Ibland skriver folk till mig: ”men bli lesbisk då/sluta umgås med män då” när jag skriver om tvåsamhet. Jag fascineras av detta behov av att ta till individuella lösningar på strukturella problem. Även om jag själv inte umgicks med män så skulle jag såklart vara intresserad av att kvinnor som gör det skulle kunna vara relativt jämställda i dessa relationer, och det slutliga målet måste såklart vara att både män och kvinnor ska kunna mötas som människor, utan att begränsas av dominans och underkastelse.
Jag tycker såklart att det till viss del är en rimlig feministisk strategi att begränsa sitt umgänge med män och det är också något jag med jämna mellanrum skriver om. Jag tycker att en som kvinna ska lämna ojämställda relationer om en kan, istället för att klamra sig fast vid dem i hopp om att mannen på något magiskt sätt ska ”förändra” sig. Detta brukar dock väcka ganska mycket upprördhet, eftersom det är så jävla inpräntat i oss att män och kvinnor ska leva tillsammans. Däremot så är detta ett medel snarare än ett mål, om kvinnor gör sig mer fria från män så kommer vi ha lättare att ställa krav på jämställdhet.
Grejen är att vi i samhället har ett omfattande system för att få kvinnor att ingå i heterorelationer. Kvinnor fostras in i att behöva dessa relationer, görs beroende av patriarkal bekräftelse redan i en mycket tidig ålder genom att det alltid läggs fokus på hur de ska vara för att behaga en man. Kvinnor i populärkultur framställs sällan som självständiga och kapabla till att söka lycka på egen hand, utan måste alltid ha en man för detta syfte. Det finns en uppsjö av olika sociala straff som drabbar kvinnor som inte ser det som sitt mål i livet att behaga män på olika sätt. Kvinnor som inte anses attraktiva får skit för det, kvinnor som inte ser till att fixa sig får skit för det och så vidare. Det är helt enkelt inte någon lätt sak att bara ”välja”, utan något som kräver en stor ideologisk bearbetning av en själv. Patriarkatets makt är verkligen genomträngande, och tvingar ständigt in kvinnor i nya relationer där de återigen exploateras. De kvinnor som tar avstånd från dessa relationer bestraffas och bearbetas för att återigen inträda i dem.
Jag tycker att det är viktigt att tala om detta just för att människor ska kunna se vilka problem som finns i heterorelationen, och sedan göra vad de nu önskar med den informationen. Min förhoppning är ju såklart att kvinnor ska kunna känna sig mer kapabla att ställa krav i sina relationer till män, och också lämna relationerna om kraven inte tillgodoses. Jag tror en får styrka att göra detta gnom insikt om de negativa verkningar som relationer har. För mig har det hjälpt mycket även om jag nu har en relation med en man, eftersom jag inte känner att jag måste upprätthålla den till varje pris utan känner att jag kan lämna om det inte fungerar jämställt mellan oss.
Jag vill såklart helst leva med personen jag älskar, men jag vill inte att det ska handla om ett behov av patriarkal bekräftelse utan om genuin kärlek till en annan människa. Det är delvis därför jag är feminist. Och grejen är: det funkar. Det funkar jävligt bra. Jag är så jävla mycket mer tillfredsställd i mina relationer och som människa sedan jag började dekonstruera dem ur ett feministisk perspektiv. För mig handlar det om att vilja hitta den sanna kärleken, den som finns under allt det där patriarkala tjafset, inte om att vilja ha bort kvinnors relationer med män över huvud taget.
Är det lika problematiskt när någon ur arbetarklassen är tillsammans med någon ur medeklassen eller om någon vit är tillsammans med en icke-vit? Då kan man ju undvika det förtrycket genom att bara vara tillsammans med folk ur samma klass eller samma hudfärg…
De förtrycken ser ju såklart helt olika ut.
Så du menar att de förtrycken är mindre relevanta inom ett förhållande? Att de mer utspelar sig på ett samhälleligt plan än inom ett förhållande? Eller hur ska jag.tolka dig? För om det är så du menar så kan jag förstå det resonemanget.Min kommentar var dock inte ett argument emot det du skrev i detta inlägg, jag var bara intresserad av hur långt man kan dra argumentet om förtryck inom relationer.
De är såklart relevanta, men de har inte sin grund i kärleksrelationer.
Det förstår jag. Min kommentar och följande fråga handlar mer om hur man ska se på förtryck i allmänhet inom ett förhållande.
”Inpräntat”? Det är snarare bland det mest naturliga som finns att en(inte nödvändigt vis EN, men själva paret) man och en kvinna är tillsammans och vad vår fortlevnad bygger på.
Ursäkta, men samlevnad handlar i allmänhet inte om att alstra avkomma. Vi får väl, vad är det, 2,1? barn i snitt i det här landet. Det är alltså genomsnittligen 2,1 samlag i livet som är reproduktiva (om en ens har heterosex). Om detta utgör merparten av ens sexuella samvaro är man definitivt ett undantag. Nej, det mest naturliga som finns för oss människor är att vilja leva med varandra och nära varandra. Och utan en massa otympliga normer och höga murar mellan oss skulle vi kunna leva mycket närmare varandra än idag. Det är väl huvudsaken? Barn finns det gott om, det är absolut ingenting att oroa sig för.
Jag har sen barnsben konsekvent valt bort män i mitt liv. Jag har ingenting med män att göra. Jag väljer uteslutande kvinnor i mitt liv. Eftersom tiden vi har här på joden är begränsad ser jag till att spendera den på bäst tänkbara sätt, alltså tillsammans med andra kvinnor.
Jag blir nyfiken på det här du skriver om att ”Det finns en uppsjö av olika sociala straff som drabbar kvinnor som inte ser det som sitt mål i livet att behaga män på olika sätt” exempelvis. Vad menar du då?
Det enda och det största ”straff” jag känner av i min vardag är smärtan jag känner när kvinnor runt omkring mig väljer att spendera sin dyrbara tid och energi på män istället för på mig.
Du verkar snarare parodiera feminister än själv tycka såhär. Nåväl. Att det förväntas av kvinnor i allmänhet att de ska spendera tid med män är rätt uppenbart för den som kollar sig lite omkring. Kul för dig om du sluppit undan det.
Jag parodierar ingen, jag skriver ur mitt hjärta. Jag hör i princip aldrig någon uttrycka lika starkt manshatiska och mansfrånvända åsikter som jag, och jag vet av erfarenhet att mina åsikter är svåra att förhålla sig till. Det är inte ”kul” för mig att jag sluppit undan. Jag har gjort ett val, ett val som jag tänker räddar mitt liv.
Kul för dig att du sluppit undan det sociala straffet som drabbar många kvinnor som inte umgås med män alltså. Personligen så är jag gärna med män, men jag vill fortfarande bekämpa det förtryck som sker i relationer mellan kvinnor och män. Ser det som en ganska dålig lösning på ett kollektivt plan att vi inte ska hänga med varandra alls.
Kul? Men åter till frågan, vilket är det sociala straff du talar om?
Att bli häcklad, baktalad och ideologiskt bearbetad såklart.
nej det är inget jag känner igen
Jaha. Orkar inte riktigt diskutera dina personliga erfarenheter, speciellt som du har ett extremt aggressivt språkbruk.
nu tror jag att du projicerar men oki
Som utomstående måste jag säga att det är du, Fanny, som har det aggressiva språkbruket. Dessutom tar du ju inte ens ”Jävligt rabiat manshatande…” på allvar, vilket förvisso kanske inte är aggressivt men det är ingen hygglig diskussionsteknik, i alla fall.
Nej, det gör jag inte. Tycker det är ganska fånigt att förneka att det finns mekanismer som bestraffar kvinnor som väljer bort män.
Hon vet inte vilka mekanismer du menar och ber dig utveckla. Är det aggressivt?
Jag förstår faktiskt inte helt om du är seriös i denna fråga men utifall att du ändå är det så ska jag ändå ge ett exempel. En kvinna i melodifetivalspubliken förra året råkade synas nån sekund i tv-rutan med orakade armhålor – tusentals förnedrande facebookkommentarer från fullständiga främlingar senare kan du väl ändå inte påstå att det inte skulle finnas sociala straff för de kvinnor som inte försöker behaga män?
Sen finns det såklart alltid folk som hävdar att de är så självständiga och trygga att de inte tar till sig av sådant, men såna uttalanden gör mig nästan ännu räddare än näthat om håriga armhålor. Människan är ett gruppdjur och det är en väldigt grundläggande funktion för att vi ska kunna leva tilsammans i samhällen att vi bryr oss om vad andra tycker. De som på riktigt inte bryr sig om andras åsikter alls kallas psykopater och de är knappast eftersträvansvärda.
Jag undrar lite hur din nuvarande relation ser ut, på vilka sätt är den mer jämställd? Och hur har ni gått till väga och går till väga för att er relation ska funka jämställt?
Jag tänker inte så mycket på praktiska saker som ni typ skulle låt säga ”fördela jämnt” utan mer på det känslomässiga och allt sånt som är så djupt inrotat och svårare att ändra på. Alltså era beteenden gentemot varandra, hur ni förhåller er till varandra. Förstår du vad jag menar?
Hur insatt är din kille i feminism, förresten?
Vore kul om du gjorde ett inlägg av dessa frågor, men det är ju såklart upp till dig.
Hej!
Gillar din blogg, du lyckas ofta ge mig nya infallsvinklar på saker och ting. 🙂 Det jag tänkte fråga har inte så mycket med just detta inlägg att göra; jag undrar bara om du har något tips på någon man som definerar sig som feminist och som bloggar genomtänkt och vettigt om ämnet (kanske inte uteslutande men)? Jag tycker det är intressant med nya infallsvinklar, och även om det finns massor av infallsvinklar på feminism bland kvinnliga bloggare tycker jag ändå att det vore intressant att läsa om ett manligt perspektiv på saken.
Jag är inte Fanny men den här bloggen är väldigt bra: http://asortamission.blogg.se/
Det handlar inte bara om feminism utan även rasism och andra samhällsfrågor, men personen som skriver identifierar sig som normkritisk feminist.
Hos http://stokboet.wordpress.com/ bloggar en man och en kvinna utifrån sitt vardagsliv. Det är också en väldigt bra blogg.
Fast ett stort problem jag personligen känner som heterosexuell kvinna är att jag hitils uteslutande blivit kär i samt främst attraheras av män. Rent teoretiskt hade jag väl kunnat njuta av sex med en kvinna men tror inte jag varit lika attrahetrad, jag skulle alltså varit tvungen att leva ett liv utan ”romantisk” kärlek och med ett betydligt sämre sexliv. Det ser jag nog personligen som ett större problem än de andra med sociala straff och så vidare.
En kan ju också välja att ha mindre sex, vara singel osv.
Jo, men som sagt, för mig är det en större eftergift att välja bort sex och kärlek helt än det eventuella sociala straff jag skulle få. Hade jag varit lesbisk så hade jag nog inte sett det eventuella straffet som så farligt och om jag nu verkligen hade velat undvika män i stärsta mån så hade jag gjort det, flyttat till separatistiskt kollektiv osv. Men just det att välja bort kärlek, partnerskap och sex skulle jag aldrig vilja göra, inte så länge det finns män som faktiskt vill och försöker leva jämställt iaf.
Nej, det är inte heller något jag gör. Däremot väljer jag bort en stor mängd relationer av feministiska skäl. Jag tror att det är bra att i högre grad prioritera jämställdhet framför att upprätthålla relationer. Det handlar inte om att inte ha några relationer med män alls, snarare om att inte värdera dem så högt att en accepterar en massa skit. Jag skriver i slitet av inlägget att det handlar om att kunna nå bättre relationer. Men för att kunna göra det måste en vara kapabel att ställa krav, vilket måste inkludera makten att lämna om kraven inte hörsammas.
Okej då är jag med dig. Väljer själv bort att umgås med väldigt sexistsika personer som många andra tycker att jag ska ”ge en chans” eller att jag ska hålla föreläsningar för dem om varför de är sexister så att de lär sig, alltså att det ligger på mig. Men jag vägrar det. Har i dagsläget inga NÄRA relationer med män som jag upplever har ett för mig uppenbart och återkommande sexistiskt beteende.
Däremot så reagerade jag på att du enbart skrev om att man inte väljer bort män för de sociala straffens skull när jag tror att det oftast även har med att man har en känslomässig bindning till en eller flera män, speciellt som heterokvinna.
Jaha. Jag skriver ju om att kvinnor fostras in i att behöva den patriarkala bekräftelsen. Det är såklart inte endast därför kvinnor har relationer till män, men jag tror att det utgör en stor del av skälet till att kvinnor har relationer med män som de egentligen inte mår så jävla bra av. Jag tänker att om en dekonstruerar detta behov så kan en bli firare i sina relationer till män, och snabbare lämna om det blir destruktivt. Så upplever i alla fall jag det.
Fast jag tror att du undervärderar kärlek och lust, visst alla behöver inte romantisk kärlek och alla är inte intresserade av sex. Men om en som kvinna HAR sexuella behov och romantiska behov så anser inte jag att lösningen är att bortse från dessa eftersom att förhållanden i grunden är lika patriarkala som världen. Även det är ju att som kvinna behöva offra sig för att världen är patriarkal.
För en heterosexuell kvinna som är intresserad av att ha regelbundet sex med en man hon är romantiskt intresserad av är lösningen snarare att vara medveten om strukturen och vägra ta del av den så gott det går.
Jag har inte sagt att en ska bortse från dem, jag har sagt att en ska dekonstruera dem för att förhoppningsvis kunna hitta mer tillfredsställande relationer än de patriarkala, eller bekämpa patriarkala strukturer i sina relationer.