Ibland så hör en marknadsliberaler prata om att det ska råda ”riktig” marknadsekonomi, alltså att företag ska få ”gå under” när de går i konkurs istället för att staten ska rädda de viktigaste. På detta sätt, sägs det, så skulle marknaden bli ”självsanerande” eftersom dåliga företag automatiskt skulle försvinna. Detta ser jag i mångt och mycket som ideologisk fantasi, alltså en idé om att bar vi rensar bort det som felar så kommer problemen med det nuvarande systemet att försvinna.
Jag ser en rad problem med detta. Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna. Att de som bestämmer inte är de som tar de främsta konsekvenserna av sina beslut är såklart ett problem för den som tänker sig att det skulle leda till riskeliminering att företag inte kan lita på att bli räddade av staten.
Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. Ett sätt att vinna mycket är att satsa mycket, och det funkar ibland och ibland inte. Om det var så att risktagande bara förde med sig nackdelar hade ingen sysslat med det, men så är det uppenbarligen inte. Det är bara det att det fungerar bra ibland och dåligt ibland. Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik. Det rör sig inte om några avarter utan är helt enkelt något som går igen i företag efter företag i varierande grad.
Men framförallt så tycker jag att förståelsen för kapitalismen som system brister på många sätt i detta resonemang. Människor som tycker såhär är generellt för att kapitalismens logik ska styra fler områden av samhället. De tänker sig att så länge det finns sund konkurrens som slår ut dessa ”avarter” så är det inget problem. Lite som en evolutionsprocess: de bästa och ”säkraste” företagen överlever medan de dåligt skötta försvinner.
Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början. Och hur en än vrider och vänder på situationen så har en låtit företag få ett väldigt stort inflytande över människors liv. Är det verkligen rimligt att ha så mäktiga företag och samtidigt vägra rädda dem? Oavsett vad en tycker ideologiskt så blir det i sådana stunder väldigt svårt att stå emot det politiska trycket på att göra något. Och sedan när stormen blåst över och krisen är löst så kan en återigen börja tala om ansvar.
Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas. Sådant sker såklart också, men i de fall där det blivit diskussioner som till exempel kring bankerna nu så handlar det om att vissa problem genomsyrar en hel bransch. Dessutom är det, som i bankfallet, så att företag inte sällan är beroende av varandra. När det kom till räddandet av vissa banker så bedömdes det ju att de var för systemviktiga för att kunna gå under, det vill säga att de var nyckelaktörer i systemet på olika sätt. Om de hade gått under hade hela banksektorn drabbats vilket hade utlöst tumult i miljontals människors liv. Det var helt enkelt tvunget att ske en räddning, konsekvenserna var för stora annars. Det är inte så att företagsvärlden är skild från det vanliga livet, utan i ett kapitalistiskt system så genomsyrar det allt. Därför fungerar bara retoriken om ”fri marknad” och ”ansvar” så länge vi inte hamnar i kris. Under kris gäller: rädda systemet, kosta vad det kosta vill.
Kriser handlar inte om att enskilda företag tagit för stora risker utan om inbyggda mekanismer som finns i det kapitalistiska systemet. Företag tjänar på att ta risker och drivs till det av konkurrensen. Den som inte tar risker hamnar på efterkälken. Att tro att en kan predika ansvar och på det sättet komma ur detta är en smula naivt. Det skulle leda till förödande konsekvenser för hela systemet, och därmed hela samhället, eftersom systemet genomsyrar samhället.
Att tro att det är möjligt att lägga över så mycket makt hos företag som vi gör och samtidigt låta dem gå under när det inte funkar är inte realistiskt. Det är snarare en ideologisk fantasi som finns till för att skyll kapitalismens kriser på något annat än kapitalismen: på klåfingriga politiker, på ”socialism”, på egoism och opportunism. Problemet är att kapitalismen som system är mer än företag och marknad, det är hela samhället. Staten som räddar företag är också en del av kapitalismen. Deras agerande tvingas fram av kapitalismen. Låter vi kapitalets logik genomsyra samhället så kommer vi att hamna i sådana situationer, och då kommer staten att tvingas rädda företagen, hur vidrigt en än tycker att det är av ideologiska skäl.
Som marknadsliberal så måste jag påpeka att jag inte ser det som att konkurrensens disciplinerande effekt ensamt skulle leda till att alla problem i samhället försvinner. Jag har svårt att tänka mig någon annan marknadsförespråkare skulle säga det. I vilket fall säger jag att det skulle vara väldigt positivt med att tillåta fullständig konkurrens på det här planet – att det är negativt att stötta företag som går med förlust (samt företag som går med vinst), och att samhället tjänar på att låta företag som klarar av marknadsprovet få finnas kvar. Detta är just för att de producerar det konsumenterna vill ha – just de produkter med en viss blandning av kvalitet och pris som är bättre än alternativen.
Jag håller inte med din analys. Exempelvis:
”Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna.”
Om det verkligen skulle vara så, skulle det komma som en överraskning för min del. Som regel – för detta samhälle som ändå överlag har rätt så fria marknader – skulle jag utgå ifrån att de som är ”i toppen”, d.v.s. aktieägarna, är de som förlorar mest på att det går dåligt för ett företag. För, ägarna har ju investerat sina pengar i företaget, och om det går sämre för företaget kommer dess resurser att vara mindre värde, så att ägarnas förmögenhet minskar. Om ett företag skulle gå helt bankrutt och inte kan betala sina skulder förlorar ägarna alla pengar de investerat i företaget. En arbetare förlorar en stadig arbetsplats, och därmed utebliven lön tills denne tar ett nytt jobb, där lönen skulle kunna vara lägre.
Visst, många av ägarna drabbas inte värst, som i att de hamnar i den, absolut sett, sämsta situationen av att företaget går omkull. Om jag måste välja mellan att vara en kapitalist som förlorar en miljard i ett företag, men fortfarande har några miljarder på banken, och att vara en arbetare som förlorar ett välbetalt jobb och får leva på a-kassa i några månader tills jag hittar ett nytt samtidigt som min välfärd sjunker med ca 20% i månaden. Jo, då tar jag hellre den förstes plats. Men, om frågan gäller: ”Vems förlust vill du helst bära?” mätt i absoluta tal, då tar jag hellre arbetarens plats.
”Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. … Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik.”
Ja, att ta risker är en nödvändig del i allt företagande. Det är nödvändigt i allt agerande, så länge vi inte har fullständig kunskap (och även då lär vi aldrig kunna vara helt säkra på den). Så, ja, risktagande går inte att få bort från den kapitalistiska marknaden. Eller från något annat mänskligt system.
Med det menar jag inte att allt risktagande är bra. Det jag menar är att målet du satt för din analys – att bevisa att marknadsekonomier så tar folk risker – inte är kontroversiellt.
Men, då är frågan, kommer företagare att ta lägre risker ifall folk som tar högre risker får sämre resultat? Det är ju ganska självklart att så är fallet! Dels för att de individer som tenderar att ta för höga risker slås ut från marknaden, de förlorar sitt kapital och påverkar inte investeringarna längre, men också för att det skickar en signal att mindre risktagande är mer lönsamt.
”Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början.”
Hittills har du kritiserat fria marknader utifrån att de skall ha varit just fria, och då, underförstått, att institutionerna som upprätthållit dem också varit de man skulle förväntat sig om man haft en nattväktarstat eller anarkokapitalism. D.v.s. om man hade haft ett helt enormt annorlunda samhälle från idag. Men här kommer du med ett antagande om hur folk agerar i dagens politiska miljö – där vissa storföretag, men gissningsvis långt ifrån alla, räddas när det går dåligt för dem – istället för ett antagande om hur folk skulle bete sig där det inte finns några politiska ramverk eller någon tillåtande kultur för att politikerna (om det nu är en nattväktarstat) skall kunna ta pengar från rättssamhället till att börja hjälpa företag på börsen. Att det skulle ske känns inte speciellt rimligt i ett marknadsliberalt samhälle, jag kan inte se varför jag borde förvänta mig att det skulle ske.
Speciellt när så många storföretag har krympt drastiskt i dagens interventionistiska miljö, utan att staten gått in och hindrat det från att ske. Alltså, även i dagens samhälle tillåts väldigt stora företag att krympa sig ordentligt, så att det skulle vara omöjligt att staten beter sig likadant, i ett samhälle med en marknadsliberal kultur (så att man kan få den liberala politiken) mot storföretag som också går under är orimligt.
”Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas.”
Problemet med systematisk risk uppkom i ett otroligt reglerat finansväsende, där staten orsakade en hel del osäkerhet genom att inte ge ett rakt svar på om de (1) skulle rädda alla finansiella institutioner som gjort usla affärer och (2) om de skulle rädda alla, hur stor skulle räddningen bli. Situationen som fanns i USA under 2008 var delvis skapad av statens beteende efter att den stundande nedgången blivit en realitet.
Jag tror inte att systemet skulle kollapsat av att finansinstituten fått gå under 2008. Det som jag kan hålla med om skulle orsaka bekymmer vore ifall ägandet av dessa värdepapper inte blev klart och att det skulle orsaka en massa osäkerhet på marknaden – för att konkurrensförvaltningarna skulle ta alltför lång tid på sig. Men, som ovan, det tog ju även extra tid för marknaden att cleara dessa ”toxic assets” för att staten gjort ett sorts löfte om att köpa upp dessa – utan att berätta vilket pris det skulle vara.
Men, även om det skulle vara rätt att det fanns en massa systemproblem här, så är dessa inte orsakade av en fri marknad. Finansvärlden i USA är reglerad av, vill jag minnas, åtta stycken olika federala organ (och säkerligen varsitt delstatligt). Att kritisera en marknadsliberal politik med stöd från hur en reglerad marknad fungerar visar inte att det förra är negativt, utan just det senare.
Den här kommentaren var längre än själva blogginlägget.
Just saying..
Orkar inte riktigt adressera alla punkter i din kommentar pga den är otroligt lång. Jag har full förståelse för att staten också har gjort fel i många fall och bidragit till dessa risker, men det är en del av min poäng: kapitalismen behöver staten och påverkar staten i vissa riktningar. Drömmen om den ”rena” marknadsekonomin utan statens inblandning är helt enkelt inte politiskt realistisk.
Okaj, inte mig emot – det sätter ju ett prejudikat, om än så litet, som inte är till din fördel; att du öppnar upp för en debatt och sedan inte tar den.
”…kapitalismen behöver staten och påverkar staten i vissa riktningar.”
Om din definition av kapitalism innebär att det handlar om ett marknadssystem där produktionsvaror är privat ägda och kontraktsrätt råder så ser jag inte hur detta behöver en stat för att fungera. Privat äganderätt fanns innan det fanns stater; handelslagar upprätthölls i Europa av privata domstolar till runt 1600; den första börsen i Europa, Amsterdams Bourse, utvecklades utanför statens område och upprättade sina egna sätt för att upprätthålla handeln där; och det var först 1958 som det skapades ett multinationellt avtal om att ett flertal stater skulle upprätthålla domarna från de skiljedomstolar som internationella företag använde sig av för att lösa konflikter (än idag har inte alla länder skrivit under det avtalet). Alltså, vi kan upprätthålla lagar som är passande för en avancerad marknadsekonomi utan att behöva böja oss för en stat.
Så kan du tolka det, men jag tycker att det är lite märkligt att tro att jag ska ägna tid åt att bemöta en kommentar som är längre än mitt ursprungliga inlägg.
Den behöver dels staten för att skydda äganderätten och upprätthålla stabilitet mha sitt våldsmonopol, den behöver även staten för att förese arbetare med välfärd så att de 1) inte gör revolution 2) reproducerar sig själva och nya arbetare. Om det fanns kapitalism i begränsad utsträcking innan staten spelar inte så stor roll, det är dagens kapitalistiska system som är väldigt omfattande jag talar om och det hade troligen inte kunnat existera i samma omfattning utan en stat, det hade i så fall varit alldeles för inhumant för att människor skulle acceptera det.
Tja, vad du gör är ju helt upp till dig. Men, regeln ”Jag kan öppna en debatt, men känner ingen förpliktelse till att bemöta svar som är längre än mitt första inlägg i debatten” borde vara uppenbart sub-optimal för rationella individer som är ute efter att få fram sanningen i en fråga genom diskussion. Men visst, att bara svara på ett inlägg, för svarandets skull, är ju inte heller optimalt, men det verkar vara optimalt att göra det om man faktiskt tror på argumenten man för fram.
”Den behöver dels staten för att skydda äganderätten…”
Nej, äganderätt kan finnas utan en stat – vilket jag skrev i mitt förra inlägg.
”…upprätthålla stabilitet mha sitt våldsmonopol…”
Det isländska systemet, där lagen producerades privat, var stabilt i över tvåhundra år utan en stat. Internationell handel fungerade också bra utan en stat, så våldsmonopolet är inte nödvändigt för att ha ett stabilt samhälle.
”den behöver även staten för att förese arbetare med välfärd så att de 1) inte gör revolution”
Under slutet av 1800-talet gav den amerikanska och svenska staten ut minimalt i välfärd, och då var det bara till de riktigt fattiga i samhället – de som inte hade arbete att försörja sig på. Folkpartiet firade för några år sedan 100-års jubileum av den svenska välfärdsstaten (med den första statliga pensionen som kom runt 1911), men innan dess utvecklades lönerna i Sverige något otroligt – iom den indutriella revolutionen som kom runt 1860, strax efter en massa liberala reformer. Om man kikar på den perioden så verkar det uppenbart att det inte var något hemskt system som folket måste göra uppror mot; de flesta fick ju det mycket bättre under en otroligt kort tidsperiod.
”2) reproducerar sig själva och nya arbetare”
Hm…är det inte något av en idé bland marxister att kapitalister vill att arbetarna skall bli fler så att lönerna sjunker?
Som sagt: hur det sett ut historiskt finner jag irrelevant eftersom det är dagens kapitalistiska system jag är intresserad av. Kapitalismen idag är betydligt mer omfattande än den någonsin har varit, och ser helt annorlunda ut. Att upprätthålla den äganderätt etc vi har idag utan stat tror jag inte är möjligt.
Javisst, den äganderätt som finns idag skulle vara omöjlig att upprätthålla utan en stat. Det är ju så för att staten har bestämt en hel del om vad man får göra med sina saker som skulle vara väldigt svårt att upprätthålla i ett polycentriskt system. Men det säger inte så mycket om vilken äganderätt som är möjlig att upprätthålla i andra samhällen. Den privata äganderätt som krävs för att ha som grund i ett kapitalistiskt samhälle går uppenbarligen att upprätthålla utan en stat och därför behöver inte marknadssystem med privat äganderätt och kontraktsrätt någon stat för att fungera.
Eftersom kapitalismen ständigt expanderar så kommer den att kräva nya tillgångar att lägga under sig, detta gör att det blir mycket svårt att dra några slutsatser från hur det var för flera hundra år sedan, i kapitalismens begynnelse. Den äganderätt som krävs för att kapitalismen ska fungera idag är såpass omfattande att den inte kan upprätthållas utan en stat, om en inte tycker att företag ska få bygga privatarméer osv, men det vill jag nog helst vara utan.
Vad är det för omfattande äganderättsformer som du idag menar endast kan upprätthållas med privata arméer? Visst, om det finns ett Sovjet, en gammal hederlig auktoritär kungarike eller en militant demokrati, då kan en ren marknadsekonomi behöva skydd ifrån dessa stater. Men annars, knappast.
Som jag ser det så är det en fråga om att se vilka strukturer folk kan skapa i marknadssamhällen och vilka lagsystem dessa strukturer kan upprätthålla. Såvitt jag kan se finns det inget som förhindrar ett sådant samhälle utan en stat från att upprätthålla regler som möjliggör handel, specialisering, aktiebolag, välfärdssystem och annat som en modern ekonomi behöver.
Redan idag används militärt våld för att skydda egendom, ibland statligt och ibland privat. När människor blir ifråntagna möjligheter till försörjning så kommer de såklart att vilja expropriera de resurser de behöver, och därför är det ständiga utvidgandet av den privata egendomen ohållbar.
För att förtydliga: vad som har skett historiskt är av intresse för att få en idé om vilka samhällen som är möjliga.
Hej!
Undrar om du vill ha min musmatta, signerad av en marknadsfundamentalist.
http://sphotos-h.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-frc1/904848_584557784895244_1180659474_o.jpg
Förstår inte riktigt? Schyman är väl knappast marknadsfundamentalist.
Aha nej det är jag som skriver under den.
Förstår fortfarande inte riktigt vad du vill förmedla.
tänker att en del av problematiken är att vilja skilja på företeelsen ”stat” och ”företag” som om de var helt skilda väsen.
En stat är en juridisk enhet som kontrollerar kapital och hur det används, oftast med huvudsyftet att gynna sig självt ekonomiskt så mycket som möjligt.
Ett företag är en juridisk enhet som kontrollerar kapital och hur det används, oftast med huvudsyftet att gynna sig självt ekonomiskt så mycket som möjligt.
En demokratisk stat är i princip ett arbetar/brukarägt företag. En ren diktatur är som de flesta företag är.
Sen kan det ju skilja saker mellan enskilda stater och företag, t.ex. är ju de allra största av dessa juridiska enheter stater. Men det finns ju många företag som äger mer än många stater, t.ex. har WalMart större omsättning än Sverige.
I grunden är de samma sak, och skillnaden mellan ett företag som äger mark och kräver att en ska göra X för att få vara på marken och ett land som har lagen X är mest semantisk.
Så visst kan kapitalismen klara sig utan stater – helt enkelt genom att andra företag tar deras plats. Enda skillnaden är att de demokratiska inslag som finns i en del stater försvinner.
Jag ser staten och ”demokratin” som ett väldigt viktigt sätt att upprätthålla människors tro på att de har inflytande i systemet, att saker sker för deras eget bästa och så vidare. Utan denna föreställning tror jag att det hade blivit svårt att undvika alltför stora protester, strejker etc för att det skulle rubba stabiliteten. Detta skulle nog kunna upprätthållas på andra sätt också, men inte genom direkt repression eftersom det kräver någon slags mått av frivillighet för att saker och ting ska flyta på i någon rimlig mån.