Har funderat lite på det här med utbrändhet och arbetsbelastning med bakgrund i att jag själv har bränt ut mig. Skrev såhär om saken för nåt år sedan:
Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.
Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.
Jag tänker såhär: vi lever i ett samhälle där ”hårt slit” och så vidare ses som någonting positivt. Den som ”jobbar hårt” är ”duktig” och hyllas. Människor med helt orimliga livssituationer anses vara ”starka” och ”duktiga”. Borgare talar med drömsk blick om alla duktiga duktiga arbetare som minsann går till jobbet och gör sin grej och tar hand om sina barn och får ihop livspusslet UTAN ATT KLAGA (detta ”utan att klaga” är mycket centralt och anses vara mycket fint. Det finaste som finns är någon som har en pissjobbig livssituation men tyst står ut istället för att kräva förändring).
Samtidigt så anses det vara viktigt att ”värna sina gränser”. Detta kan göras på en mängd olika sätt, till exempel genom olika former av ”stresshantering”, typ terapi. Kanske ska en meditera eller gå en yogakurs. Ja, ni fattar. En ska helt enkelt utföra mer arbete för att kunna utföra arbete utan att gå in i väggen. Att vara tvungen att ”stresshantera” på sin ”fritid” för att palla med sitt jobb är extra arbete, precis som det hade varit extra arbete att behöva gå kurser på fritiden för att jobbet kräver det.
Jag tänker på när jag själv brände ut mig. Jag hade en väldigt väldigt stressig livssituation då, och jag gick till en kurator för att prata om detta. Jag fick bra hjälp med att hantera stressen i det som var, men det slog mig liksom inte att den situationen jag var i faktiskt var mig övermäktig. Det slog mig inte att det kunde vara så att jag faktiskt inte klarade av den, inte för att jag var dålig på att ”stresshantera” utan för att det helt enkelt var för mycket. I mina ögon handlade allting om att jag skulle ”hantera stress”, som om stressen var något som kom inifrån mig och inte handlade om min dåvarande livssituation. När jag ser tillbaks på denna period så är jag imponerad över att jag klarade mig så länge, jag var verkligen överbelastad.
Nu har jag ju fått lära mig den hårda vägen att jag måste leva på ett visst sätt för att palla, men det är först efter att mina gränser blivit så brutalt krossade att jag kraschade totalt. Jag tänker mig att om vi inte hade den här synen i samhället på att det alltid är bra och duktigt och ansvarsfullt att prestera så mycket en kan så hade det varit enklare.
Jag stör mig också på hur stress beskrivs som ett undantagsfall, att vissa människor är extra ”stresskänsliga” och därför inte klarar saker som ”normala” klarar. Visst finns det variationer, men det om en har en livssituation där en utsätts för mycket stress och press så kommer det att dränera en. Det är inte något ”personlighetsdrag” utan det är så människor fungerar. En klarar helt enkelt inte av hur mycket som helst.
Jag önskar att någon hade sagt det här till mig när jag var liten. Jag önskar att någon hade förklarat att en behöver tid för vila och återhämtning, även psykiskt, och att det är okej. Att en inte behöver fylla varje ledig stund med att vara produktiv. Jag önskar att jag hade fått det utrymmet i mitt liv, för då hade jag sluppit bli utbränd och deprimerad och ägna en jävla massa tid åt att ta tag i det och ”stresshantera”.
Sluta framställ det som att ”hårt slit” är så jävla bra. ”Hårt slit” bränner ut folk, det sliter ut folk, det gör folk oproduktiva för lång tid framåt och det innebär i många fall en stor personlig smärta. Det är ingenting som ska hyllas.
Håller med. Min erfarenhet är tvärt om (mot vad som framförs i artiklar osv) att de som blir utbrända är extremt stresståliga – det är det som är grejen! En icke stresstålig person backar/tackar nej/lägger ner i ett tidigt skede. En stresstålig person kämpar på mycket länge – kanske orimligt länge – och hanterar ofantligt mycket stress, som leder till utbrändhet.
Håller verkligen med. Min erfarenhet är tvärt om (mot vad som framförs i artiklar osv) att de som blir utbrända är extremt stresståliga – det är det som är grejen! En icke stresstålig person backar/tackar nej/lägger ner i ett tidigt skede. En stresstålig person kämpar på mycket länge – kanske orimligt länge – och hanterar ofantligt mycket stress, som leder till utbrändhet.
Från en nyligt utbränd: spot on. Förmågan att bita ihop och jobba trots jag dog lite inuti var det som gjorde att jag körde mig i botten, inte bristen på stresstålighet. Nu däremot, nu blir jag stressad av att tänka på att stå i kö på ICA.
Håller med ovanstående, ju mer stresstålig och bättre man är på något, desto mer får man jobba och desto snabbare tar man slut.
Sen kan jag tycka att det är enorm skillnad på att få göra något som känns nyttigt några timmar varje dag och sedan släppa det och gå hem eller att ta på sig någon slags arbetsroll som kräver ständigt tankearbete och att man är nåbar även när man är ledig.
Jag är också trött på att produktivitet alltid ska ses som det bästa och tillskrivas hög status. Både på jobb/vardagssysselsättning och fritid så ska man hela tiden prestera och hinna med så mycket som möjligt. Att vila ses mest som något som endast ”misslyckade” individer ägnar sig åt. Att vila får verkligen bara ske i undantagsfall, typ om man varit utomlands och yrt runt som en virvelvind lite här och var, sprungit en mil, varit på gymmet, jobbat övertid i en vecka eller haft en ovanligt stressig tentaperiod med tillhörande fest efteråt. Att vila, utan att ha ägnat sig åt en (enligt omgivningen) tillräckligt ”jobbig” sysselsättning innan – är förskräckligt.
Jag har oxå kraschat, för andra gången. I tio år balanserade jag, efter den första kraschen, på gränsen till utmattning och hade inte möjlighet att bygga upp några reserver, arbetet och livet tog allt. Så när pressen blev lite hårdare (min mamma dog) så brakade jag ihop igen. Jag skyller allt på arbetslinjen och dagens arbetsklimat. Där alla förväntas jobba fortare och smartare så att arbetsgivaren inte behöver anställa mer personal. Hur det ständigt dyker upp ytterligare arbetsuppgifter som en förväntas lösa. Nej, jag är ingen ”duktig flicka”, långt därifrån, och jag har högt och tydligt sagt nej ett flertal gånger. Jag har suttit med chefer, påpekat att jag har för mycket att göra, med deras goda inne prioriterat ner arbetsuppgifter. För att det sen, när uppgiften snart måste vara löst, ändå ska hamna i mitt knä, men lösas på mycket kortare tid än ursprungligen ”för det är ju bara du som kan det”… Jävla skitstövlar. Och vad gäller ”duktig flicka”, jag är ingen sån, men jag blir så förbannad när det epitetet används som förklaring till utmattningsdepression, lite ”skyll dig själv”. Jag ser inga arbetsgivare som tycker de duktiga flickorna ska skylla sig själva så länge som de mäktar med alla sina arbetsuppgifter, då utnyttjar arbetsgivaren dem istället till det yttersta, till omänsklighetens rand. För att sen, när de kraschar, bara slänga dem på soptippen och tycka att de får fixa det själva…
*singing: sååådan ääär kapitalismen.
Bra inlägg, håller verkligen med dig extra mycket i dina inlägg som kritiserar arbetslinjen.
Ett annat exempel på att det är svårt att sätta gränser på ett arbete är att man snabbt lär sig att det är ”normalt” att ha för mycket att göra och stressiga dagar. Jag hade exempelvis ett vik som biståndshandläggare (aldrig igen) och första månaderna när jag var ny på arbetsplatsen trodde jag att det var för att jag var ny och inte lärt mig allt än det kändes så stressigt, men stressen slutade aldrig och eftersom alla på arbetsplatsen hade högar liggandes och alltid för mycket att göra, kändes det som att man inte kunde klaga inför chefen eftersom stressen blvivit normaliserad eftersom alla hade för mycket.
Svårt också att som nyanställd ta upp såna frågor på en arbetsplats då många är så indoktrinerade och inte ser att det skulle gå att förändra utan mer har inställningen ”såhär är det bara, det är stressigt och underbetalt. Deal with it.”
Det ska ju inte vara normalt att bli sjukskriven på en arbetsplats men det är just det vad det blivit på arbetsplatser som hemtjänsten, biståndshandläggare, socialsekreterare etc.. Så går det när vi glömmer anpassa oss till att vi faktiskt är människor och inga jäkla robotar.
Kan tillägga att det där biståndshandläggarviket som enbart var 7 månader fick mig att inte vilja gå upp på morgonen de sista månaderna och jag grät ibland och hade ångest för att jag inte ville dit. Hade jag fortsatt hade jag säkerligen bränt ut mig… Nej, mig passar det inte att ha ett så stressigt jobb där man enbart får kritik och aldrig uppskattning och jag har svårt att tro att någon kan må bra på en sådan arbetsplats. Men tyvärr är det nog så deppigt att många ”vänjer sig” som i den där sorgliga Kjell Höglund visan. Hujedamej.
Jag kan inte annat än att hålla med dig och de som har kommenterat här innan. Jag avskyr faktumet att dagens generella arbetsliv ser ut som det gör, och att det accepteras i så hög grad. Att vi spenderar ca 8 timmar om dagen med något som knäcker allt fler och fler är verkligen inte en hållbar situation. Terapi finns, javisst. Terapi kan hjälpa, javisst. Men ska vi verkligen ens behöva terapi bara för att kunna leva ett ”normalt” liv?
Kan bara hålla med de ovanstående. Utbrändhet är straffet en får för att en är stresstålig och effektiv. Jag har för det mesta lyckats göra samma saker på en kvart som det tar ”normala” en timme att göra. För att då inte känna mig lat har jag alltså då gjort ungefär fyra gånger så mycket i stället. Tacka fan för att jag blev utbränd vid 28 års ålder.
De här som pratar om att ”värna om sina gränser” borde pröva på att jobba under min chef ett tag, med inga andra alternativ tillgängliga. Hen verkar mest använda sitt företag till att leka minidiktator och säger man ifrån om någonting, oavsett hur man försöker att linda ut det, får man höra att det bara är att gå, att det finns många andra arbetslösa att välja mellan.
Det är klart jag söker andra jobb, men så länge jag inte fått något är jag fast. Jag måste tassa runt hen som på äggskal, se till att jag inte retar upp hens okontrollerade humör, jag måste följa alla de order han ger mig, trots att jag kan se redan från början att de är vansinniga och bara kommer att skada oss i slutändan. Och värst av allt, jag måste ta ansvar för alla hens misstag, misstag som jag antingen försökt varna hen för innan, eller som jag vetat att det var meningslöst att varna hen för, eftersom hen ändå inte lyssnar på någon annan än sina egna infall. Jag har ingen som helst bestämmanderätt eller inflytande, men jag ska låtsas som jag har det, och sopa upp efter all skit hen ställer till med. De som har alternativ har stuckit, varenda en. Vi som inte har det är kvar. Och ändå så jävla tacksamma att vi i alla fall, tills vidare, har ett jobb.
Tycker inte det är på något sätt rimligt att arbete för arbetes skull hyllas så till den grad att någon frivilligt väljer att stanna i en sådan situation. Men jag har varit arbetslös så länge att jag vet vad alternativet är. Alternativet kan vara, och är för många personer, mer eller mindre exakt samma situation, bara utan lön och semester.
Har tänkt många gånger att min situation påminner om kvinnors som inte förmår lämna destruktiva relationer, på grund av att de är ekonomiskt beroende av sina män. Chefen bryter också ständigt mina och kollegornas personliga gränser genom att berätta, fråga och kommentera alldeles för privata saker, samt ringa upp om oviktiga saker på kvällar och helger. Gör alla fel en chef kan göra.
Denna retorik frodas och finns till av en anledning: att göra oss mer och mer produktiva – superproduktiva – så att vi endast orkar med konsumtion (och navelskådning) som fritidssysselsättning, konsumtion som den enda hålfyllaren i våra trötta, håglösa, allt mer meningslösa liv. Vårt opium.
Håller verkligen med, känner igen mig själv mycket.
håller med dig!
dock tror jag att det kan vara personlighetskopplat huruvida man hanterar stress väl eller inte. ju mer erfarenhet av något man har, desto bättre hanterar man det, tänker jag.
jag hanterar stress väl, men det är för att jag har fått öva på det i hela mitt liv.
att vara ”stresstålig” är absolut inte något positivt; ofta är det de som hanterar stress väl som går in i väggen, eftersom de ”psykiskt” hanterar det väl, men bränner ut kroppen totalt, pushar sig själv för långt. avromantisering av att jobba hårt som fan, där är jag helt med dig.
men tror definitivt att vissa människor är mer stresståliga än andra. det har ju med kortisolnivåer och annat att göra och är inget vi direkt kan argumentera emot.
”Det finaste som finns är någon som har en pissjobbig livssituation men tyst står ut istället för att kräva förändring.” Hur har det blivit så? Det är ju ett fullkomligt absurt ideal. Hur byggdes den bilden upp? När, hur och var började vi gå på det här?