Om att ta ansvar för sina gränser.

Fick den här kommentaren angående feministmän:

Känner verkligen exakt igen mig. Och desto mer mannen påtalar att han är medveten om sin roll, desto mer blir det att man anpassar analyserna för att han är ju så himla go ändå liksom. En erfarenhet (bland många) jag har är när jag satt i en styrelse där det fanns ett praktexempel på skön snubbe men som hela tiden drev om sin skön-snubbighet. Han var väldigt verbal och blev höjd till skyarna för sina analyser- av just feminister. Jag är en person som i vanliga fall är väldigt säker på mig själv och njuter av att trampa fram och ta plats och provocera lite men när den här killen var med vågade jag verkligen inte det. Jag pressades att ”ta för mig” och ”ta mer plats” men det gav mig bara en känsla av skuld och oduglighet. Tillslut brast det för mig och ett storbråk bröt ut. Har aldrig sett honom så kall och patriarkal som då och när vi hade ”bråkat klart” och kommit till en punkt där vi ändå var typ överens (vi var tvungna att stå ut med varandra resten av styrelseåret liksom) hade vi ändå inte kommit längre än att han tjatade på mig om att ”säga till honom” när han tog för mycket plats. Förutom att det var ett korkat uttalande (liksom platstagandet var en stor del av hanns personlighet, inte en ovana han råkade utföra ibland) lades alltså ansvaret och indirekt skulden på mig.

Hur män ofta är helt bekväma med att driva om sin position eller sina snubbdrag förbluffar mig. En tycker ju att om en är medveten om patriarkatet så borde en inte tycka att det är roligt att skämta om. Jag blir väldigt illa berörd när snubbar skämtar om sin position som män. För mig är patriarkatet inte något skämt utan en struktur som förstör mitt liv. Jag tycker inte att det är särskilt sympatiskt att skämta om en struktur en är överordnad i. Som kvinna kan jag skämta om patriarkatet, men att göra det som man är okänsligt. Jag upplever också att deras syfta med detta är att visa på hur medveten och självkritiska de är.

Den här ”säg ifrån när jag går över gränsen”-grejen är också så sjukt jävla problematisk. Det är ju inte en chans att en faktiskt gör det, och det är dessa män ofta väldigt medvetna om. Däremot kan de frånsäga sig sitt ansvar för situationen och spela inkännande och hänsynsfulla när de inte alls gör någon egen ansträngning för att vara det. Ansvaret hamnar ju såklart implicit på kvinnan, det är hon som måste värna om sina gränser. Hon måste även visa förståelse med mannen för att han faktiskt är en fin kille som bryr sig och försöker och vill, trots att han ju uppenbarligen inte alls är särskilt intresserad av att göra något arbete.

En grej jag upplevt angående att ”säga ifrån” är att det kommer när en faktiskt redan har sagt ifrån. Typ när jag indikerat att ”nä nu håller du på att passera gränsen här” så får jag höra att jag måste säga ifrån om personen går över gränsen. Ja, det var ju det jag gjorde? En börjar ju gärna med att säga ifrån på ett diskret sätt istället för att ställa till en scen, liksom att hinta lite på ett sätt som förhoppningsvis ska få personen att greppa och backa men inte göra det pinsamt för någon inblandad. Detta fungerar ofta med kvinnor eftersom de faktiskt bryr sig. Detta brukar dock män ofta missa och ställer en istället i positionen där en antingen måste acceptera att de passerar ens gränser eller ställa till en scen, då en såklart riskerar att de blir upprörda för att en överreagerar och framstå som en hysterisk kvinna.

Den som bryr sig om att vara en bra person och respektera andras gränser måste göra mer än att säga att en inte ”vill” passera andras gränser. Det kräver att en faktiskt göra en ansträngning för att begripa hur andra fungerar och vad som kan uppfattas som obehagligt. Bara själva medvetenheten om att det är en själv som måste ansvara för att ens gränser inte överskrida kan vara obehaglig. Det gör att en måste vara på sin vakt. Även detta är ett pris en som kvinna betalar för mäns bekvämlighet.