Jag vet inte om ni stiftat bekantskap med denna härliga meme, som kallas ”overly attached girlfriend”. Jag tycker i alla fall att ni ska kolla på dessa och begrunda. Vad handlar de om? Vad ger de för bild av kvinnors agerande i relationer? Kommer för övrigt använda könsbestämda pronomen i det här inlägget.
Detta är så att säga en ganska vanlig bild av hur kvinnor beter sig i relationer. I olika grad beskrivs kvinnor som jobbiga, ”needy”, alldeles för känslosamma och helt enkelt överdrivet involverade i personen de har en relation med. Det förekommer överallt. I sitcoms, i filmer, i samtal där män beklagar sig över ”bruden” som vill ha för mycket uppmärksamhet, kärlek och så vidare, det förekommer i tjejtidningarnas relationsspalter där vikten av att låta sin pojkvän ha lite ”tid för sig själv/med grabbgänget” alltid ska markeras.
Jag var den här bruden (något jag beskriver närmare här). Den som ringde alldeles för ofta, den som alltid ville ses, den som tog allting alldeles för allvarligt, den som alltid hittade på sätt för att vi skulle få närhet till varandra. Och som jag skämdes för detta. Gud vad jobbigt det var att vara den där bruden som inte lät killen ”ha sitt privatliv” ifred, som alltid skulle vara där och klänga. Jag hade ju lärt mig att hata den bruden så innerligt, och nu var jag själv sådan! Jag försökte sluta, försökte ringa mer sällan, men det där behovet liksom kom åter och åter igen. Jag ville ju ha närhet och kärlek, jag ville ju vara med honom. Och jag kände mig alltid så jävla jobbig när jag ville det, och detta gjorde att jag ville ha ännu mer bekräftelse. Jag liksom bad om ursäkt, frågade om jag var ”för mycket”, lade mig platt på marken och sade att jag visste att jag krävde för mycket och var för mycket och att det var helt rätt när han inte ville prata med mig när jag ringde.
Men sen, när jag motvilligt lämnade vår relation, så började jag liksom att fundera lite på det här. På varför jag alltid kände att jag behövde mer kärlek, mer bekräftelse, mer av honom. Och sen började jag väl lägga ihop ett och annat. Kanske det där med att den djupa ångest som kom varje gång han avvisade mig när jag ringde honom och ville att han skulle komma och ta hand om mig när jag mådde dåligt inte så mycket var för att han inte var där, utan för att hans avvisanden gjordes på det okänsligaste sättet möjligt. För att han bara sa ”nej” och lade på telefonen istället för att visa lite omsorg, fråga hur det var med mig. För att han aldrig frågade hur jag mådde utan att det alltid var jag som fick ta upp problemet. För att han alltid frågade ”måste jag” när jag bad honom om att finnas där för mig. För att jag liksom alltid blev tvungen att be om hans kärlek, att slita och dra för att få uppmärksamhet, att kräva den istället för att få den automatiskt. All den här kärleken och uppmärksamheten fick han av mig, så mycket som han behövde, så han behövde liksom aldrig fråga. Och hade han gjort det hade jag funnits där, utan tvekan.
Och såhär fungerar det i många heterorelationer: kvinnan försöker skapa närhet och mannen försöker skapa avstånd. Kvinnan tolkas då som ”overly attached”, och mannens behov tolkas som ”normalt” och ”sunt”. Kvinnan uppmuntras till att sträva efter samma sunda känsloliv som mannen. Återigen tolkas kvinnan som avvikelse och fel, medan mannen tolkas som den sunda normen som kvinnan ska anpassa sig efter.
Men är mannens behov egentligen mindre än kvinnans? Det säger sig självt att ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov, personen märker inte av det och uttrycker ingen önskan efter det, eftersom det inte uppstår någon saknad efter det. Personen som ständigt får sina behov uppfyllda inser dem inte, förstår inte att de uppfylls. Personen som inte får sitt behov uppfyllt längtar ständigt och kräver mer, och tolkas då som mer krävande. Men det kan lika gärna tolkas som att den andra ger mindre.
Jämställdhet nås enligt många genom att kvinnan ska bli som mannen. Men genom att göra denna tolkning missar en helt dynamiken i relationen. Frågan en bör ställa sig är: kan kvinnan verkligen bli som mannen, utan att mannens position samtidigt förändras? Går det att båda parter i ett förhållande agerar som mannen gör, och att förhållandet samtidigt håller ihop? Mitt svar på denna fråga är nej. Jag menar att det är kvinnan som utför det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att relationen ska fungera. Utan detta arbete hade relationen brakat samman. Kvinnan utför arbete både genom att se och serva mannen känslomässiga behov, men också genom att meddela honom om sina egna så att ha slipper se dem på egen hand. En ska inte heller underskatta hur bekräftande det är att känna att någon tycker om en och behöver en, något som mannen ständigt blir påmind om av kvinnan men som kvinnan sällan upplever. Kvinnan utför också arbete när hon tvingas överse med att han inte tillfredsställer hennes behov.
Detta är en slags känslomässig exploatering som sker inom relationen. Grunden för denna exploatering skapas på två sätt, dels genom att kvinnan hålls svältfödd på bekräftelse och kärlek och dels genom att hon lär sig att uppfatta detta som att det är hennes fel, hon som är ”för mycket och mannens behov som är normalt. Eftersom kvinnan är svältfödd på bekräftelse, kärlek och omtanke så är hon ständigt tillgänglig för att tillfredsställa mannens behov när det efterfrågas. Hon hör av sig regelbundet, lämnar kärleksförklaringar, tar initiativ till umgänge och så vidare. Allt detta bekräftar mannen i ännu högre grad. Genom att inte erkänna vikten av det känslomässiga arbete kvinnan utför, eftersom mannen inte direkt efterfrågar det, så hålls båda omedvetna om att det kvinnan gör är fundamentalt för att relationen ska fungera. Kvinnan lämnas alltså obekräftad och ovetande om sitt arbetes betydelse, vilket skapar en grund för känslomässig utsugning och stigmatisering av kvinnans agerande.
När kvinnan sedan vill ha mer kärlek och bekräftelse så är hon ”overly attached”. Mannen tycker att de redan ”umgås mycket” eller ”pratar om känslor” men det båda missar är att såväl umgänge som känslosnack sker på hans villkor och på hennes initiativ. Att han alltid har henne tillgänglig samtidigt som hon aktivt måste söka upp honom och efterfråga eller ”tjata” om hon behöver något. Att han aldrig behöver känna sig övergiven av henne, helt enkelt för att hon alltid finns där. Han behöver aldrig känna den saknad som uppstår när hens behov inte är uppfyllt. Han behöver aldrig känna att han behöver henne. Samtidigt känner hon att hon alltid måste jaga honom, efterfråga hans kärlek. Detta är i sig ytterligare ett bekräftande av mannen, samtidigt som det är förnedrande för kvinnan att känna att hon behöver fråga efter det som borde vara fundamentalt i varje relation: kärlek och omtanke. Och så upprätthålls könsmaktsordningen.
När mina kompisar snackade om detta och tyckte det var skitkul med overly attached girlfriend så tyckte jag att det var fel på något sätt, utan att reflektera mer över det. Du satte precis ord på vad som är så jävla fel med skiten. Tack!
Jag minns en artikel i Smålänningen, det måste varit över tio år sedan, där de intervjuade äldre kvinnan och hennes äldre man dömd för hustrumisshandel på denne. Hon sa att kunde få våldsamma utbrott när hon försökte göra sina problem eller känslor hörda, medan han sa att han blev skogstokig när hon tjatade.
Differensen där emellan och deras utsagor/upplevelser om det hela var ganska talande, och tragikomisk. Ekvationen blir: Prata ut om känslor och problem = tjat med följd av örfilar/slag. En extrem form av Mars-Venus dissonans.
Jag tycker att, i regel, är det inte kvinnor som behöver lära sig kommunikation med män. Det är män som behöver lära sig kommunikation med kvinnor. Och vi behöver alla lära oss att kommunicera bättre, för vi lever inte ett sk ”blank-slate” vakuum. Som Mia Skäringer nämnde skämtsamt under ett av hennes uppträdande. Kvinnor får ofta höra att de är överkänsliga. Men… det kanske är man som är ’underkänsliga’?
Jag är man och jag kände igen mig mycket i den här texten; jag är på många sätt som kvinnan du beskriver i relationerna. Mitt förra förhållande tyngdes mycket av detta. Och när jag gick in i mitt nuvarande märkte jag snabbt att det gick åt samma håll, när jag förstod att min tjej är en väldigt självständig och inte grubblar så mycket som jag. Jag såg till att pprata mycket om det ganska tidigt, fastän jag kände att jag var jobbig som behövde ta upp såna saker, och det har hjälpt mycket! Jag märkte ganska fort att hon började anstränga sig mer för att jag skulle känna mig sedd och behövd. Så kommunikation är nog nyckeln i detta, innan man blir tillbakadragen och trycker undan känslorna. Bra att du skriver om det.
Om alla människor i världen tänkte som dig hade världen varit en perfekt plats. Jag älskar hur du sätter ord så pricksäkert på allt och framförallt hur du klär av allting naket och visar de egentliga strukturerna.
Punch in the gut pga så mycket igenkänning.
Tänk vad enkelt om jag vore lesbisk istället… Jag har inte varit i något förhållande men kan ändå känna igen på andra sätt. Mycket bra skrivet.
Mycket bra förklarat. Innan jag förstod detta så funderade jag mycket på varför jag var en så ”jobbig och krävande” flickvän i mitt första förhållande men så mycket lugnare och tryggare i mitt nuvarande. Jag tror att en stor majoritet av alla kvinnor som haft ett förhållande med en man kan känna igen sig i detta, och det är så förbannat sorgligt.
Jag håller med Ninni i tidigare kommentar om hur du ”sätter ord så pricksäkert”. Kanon skrivet!
Jag tycker du har rätt i mycket och sätter fingret på en svår fråga som inte riktigt ”passar in” i den strikt feministiska normen – att det kanske är så att män och kvinnor ÄR olika. Inte för att biologin gjort oss sådana, utan för att ett tusentals år långt socialt arv helt enkelt satt inte bara yttre könsstrukturer utan även väldigt primala drifter som det här du skriver om med känslobehov och den vårdande rollen.
Men – en aspekt jag vill lägga in som inte riktigt kom fram, är att även vi män som är extremt medvetna om det här och gör allt för att vara tillgängliga, för att ge uppmärksamhet, för att vara där för vår partner, ibland inte lyckas. De där blommorna vi hade med oss räknas inte, att vi slutade tidigt en dag från jobbet kvalificerar inte in, att vi åkte på den där resan hon ville och inte den vi ville – allt det där räknas inte, syns inte och når inte alltid fram. Dvs, inte bara för att vi är okänsliga utan kanske också för att partnern inte är mottaglig.
Det i sin tur kanske bottnar i än värre och större problem kring genus och kön, som handlar om självkänsla och självtillräcklighet och en usel självbild som många kvinnor dras med som ett resultat av patriarkala strukturer. Men här blir båda offer. Kvinnan kan inte få den bekräftelse hon behöver och oavsett om mannen försöker, så kan den bekräftelse han ger inte tas emot som sådan. Han blir utmålad som den som inte bryr sig ”tillräckligt” – antingen för att han inte gör det, eller för att det inte går att bry sig ”tillräckligt”, för det är ett bottenlöst hål av behov av kärlek och respekt för det egna jaget som partnern kämpar för, en respekt som partnern kanske inte ens har för sig själv.
Och då är vi slutligen åter i det gamla ordspråket om att du först måste älska dig själv innan du kan älska någon annan, eller ta emot kärlek oreserverat från en partner – man eller kvinna.
Hur menar du att jag ”sätter fingret på” detta?
Ehm, du menar alltså att olika kön har fundamentalt olika känslobehov och ”primala drifter” UTAN att detta skulle ligga i biologin? Du menar alltså att de roller som binder och begränsar människor både är socialt konstruerade och oföränderliga? Det har jag mycket svårt att förstå hur du får ihop.
Sedan tror jag att problemet som du beskriver – att mäns försök att tillgodose sina kvinnliga partners behov i nära relationer ofta misslyckas – inte alls beror på att kvinnans behov är omättliga, utan på att den manliga uppfostran gör människor så fullkomligt känslomässigt inkompetenta att de försöker tillgodose kvinnors känslomässiga behov med blommor, resor, choklad och andra konsumtionsvaror. Kvinnor är människor, inga jävla tamagotchis. Fattar du inte hur sjukt förminskande det måste kännas att be om känslomässig närhet och få en blombukett istället?
Men det här är en blind fläck för många män, som inte ens är medvetna om den närvaro och det osynliga stöd de får av kvinnor i heterorelationer. Jag är ganska säker på att alla människor oavsett kön är mottagliga för detta stöd, men tyvärr är vi många som först i vuxen ålder försöker lära oss att ge det. Jag själv, som uppfostrades till man, har haft enorma problem med det här, att försöka förstå detta komplexa plan av social samvaro som ofta är helt utelämnat ur den traditionella manliga uppfostran. Men jag försöker, och jag längtar efter den dag då jag verkligen kan möta och förstå andra människor på ett känslomässigt plan. Det borde du också, istället för att längta efter kvinnor vars ”bottenlösa hål” kan fyllas med blommor, resor och andra urvattnade symbolhandlingar.
(ledsen om jag lägger ord i munnen på dig och drar för djärva slutsatser om din person men jag blir bara så jävla trött och arg på hur du försöker förklara saker.)
Ludwig du e ju bara bäst 🙂 du borde föreläsa för andra män så vi tjejer får det lite lättare! Ludwig for president!
”Fattar du inte hur sjukt förminskande det måste kännas att be om känslomässig närhet och få en blombukett istället?”
Det är så huvudet på spiken att man får tårar i ögonen.
//Emma Hå
Tack.
Jag uppskattar verkligen hur du, som man, faktiskt helt ärligt och öppensinnigt jobbar på att försöka förstå den sociala och känslomässiga komplexitet som kvinnor har och får serverade, snarare matade och inprogrammerade redan som bebisar.
Killar får istället lära sig att förtrycka och förtränga allt som har med känslor att göra, för känslor anses inte som manligt.
Män och kvinnor ÄR olika, så total jämställdhet är svår att uppnå, men jag tror snarare man måste jobba mer på att lära män att bli mer in-tune med sina känslor för att lättare förstå andras.
Tack för ett superbra inlägg Fanny! Det är skönt att veta att man inte är ensam med känslan av att vara ”overly attatched”, ”krävande” och ”klängig”… Det värsta av allt är skulden man känner, denna eviga betungande skuld för att man är så krävande, även fast man också ger så otroligt mycket utrymme till sin partner.
så himla bra skrivet. kan applicera detta på alla mina förhållanden som jag haft med cis-män.
urk.
Jeppjepp alla män är okänsliga stackars kvinnor. Mandiskriminering 🙂
Var skriver jag att alla män är okänsliga?
Jisses vilket bra inlägg! Du sätter verkligen ord på saker och ting en annars bara har diffusa känslor om.
En sak jag skulle vara intresserad utav att läsa om är hur du ser på heterosexet, alltså mellan man och kvinna. Jag menar, jag själv har tänkt en hel del på det på sistone, att majoriteten av sexandet faktiskt är ojämnställt, att mycket inom norm-sexet man och kvinna sinsemellan är med mest fokus på mannen och att kvinnan ska vara på ett visst sätt. Oftast är det kvinnan som ska låta under sex, standard positionerna innebär att mannen är över kvinnan och har ett övertsag om situationen osv… Så vad anser du, är det bara det genetiskt naturliga beteendet som förklarar detta, eller är det nåt patriarkalt inlärt beteende (eller hur en nu ska säga?)
Tänker mig att dessa två inlägg http://www.arsinoe.se/kvinnanslust-och-manlig-njutning/ och http://www.arsinoe.se/om-peniskomplex-och-penetrationsnormen/ kan ge en del svar kring just ”vanligt” sex. Har ju en kategori här som heter sex, men den handlar främst och våldtäktskultur. Skriver rätt lite om ”vanligt” sex tyvärr, börjat göra med på sista tiden dock.
Hoppas verkligen han anmälde din misshandel av honom. Relationvåld är inget som någon ska acceptera. Inte ens män som blir slagna av kvinnor.
Är du inte läskunnig? Det står ”jag ville”, inte att hen _gjorde_ det. Om du bara ska hålla på och bråka med folk och dessutom på felaktiga grunder så kan du lika gärna dra.
Eller så kommer paret överens sinsemellan som individer och funkar inte det som man kommit överens om så går man skilda vägar. Oavsett kön på vardera part.
Säger en till könet man som ibland har tendenser av ”overly attached girlfriend” – men utan att skylla på mina partners som varit ansvarstagande och vettiga
Eller så inser en att det finns könade komponenter i parförhållanden på grund av förtrycket av kvinnor och löser sina problem med hjälp av feministisk teori. Så här iaf jag gjort. Men kör på det som funkar för dig du, så kan jag och alla som kommenterat det här inlägget med att de känner igen sig gör så.
Underbar artikel!
Själv tycker jag att Laina (overly attached girlfriend) är väldigt befriande, och jag tolkar hennes persona som en avdramatisering av allt vad den innebär. Men det är mycket möjligt att det bara är min tolkning.
Jag har själv vart med om det här, och i tycker att jag har drabbats rätt hårt. I mina relationer har det alltid varit omvänt (är heteros. man) och när jag har försökt göra mig förstådd för andra så har jag känt att alla istället tycker att det är mig som det är fel på. På så sätt har Laina varit en stor tröst genom att hon ironiserar över den laddning som andra sätter på ens eget, i min åsikt hälsosamma, beteende och känslor, genom att överdriva dem. Men det är som sagt förstås min tolkning av henne.
Känner så igen mig i detta! När jag och min nuvarande kille precis blivit ihop vad jag ovan vid att han ville träffa mig varje dag. Nu bara ’hur kunde jag vara ihop med nån som tyckte det var för jobbigt att prata med mig varje dag’?
Disclaimer: nej, man måste inte prata varje dag för att vara ihop, men har man så olika kommunikationsbehov är man kanske inte kompatibla i långa loppet.
”… ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov…”
Wow. ALLTSÅ. Du är fantastisk. Ovanstående stycke gav mig verkligen så himla stor förståelse för hur jag agerat och känt i tidigare relationer. Hela inlägget i sig blev till tröst. Tack, tack tack!
När jag läste detta insåg jag att det var precis såhär det fungerade i min och mitt ex relation. Och att det var anledningen till att vårt förhållande aldrig fungerade. Vi fortsatte dock att träffas, självfallet efter hans villkor och på mina initiativ, med andra ord när det passade honom. Och det var precis detsamma som när vi var tillsammans, jag gav och han tog utan att ge tillbaka.
Han kunde säga att visst skulle han komma över ena sekunden för att nästa sekund ändra sig för att han inte längre kände för det och det var liksom skitsamma hur jag kände. När jag bad honom att vi skulle prata sa han bara ”du vet vad jag tycker om att prata.” Och det var det. Jag skulle anpassa mig efter honom precis hela tiden. När jag berättade för honom att jag varit ledsen pga hans okänslighet sa han bara ”du är ju bara ledsen och gråter hela tiden” som om det var något jag valde att göra för att jag tyckte det var roligt.
I vår relation hände det mer än en gång att jag efter våra gräl låg och grät hejdlöst i sängen för att han var så jävla okänslig och elak, medans han vände ryggen till och somnade. Eller gick ut och la sig på soffan för att jag var så jobbig som grät.
Hur som helst. Vi var tillsammans i ett par månader. Och jag levde efter hans villkor både då och månaderna efter vi gjort slut. Under nästan ett års tid har det hållt på.
Jag kunde inte förstå varför det var så svårt för mig att släppa. Jag har aldrig betett mig som jag gjorde med honom i någon av mina tidigare relationer. Jag har aldrig förut varit den där needy, overly attached flickvännen förut.
Sen läste jag det här inlägget här om dagen och allt bara föll på plats. Det blev helt plötsligt så otroligt klart. Det kändes verkligen som att du skrev om oss. Och då bestämde jag mig för att nu fick det fan vara nog, jag förtjänar att vara med någon som vill och kan ge utan att jag ber om det (iofs fick jag det inte ens då med honom). Och så pratade vi och jag förklarade för honom att det var såhär jag kände och att jag inte ville mer. Jag har liksom försökt prata med honom förut men han har inte velat ta in eller lyssna. Han vill inte se sin del i det överhuvudtaget så det är bara befängt att tro att han skulle bry sig om att ändra på något för min skull. Jag är inte ens säker på om han ens hade kunnat.
Och nu känns det mest skönt att det är över men också tragiskt att det inte kunde funka såklart. Jag har insett nu att det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker för han vill inte förstå.
Vad jag försöker säga är väl tack! För det var den här texten som gav mig klarhet och fick mig att inse, den gav mig kraft att lämna på riktigt.
Usch, det låter fruktansvärt. Men vad glad jag är att du fick kraft att lämna det.
Gudars skymning vad jag känner igen mig, fast ändå inte. Jag vill inte förringa det du beskriver, men min egen erfarenhet är lite annorlunda. Om man uppfattas som tjej och INTE tar det fulla ansvaret för relationen kan man få skit från omgivningen för det också.
Jag kan inte ta det ensamma ansvaret för en relation, utan behöver dela det lika. Men som transkille förväntas jag ofta ta just den rollen när jag är ihop med heterociskillar. De har mycket svårare att dela på ansvaret, jämfört med de cisbögar och transpersoner jag dejtar. Det största problemet är emellertid omgivningens åsikter om hur en relation ”ska” vara.
Jag vill börja med att tacka för en väldigt bra text som har gett mig ännu mer inblick i de problem jag haft med relationer där jag har hamnat i den avståndstagande rollen. Det har tagit tid att faktiskt se mönstren och förstå varför det har blivit så fel.
Det som jag känner att jag vill ta upp är att ”ett behov som alltid blir uppfyllt inte upplevs som ett behov” faktiskt finns på båda sidor om problemet. Behovet av ensamtid, att få vara ifred, är också ett starkt behov som tyvärr hamnar på direkt kollisionskurs med behovet av närhet, uppmärksamhet och bekräftelse. När båda dessutom anstränger sig allt mer för att få sitt behov tillfredsställt så slutar det lätt i frustration.
Att det oftast är kvinnan som är den kontaktsökande och mannen den avståndstagande tror jag helt enkelt beror på att män som grupp fortfarande är borta mer hemifrån än vad kvinnor är.
Skulle vara intressant att höra om fallen där det är tvärtom (att mannen är mer kontaktsökande) sker i förhållanden där kvinnan har mer tidskrävande och/eller socialt arbete/studier/annat och därför får mindre ensamtid än mannen.
I slutändan tror jag att det är nyttigt att försöka se mönstret tidigt och kunna prata med varandra om hur man ska tillgodose båda behoven, få en balans helt enkelt. Den typen av råd finns det för lite av. Hur man kan ta upp och prata med varandra om de olika behov man har medan det är lugnt, inte när man är frustrerade på varandra. Hur man kan lägga upp någon form av plan för att möta varandra, kanske ha någon form av kodord för ”nu behöver jag dig verkligen” eller ”nu behöver jag verkligen vara ifred” och ta hänsyn, framförallt i dagens uppkopplade värld där den ständiga nåbarheten ger oändligt med tillfällen att både känna sig jagad och att känna sig bortglömd.
Jag hoppas att du inte känner att jag försöker tala emot dig, jag vill bara dela med mig av lite tankar från andra sidan häcken.
Jag måste erkänna att jag inte känner igen mig i det här, alls. Och jag blir orolig av att så många ovan gör det.
Vad har ni för märkliga relationer egentligen? Pratar ni aldrig med er partner? Dumpar ni inte partnern om den beter sig idiotiskt?
Livet är för kort för att ha relationer med avståndstagande eller klängiga människor.
Exakt vad är din poäng?
Det kan ju inte vara så att killar på riktigt inte har (dvs. ofta men långtifrån är detta allmängiltigt, då jag är en tämligen klängig kille) samma behov som tjejer har? Det vill säga vi litar mer på våra partners känslor för oss utan att konstant behöva bekräfta dessa.
Män har oftast de bästa relationerna med andra män. Där förekommer det ganska lite sånt. Genom små interaktioner är man varse om varandras känslor utan att dessa behöver konstant uppenbaras. Av den anledningen kan vänner sitta och samexistera med synbart mycket lite interaktion men ändå vara så pass nära att de utan vidare kan tänka sig offra allt för den andra, om nöden finnes.
Sådana relationer föredrar nog många män även med sina respektive. En avslappnad relation utan en massa saker som upplevs onödiga. Skillnaden mellan att välja gå ut på stan i jeans och t-shirt eller en designers smoking.
Men det jag skriver ovan är knappast sant för alla. För många är det ju heller inte så. Människor är olika. Relationer är också olika och skiljer sig markant åt beroende på vilka personer som finns i dem. Inte beroende på individernas kön utan i stort sett beroende på deras personlighet samt en massa andra faktorer.
Men vill man måla fan på väggen, så kan man se ett patriarkalt förtryck överallt…
Ditt argument, om jag förstår det rätt, lyder alltså som följer: det har inget med strukturer att göra, killar bara är så. Jaja, tro det då.
Inte riktigt. Människor är bara så. Du vet, de som har olika behov på det personliga planet. Läs om: ”Men det jag skriver ovan är knappast sant för alla. För många är det ju heller inte så.”
Bara för att något gäller för många så blir det inte nödvändigtvis en lag för det.
Att vissa parter i olika relationer blir mer eller mindre den tydliga ”initiativtagaren” beror knappast på kön. Denna skillnad i mentalitet skulle likväl kunna uppstå i 100%iga homosamhällen om man tillåter individer att vara individer, att vara olika och ha olika stora behov.
Nu kan det visserligen vara just så (obs: kan. Det finns knappast existerande statistik om ämnet.) att det finns fler förhållanden där killen upplevs som frånvarande än mera som initiativtagaren. Detta innebär inte per automatik att det inte finns många killar som vill ha vara just initiativtagare.
Det är dock en väletablerad faktum att sådana killar tenderar vara i stor omfattning rätt oattraktiva för tjejer. Jag vet för att jag har varit en sådan och jag har gott om vänner som sitter i samma fälla, alla singlar. Man blir stämplad som den snälla killen och visst får du tjejkompisar men inte förhållanden. Förhållandestatistiken blir då per automatik skev, där en sorts förhållande förekommer oftare som leder till att detta sedan uppfattas som en patriarkal förtrycksmetod. Då måste man förstås bortse från de otaliga förhållanden där den beskrivna ”ojämnheten” i intensitet helt enkelt inte existerar, vilket leder till långvariga, stabila och lyckliga förhållanden. Man måste i sin beskrivning förstås också bortse från att samma ojämnhet finns även bland homosexuella par. Såvida du nu inte påstår att de minsann inte har olyckliga förhållanden där ena parten är den tydliga initiativtagaren medan den andra är den ambivalenta.
Om detta kanske du inte håller med om. Men låt mig fråga dig en sak:
Tror du att det existerar biologiskt betingade statistiska skillnader mellan vad de olika könen uppfattar som attraktiva? Det vill säga inte blott yttre aspekter men också beteenden bland annat?
Allt det här ”snälla killar som inte får ligga”-snacket går ju hett, men jag känner mig skeptisk. De flesta ”snälla killar” jag träffat har varit tråkiga, klängning och misogyna, oförmögna att ta ett nej osv.
Rörande biologiska skillnader kring attraktivitet så är det möjligt att sådana finns, ser det dock som ganska irrelevant eftersom det jag främst är intresserad av är förtryck och objektifiering, inte vem som får ligga med vem och inte.
Du får nog vara medveten om att han med ’snäll’ inte menar just snäll som i vänlig utan som i mesig. Visst vore det enklare att faktiskt skriva mesig men ist. sker någon omskrivning till snäll.. för att.. det låter tjusigare? Det låter som om det är kvinnan som inte har förstånd nog att se vad för fint hon missar ist. för att mannen tar ansvar för att vara attraktiv?
Som du skriver Fanny så kan många av killarna som ser sig som ’snälla killar’ bete sig som rena as.
Till John: till & med mesiga män får ligga. Kanske inte lika ofta & inte med lika många olika töser, men det finns alltid någon vars preferens är mysiga tofflor. Att vara snäll är däremot _sällan_ problemet.
Nej, det vet jag såklart.
Mycket bra resonemang! Tack!
Helvete vad jag känner igen mig. TACK för det här inlägget. Det beskriver nästan precis ett förhållande jag avslutade för nära fem år sedan. Vad jag önskar att jag kunde länkat det här till mitt 19-20-åriga jag.
Ligger mycket i detta. Jag upplever dock (är i trettioårsåldern), att tjejer vill ha seriösare förhållanden än män. Med planering inför samboskap, barn osv…
Detta tror jag är den biologiska klockans fel (kvinnlig fertilitet).
Tjejer vill satsa på förhållandet och killar mer på saker utanför förhållandet.
Jag tror mycket av den beskrigna orättvisan bottnar i att parterna har olika önskemål, och att orsaken till detta har en stark biologisk koppling. Den stress som många tjejer upplever sätter sig säkert dessutom på självförtroendet.
Orättvist. Par-/kärnfamiljsnormen är fan rätt äcklig.
Okej, tack för dina spekulationer om människans biologi. Kommer nog inte ta dem på allvar då du inte har bevis för dem dock.
Det är väl ett allmänt känt faktum att många vill ha barn,
och att män är fertila högre upp i åldrarna an kvinnor?
Det är ”människans biologi”, men känns lite överdrivet att behöva ”bevisa” det.
Jag upplever att den här orättvisan har stort inflytande på vilka behov kvinnor och män i min omgivning har i sina relationer. Förklara gärna varför inte detta ska tas på allvar?
Du drar väldigt långtgående slutsatser utifrån väldigt lite fakta. Klart det blir svårt att ta dem på allvar då.
Jag drar väl inga slutsatser? Jag bara prövar mina tankar och är tacksam för konstruktiv feedback.
Tråkigt att inte bli tagen på allvar. Jag tror inte att de olika fertila faserna förklarar hela den beskrivna konflikten. Det finns säkert strukturella orättvisor av icke-biologiskt slag också.
Du insinuerade iaf att detta är en förklaring t fenomenet.
Vartenda ord satt verkligen som en smäck! Jag gillade det så pass att jag vart tvungen att kopiera (du är länkad). Hoppas detta var okej. Om inte så hojta till så tar jag genast bort! Tyckte bara du fick ut känslan i ord på ett så jäkla bra sätt, som annars är väldigt svårt att försöka förmedla i skrift! 😮 Bra! Tack! 😀
Tack för den här posten!!
Snacka om ögonöppnare.
Älskade det här inlägget, så mycket huvudet på spiken. Det värsta är att även om jag var stark självständig singel för mindre än 2 år sedan så är jag i den positionen igen, den känslomässigt ansvarige. Men nu har jag fått nog…