För några år sedan kom en bok som hette Jämlikhetsanden ut. Den handlade om att ojämlikhet är skadligt för samhället, att folk mår dåligt av det och så vidare. Många personer lyfte fram denna bok som ett ”bevis” på att vi måste fixa till ”klyftorna” i samhället.
Detta händer då och då, nu senast så är det många som pratar om en Piketty som tydligen har ”bevisat” att det är dåligt med för stora klyftor. Jag har nu inte läst det den här personen har skrivit, men tydligen ska det finnas omfattande statistisk på att ojämlikhet är dåligt.
Detta är såklart inget problem i sig. Det är bra att det forskas på hur samhället påverkar människor och så vidare. Däremot stör jag mig på de otroligt nyfrälsta reaktionerna som den här typen av ”avslöjanden” kan leda till. Människor som liksom agerar som om att nu när det här är bevisat så är det ju bara för oss som samhälle att fixa till det. Som om politik handlade om att komma fram till vad som är ”bäst för alla” och sedan genomföra det som någon slags teknokrat, och inte om politiska motsättningar och intressekonflikter. Vissa människor (sossar) agerar liksom som om denna nya kunskap vore helt revolutionerande, som om allt prat om att ojämlikhet är dåligt hittills bara varit lösa spekulationer och tyckande men nu har ju någon faktiskt bevisat att det inte är så. Som om detta liksom avgjorde saken för gott.
Jag stör mig också på att det finns ett visst ovanifrånperspektiv i detta. Det räcker liksom inte med att de som drabbas av ojämlikheten i samhället vet att det suger, det måste till att någon forskare ska ”bevisa” att ojämlikhet är dåligt för att det ska tas på allvar.
Den relevanta frågan för någon som är vänster är väl egentligen inte huruvida ojämlikhet är dåligt eller ej, i den frågan borde en redan vara bestämd som vänstersympatisör. Det är en fråga om ideologi, och om en är vänster har en liksom redan bestämt sig för vad en ska tycka om saken. Vad vi ska fråga oss är hur vi ska förändra dessa förhållanden, hur ska vi organisera ett effektivt motstånd mot detta samhälle och förändra det till ett mer jämlikt sådant?
Att hela tiden bry sig om att lyfta fram ”bevis” för att ojämlikhet är dåligt är att spela på det borgerliga samhällets villkor. Det är att gå på hela idén om att den här samhällsordningen är instiftad för allas bästa och att vi nu bara måste komma fram till vad som faktiskt ger bäst resultat. Som om det var en kamp om idéer och inte om intressen. Som om de människor som tjänar på ojämlikheten plötsligt skulle komma att ångra sig i frågan bara vi lyckas ”bevisa” för dem att jämlikhet är bäst för alla, eller åtminstone det stora flertalet.
Politik handlar om intressekonflikter, och när vi ständigt pekar på ”vetenskapen” för att få reda på vad som är ”bäst för alla” så täcker vi över dessa intressekonflikter. Tyvärr tror jag att detta på sikt leder till att våra förutsättningar att förändra samhället försämras, eftersom vi sätter vår tilltro till något annat än vår egen förmåga att organisera motstånd.
Jag älskar dina texter som handlar om sånt här! Om det liberala samhället och om vad politik faktiskt handlar om. Får alltid en aha-upplevelse.
Ja, jag kan tycka att feministisk kamp idag mycket handlar om att försöka övertyga folk. Det känns som att man hela tiden fastnar i debatter om huruvida det är mest synd om kvinnor eller män och man blir hela tiden tvungen att försvara feminismen, istället för att nånsin komma framåt.
Det är viktigt att ta en del debatter, och inte låta en massa idioti stå oemotsagd, men nu när du skriver det här så kommer jag på mig själv med att ibland tänka att min uppgift mest är att värva andra människor för att ”de” (=samhället som det ser ut idag) sen ska fixa den här jämställdheten åt mig. Jag inser ju nu att det aldrig kommer att hända. Oavsett hur bra det kanske blir i framtiden så innebär ju jämställdhet att någon måste ge upp privilegier, och det kommer inte att ske frivilligt.
Dessutom upplever jag ofta att denna typ av resultat (typ att jämställdhet är bra, att det går bättre för jämställda länder o.d.) sällan leder till en vilja att förbättra utan snarare en orsak till att få se ner på andra, ”mindre civiliserade”, kulturer.
Det du nämner sist är jätteviktigt. Upplever också att detta brukar bli effekten, dessutom helt utan insikt om att mer jämlika länder ofta tjänar på andra länders ojämlikhet.
Ja, välbärgade länder skickar iväg sin absoluta underklass någon annan stans, kan man säga så?
Jag ska ta med mig det där med att det handlar om intressen och inte idéer. Det var bra formulerat.
Vad är det för slags bevis som kommit fram nu? Vanligtvis är det något om hur enskilda individers fattigdom typ påverkar ekonomin negativt. Jag blir så provocerad av ett sådant synsätt. Lidande betyder ingenting förrän de privilegierade själva drabbas av det på något vis.
Sen tycker jag också att det är extremt provocerande om vi ska villkora människors rätt till likabehandling med att det måste vara bättre för samhället, i nån slags märklig definition av vad som är ”bra för samhället”.
Innebär det alltså att om vi insåg att det är bättre för ”samhället” att vi förslavar 10% av befolkningen (typ ”de skulle kunna sköta all skola, vård och omsorg gratis – tänk så bra för samhället!”), så skulle det plötsligt vara ok?
Du sätter fingret på något jag känt ett tag och inte lyckats sätta ord på. Som vanligt! Tack.
Det finns en särskild plats i helvetet för folk som är ”socialister” för att de tycker sig ha bevis för att det är bättre kapitalism.
Samma sak när sossar motiverar sextimmarsdagen med att det kommer leda till ökad produktivitet. Skitsamma, liksom: jag vill helst bara slippa jobba. Om vi kan göra lika mycket på sex timmar som på åtta kan vi väl gå ner till fyra timmar med en gång?