ren kulturell vana, har stått för väldigt grovt räknat hälften av drivkraften. Och i den traditionen har också ingått en ganska stark tolkningstradition, att se på situationer på ett visst sätt till och med när de objektiva omständigheterna inte ger någon större grund för att göra det. Antaganden om att eftersom jag är man så ser jag på henne som kvinna på ett sätt som jag faktiskt inte gör (eller åtminstone gör i väldigt mycket mindre utsträckning än hon tror).
Jag har sett det här rätt många gånger, och inte alls bara i sammanhang som gäller sex eller parrelationer. T.ex. på arbetsplatsmöten och i diskussioner i mellan vänner. Att det i huvudsak är de närvarande kvinnorna som själva (via diverse inte uttalade men ändå väldigt tydliga signaler) driver fram underordningsmönstret i situationerna. Det är förbannat frustrerande när medvetna feminister, utan att fatta att det är det de gör, själva skapar sin egen underordning. Ännu mer frustrerande att (fortfarande outtalat men tydligt) ses som lite besvärlig när man inte spelar med.
Jag är fullt medveten om att det i många situationer är männen som i varierande utsträckning driver sin egen överordning, och därigenom, på kuppen, kvinnors underordning. Men det finns en massa situationer när det inslaget är litet eller obefintligt. Och i de situationerna skulle det vara förbannat skönt om medvetna, aktiva, arga feminister drog ner lite grann på de energiska insatserna för att underordna sig själva. Och slutade försöka pracka på mig en överordning jag inte vill ha. I sexuella sammanhang kan jag tycka att det här är så obehagligt att jag blir direkt illamående.