Om att vara ”negativ”.

Stötte för några dagar sedan på en lång kommentar som handlade om att jag såg allting väldigt svart och att det handlade om att jag minsann är deprimerad. Personen tyckte liksom inte att jag hade fel i sak, och konstaterade till och med att ”deprimerade personer” kunde ha en mer verklighetsnära syn på saker och ting, men det var tydligen fortfarande ett problem att jag var så negativ.

För det första anser jag inte att jag att jag är särskilt negativ. Jag tror inte att heterorelationer kan vara jämställda inom rådande samhälle nej, men jag pekar ut andra vägar till förändring. Den som finner insikten att jämställdhet i heterorelationer är omöjligt nedslående borde kanske fundera mer på varför den anser att just heterorelationen måste vara en arena för samhällsförändring. Det är ju inte jag som säger att det är kört, det är ju människor som inte kan se några andra utvägar än att ändlöst dunka huvudet i den vägg av betong som är att första få heterorelationer i patriarkatet att bli jämställda. Jag tycker att tanken på det som den enda möjliga vägen framåt är oerhört nedslående. Tanken på att kvinnor kan organisera sina liv separatistiskt däremot är jättetrevlig.

Men jag tycker det är så intressant när diskussioner om politisk teori riktas om till att handla om den ena eller den andras psykiska hälsa. Det är väl inte relevant? Jag förstår att folk kan behöva hålla fast vid vissa föreställningar för att sanningen är för smärtsam, men jag själv har inget intresse av det och anser framförallt inte att det är något en bör ta hänsyn till när en försöker formulera politisk teori. Jag tänker att det går att hålla isär sin förståelse av världen och sin psykiska hälsa relativt väl.

Det finns en idé om att den som lyfter samhällsproblem automatiskt måste vara psykiskt sjuk på något vis. Jag har så svårt att relatera till den här idén. Min psykiska hälsa har ändrats ganska mycket under mitt liv utan att min politiska analys har gjort det. Däremot har feministisk analys hjälpt mig mycket med att hantera min ohälsa. Till exempel så har jag kunnat förstå mina behov bättre och på ett bättre sätt kunnat sortera ut vad jag kan och borde göra för att förändra mitt liv till det bättre.

Det är klart att det kan vara smärtsamt att gräva ner sig i tunga frågor, och det är viktigt att ta hand om sig själv, men i politiskt engagemang finns också saker som gör att en kan må bättre. Till exempel gemenskap och en möjlighet till att förstå sig själv och sin situation. Detta har för mig varit något som lett till stora livsförbättringar för min del, även om det ofta varit väldigt smärtsamt på vägen. Det är smärtsamt att ifrågasätta saker en tagit för givet och organiserat sitt liv efter, men samtidigt är det en nyckel till frigörelse.

Jag tänker att den som ryggar tillbaka för att jag är ”negativ” kanske främst själv borde fundera på varför mina analyser känns så nattsvarta för dem. Jag pekar ju faktiskt ut tydliga vägar till förändring; sluta organisera ditt liv kring män, börja ta dina relationer med kvinnor på allvar, dekonstruera dina begär.