Jag har tänkt på en grej angående det här med bitterhet och det är hur alla dessa människor som klagar över bitterhet själva framstår som ganska… bittra? Liksom instängda i sig själva och sin världsbild på något vis.
Jag tänker på det här med missnöje i livet generellt. Jag är missnöjd med många saker i mitt liv, framförallt rörande samhället jag lever i. Jag är missnöjd med att leva i patriarkatet och kapitalismen. Jag klagar såklart över detta, vilket jag tycker är rimligt. Men är det verkligen bitterhet? Bitterhet tänker jag är något som kommer ur att en inte har låtit sig själv utvecklas, utan harvat runt i en massa skit mest för att en inte haft verktygen att ta sig ur den. Levt i någon destruktiv relation med någon tråkig man, gjort en massa saker för att en ”ska” göra dem och så vidare.
Feminismen har snarare fått mig att bli mindre bitter, eftersom jag i och med den har fått verktyg att tänka över mitt liv och se vilka val jag har möjlighet att göra inom ramarna för patriarkatet. Jag känner nu att jag kan leva ut mer i det här samhället än vad jag kunde innan jag var feministiskt insatt. Jag låter inte en massa saker förbli outforskade av rädsla, utan jag försöker ge mig ut i det och ta mig framåt i livet.
För mig har det varit oerhört befriande att våga erkänna de saker i mitt liv som jag är djupt missnöjd med, till exempel mina relationer med män, och lyckats frigöra mig från dem i en utsträckning jag inte hade kunnat drömma om för typ fem år sedan.
Jag är ganska tillfreds med min livssituation nu. Inte så att den är perfekt, men jag känner att den är under omständigheterna väldigt tillfredsställande. Jag är inte bitter över det som varit tidigare utan jag känner snarare sorg över att jag behövt gå igenom det och lättnad över att det är över. Det går inte att vara bitter över saker och ting en lämnat bakom sig. Men om jag inte hade vågat vara missnöjd, vågat ta alla dessa steg, då hade jag garanterat varit bitter. För det det var ju något som skavde där, när jag hade en viss typ av relationer med män, när jag lade så mycket tid på att anpassa mig efter deras skit.
Jag tänker att den som inte klarar av att höra andra människor tala om hur de identifierat förtryckande strukturer och frigjort sig för det mesta själva känner ångest inför sitt eget liv. Jag har varit där själv, i att tycka att en inte ska klaga så förbannat, och det har nästan alltid handlat om min egen förnekelse av det som skaver i mitt liv. Det är smärtsamt att se andra frigörelse när en själv inte vågar ta steget. Och jag tror att det är det, att begränsa sig själv, att förbjuda sig själv från att tänka vissa tankar av rädsla att framstå som ”gnällig” eller ”bitter” som faktiskt i slutänden skapar bitterhet.