Twittrade ”de så kallade ”galna exen” är alltid de vettigaste kvinnorna” och fick en länk till följande inlägg, med ett helt fantastiskt citat:
What men mean when they talk about their “crazy” ex-girlfriend is often that she was someone who cried a lot, or texted too often, or had an eating disorder, or wanted too much/too little sex, or generally felt anything beyond the realm of emotionally undemanding agreement. That does not make these women crazy. That makes those women human beings, who have flaws, and emotional weak spots. However, deciding that any behavior that he does not like must be insane– well, that does make a man a jerk.
And when men do this on a regular basis, remember that, if you are a woman, you are not the exception. You are not so cool and fabulous and levelheaded that they will totally get where you are coming from when you show emotions other than “pleasant agreement.”
When men say “most women are crazy, but not you, you’re so cool” the subtext is not, “I love you, be the mother to my children.” The subtext is “do not step out of line, here.” If you get close enough to the men who say things like this, eventually, you will do something that they do not find pleasant. They will decide you are crazy, because this is something they have already decided about women in general.
(citatet följs sedan av bloggarens egna erfarenheter av att vara ”galen” som jag också rekommenderar er att läsa)
Det ligger så mycket i detta, framförallt kring kvinnors strävan efter att vara undantaget. Det är ett väldigt tydligt sätt på vilket män håller kvinnor på plats, genom att hylla dem för att inte vara som andra kvinnor. Genom att säga att de är ”speciella” och ”inte som andra kvinnor” så ger de bekräftelse, men endast på villkoret att kvinnan ska fortsätta att vara ”inte som andra kvinnor”, vilket i princip alltid är liktydigt med att de ska lägga band på sig, hålla inne med sina känslor och så vidare.
Tidigare så blev jag smickrad när någon sade att jag inte var som andra kvinnor, vilket oftast hade att göra med att jag framstod som orädd, intelligent, frispråkig och liknande. Idag blir jag bara förbannad över liknande ”komplimanger”. Jag behöver inte att män ska komplimera mig genom att nedvärdera mitt kön. Det gör mig bara rädd för att kliva utanför ramen, för att reduceras till att bli som alla andra ”galna” kvinnor är. För grejen är, att det klivet är så himla lätt att göra. Så fort du råkar göra eller säga fel så kommer du också att reduceras till att bli den galna kvinnan, för det är helt enkelt så dessa män ser på kvinnor; de kvinnor som inte lever upp till deras högst egoistiska krav på känslomässig ”stabilitet” (undertryckande), de kvinnor som inte till varje pris försöker undertrycka sina känslor och impulser för att män ska kunna vara fortsatt bekväma, de kvinnorna kommer oundvikligen att bli den ”galna kvinnan”.
Detta relaterar också till det jag skrivit om Vettiga Feminister™, nämligen hur många män ger bekräftelse till feminister som är villkorad med att de inte ska vara så ovettiga som andra feminister. Det är ett sätt att få folk att hålla sig på linan, att balansera för att inte ramla över den där kanten då en genast klassas som ”ovettig” eller ”galen”. Livet börjar handla om att inte bli sådär dålig som andra kvinnor eller andra feminister är.
jamenexaktså!
Komplimanger har jag länge kunnat ta emot men alltid har jag blivit så beklämd av att höra att jag minsann inte är som andra tjejer (ja, det har alltid varit en komplimang). Har alltid tänkt att antingen så känner hen som sa det inte mig särskilt väl eller så känner hen inga andra kvinnor.
Väldigt klarsynt! Detta har jag faktiskt aldrig tänkt på innan men nu när jag läser det så känner jag ju igen det allt för väl.
Superintressant text av flera anledningar: bl.a. sade någon senast igår att jag inte var som andra kvinnor & han menade det som en komplimang, jag tänkte ’aha, du är en sån som vill att kvinnor ska vara på ett väldigt speciellt sätt för annars så tål du inte kvinnor’ & jag har kallats för galen av X av totalt _absurda_ skäl som har lite med mig att göra & mycket med männens omedvetna aversion gentemot kvinnor.
Jag har också en önskan om att vara ”undantaget” inser jag nu. Jag vill ju vara den där ”vettiga”, en chill person som gillar killgrejer och kan spela tevespel, och titta på samma serier som han och vill ha mycket sex. Fyfan alltså. Jag måste komma ifrån detta.
Otroligt bra text! Viktigt ämne, jag tror att väldigt många erfarit precis samma sak!
Det har alltid retat mig när jag blivit kallad ”en av grabbarna” av mina killkompisar, eller när kvinnor kallar sig själv för ”en av grabbarna” och nu förstår jag varför. Att vara 2en av grabbarna” innebär att inte vara som de andra, jobbiga, kvinnorna… Problemet är att en aldrig är ”en av grabbarna” för en är ju de facto inte grabb…
I think this is a very common problem. Well written (again) Fanny!
Jag har också varit ”en av grabbarna” i många år och det ironiska i kråksången är att det är en bidragande orsak till att jag blivit ”galen”. Jag har matats med kommentarer om kvinnors utseende, lyssnat på gnäll om jobbiga fruar, hört hur man pratat om flickvänner på ett nedlåtande sätt för att sedan gå hem och gulla, sett fyllehånglandet och sedan hört de ljugande telefonsamtalen med sambos osv. osv. i all oändlighet. Detta har gjort att min syn på och tillit till män är helt uppfuckad och att de män som får närma sig mig är ytterst få.
Hej Fanny! Detta har inte med det här inlägget att göra men tänkte höra om du sett den här dokumentärenhttp://www.svtplay.se/video/1401341/jobbcoacherna?tab=program&sida=2 , skulle vara intressant att höra dina tankar om hela den här jobbcoachgrejen eftersom du alltid har så kloka ena!
Det här var verkligen intressant, särskilt med tanke på att pojkvännen nästan bara haft ”galna kvinnor” innan mig. Hmm. Och alltid när vi bråkar kommer han dragandes med att jag har PMS…
Fan vad jag hatar när människor använder det mot en. Om det nu är ett sånt jävla problem, se till att hjälpa till att driva fram mer forskning på området så en slipper gå runt med självmordstankar var 4:e vecka. Argh! Nästa gång han kommer dragandes med det, säg åt honom att det åtminstone inte är ett permanent tillstånd vilket hans känslomässiga inkompetens verkar vara. Hellre överkänslig än underkänslig!
(han är säkert jätte fin din kille, klickar bara lite på när människor använder en reproduktionsorgan emot en. ska det vara så svårt att inse att kvinnor faktiskt är mer än bara kropp?)
Här är en länk till en serie om att ha en kille med ”galna ex”… http://vandopo.tumblr.com/post/54776816979
Jag brukade också tro att jag var en ”galen kvinna” …tills jag frågade mig själv var jag fått galenskaperna från och de ärvde jag ju från min pappa.
Det finns nog dock både galna kvinnor och män. Men, om en kille säger att alla hans tidigare flickvänner varit galna så ska en springa fort som satan..
Så jäkla bra skrivet, som vanligt. Din blogg är en lisa för själen!
En kompis har precis har blivit degraderad till ”galet ex” av sin senaste pojkvän som (bl a) aldrig ens berättade för henne att kvinnan han bodde med när de träffades inte bara var hans exflickvän utan hans fru. Som han sedan fortsatt var gift med under deras 8 månader långa förhållande, utan att min vän hade en aning om något av detta! När detta nämndes i gräl medan de höll på att separera så ville han alltid hävda att min vän minsann var psyksjuk och använde småsaker som detta för att få överreagera. Mysig prick, inte sant?
Haha, gud. Vilken sjuk jävla syn en har på sig själv och omvärlden om en resonerar så.
Det är ju också ett sätt att helt slippa undan självrannsakan. Om hon är arg eller ledsen är det ju klart att det är för att hon är galen, inte för att han gjort nått fel. Jag levde med en man som raserade mitt självförtroende totalt (otrohet, lögner, hån m.m.) och jag mådde väldigt dåligt pysikskt både under förhållandet och efter. Detta resulterade i en hel del tårar men tog även fysiska uttryck såsom smärtor i bröstet, ångestattacker med andnöd m.m. Hans version var ju att jag var galen, såklart. Helt crazy.