Om att göra sig förstådd.

Jag fick lite kommenterar angående att tala med bönder på bönders vis, och jag tänkte utveckla hur jag tänker lite.

Politik är ingen diskussionsklubb, jag sysslar med politik för att jag vill nå fram till människor. Jag tycker att det är jätteviktigt att inte alienera människor som står på mina sida med att droppa en massa böcker/teoretiker, använda svåra ord eller vara allmänt högfärdig i diskussioner. Jag har innan varit väldigt mycket av en diskussionsklubbsmänniska så detta är något jag jobbat väldigt mycket med hos mig själv, även om det såklart slinker förbi ibland. Jag försöker verkligen att tänka på att inte verka svårtillgänglig både när jag skriver och när jag diskuterar med folk.

Däremot tycker jag att människor ofta anspelar på det här med bildningsförakt för att underminera feminister. Till exempel när folk tycker att vi använder så mycket ”svåra ord”, som till exempel könsmaktsordning, och vill att alla ord vi använder ska vara helt kända av dem från början. Visst kan det vara viktigt att anpassa sitt språk efter mottagaren men det är faktiskt så att vissa ord behövs när en diskuterar vissa ämnesområden, och för den som är villig att försöka tillgodogöra sig kunskap om den feministiska terminologin så behöver detta inte vara ett problem. Enskilda ”svåra ord” är sällan problemet när förståelse saknas, det går alldeles utmärkt att förklara vissa nyckelbegrepp i en diskussion så länge en håller sig på en lagom nivå med resten av språket och teorin.

Det viktiga för mig är inte att använda ett enkelt språk och liknande utan snarare att inte agera som om mina kunskap är självklar kunskap som alla borde sitta på. Om någon kommer till mig och är genuint intresserad av att veta mer så svarar jag nästan alltid. Däremot har jag inget intresse av att försöka lära upp personer som inte gör den minsta ansträngning för att själva begripa, främst för att jag ser det som en otroligt tidsödande process och då lägger jag hellre min energi på att kämpa feministiskt på andra sätt.

Många människor som är ”kritiska” mot feminismen liksom söker upp en och kräver att en ska ”förklara” men gör ingenting för att förstå ens perspektiv. De kräver att en ska anpassa sig efter deras språk, använda deras termer och så vidare, men försöker inte att förstå mitt språk och varför jag använder det. Sedan blir det liksom helt upp till mig att ansvara för deras förståelse av saker inte ting, om de inte begriper vad jag menar så är det mitt fel för att jag inte lyckats förklara ordentligt och inte deras fel för att de inte lyckas förstå. Det är alltid jag som måste göra eftergifterna. Detta är enligt mig ett väldigt tydligt exempel på hur tolkningsföreträde fungerar, att det en part säger är sant tills motsatsen är bevisad och att den som sitter på sanningen inte gör något för att hjälpa till.

För förståelse krävs att båda parter anstränger sig, det kan inte bara vara jag som står för anpassningen. Därför går jag inte in i diskussioner med människor som jag inte upplever är beredda att anstränga sig för att förstå mitt perspektiv. Jag upplever ofta att folk försöker skämma mig för detta, försöker hävda att problemet är att jag inte vill förstå andra och liknande. Jag ser ingen mening med att låtsas att vi försöker förstå varandra, för jag vet att det inte är sant. Det är slöseri med tid och ork och det är inget jag har lust med.