Twittrade såhär om fenomenet Män Som Inte Reflekterar:
De där dagarna en funderar över olika män som sagt att de älskar en och varför de inte har förmått behandla en med respekt. Skulle vilja kunna tro att de helt enkelt bara är onda, men så enkelt är det tyvärr inte. Varför har de ständigt varit så inkapabla att ge en någon form av kärlek? Skulle önska att de kunde ge mig hjälp att förstå varför de har fått mig att må så dåligt, men de reflekterar inte. Varför reflekterar det inte? För att det är jobbigt och för att de inte behöver.
För mig är reflektion livsnödvändigt, för dem ett val. Det är just denna brist på reflektion som utgör grunden till deras brott. De väljer att inte se sig själva, för att de kan. De väljer att istället hoppa från kvinna till kvinna och bryta ner henne, exploatera henne, för de kan göra så. För mig är det inget alternativ, jag är fången i mitt beroende av män och den enda frigörelsen går genom självrannsakan. De är rädda för att se sig själva som ofria och som förtryckare, därför ser de ingenting alls. För mig däremot är det en nödvändighet att se min egen position som förtryckt. Det är smärtsamt, men jag har inget val.
Överlag det här med män och kvinnor och att reflektera över sitt egen beteende är någonting som upptagit mycket av min tankekraft på sista tiden. Jag undrar dels varför så många män inte reflekterar över sitt eget beteende och sin position och vad som egentligen krävs för att de ska göra det.
Jag tänker mig att det är jobbigt att som man reflektera över dessa saker, för det innebär mer smärta än frigörelse. Som kvinna kan en liksom vända sin ilska mot någonting, mot patriarkatet och mot de män som utsatt en för saker, och den ilskan erbjuder en slags känslomässig krockkudde. Som kvinna blir en av med skulden över att vara förtryckt, men som man tar en del av skulden över att vara en förtryckare.
Många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden. De blir så blockerade av tanken att de liksom har betett sig fel, att de har skadat människor, att de inte kan ta sig vidare och använda dessa insikter på något vis.
Jag tänker att skuld är det en känner om en inte förstår varför en faktiskt gör vissa saker, typ jag kände skuld inför min ”kvinnlighet”, typ mina känslouttryck, innan jag förstod att det ofta var mäns agerande mot mig som fick mig att bli ”hysterisk”. Män är ju (nästan) lika fångade i mansrollen som kvinnor är i kvinnorollen. Om en gör reflektion halvdant, det vill säga förstår att det en gör är fel och skadar människor men inte varför en gör det, så är risken att en bara landar i skuld stor. Om en inte kan ha någon slags förståelse för sig själv så går det sällan att förändras.
Det som har hjälpt mig att förändra saker och ting i mitt beteende som varit kopplade till patriarkatet, till exempel mina ätstörningar och stora delar av mitt internaliserade kvinnohat, har inte varit att typ ”inse” att det är dåligt utan att förstå varför jag gör det. Jag tänker att män borde kunna resonera liknande kring mansrollen, även om de på ett annat sätt bär skuld för att de förtrycker kvinnor.
Problemet är att det väldigt ofta åläggs kvinnor att göra även detta arbete åt män. Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.
Jag tror det handlar om att män ofta är rädda för svaghet. Maskuliniteten bygger på att en är en fri och självständig rationell individ, att en inte påverkas av typ ”strukturer”, sitt känsloliv och annat trams. Om en då skulle erkänna att en faktiskt har påverkats av de här sakerna så skulle en också behöva släppa den självbilden, och jag tänker mig att det är mer smärtsamt än att gå omkring och känna skuld för saker. Att behöva se sig själv i sin kontext, att behöva relatera till sig själv som en del i någonting större, det ingår helt enkelt inte i det manliga sättet att tänka kring saker och ting. Jag tror att det är den här tröskeln som män måste komma förbi för att kunna syssla med något verkligt förändringsarbete. De måste samtidigt kunna se att de gör fel och att de måste ändra på det.
Nå, detta är bara en teori. Om det finns någon man här som har större insikt i frågan så läser jag gärna.
Jag känner igen det här fenomenet. Jag har själv funderat på varför jag, i alla relationer, alltid har ett svar på varför jag gjort som jag gjort eller varför jag sagt som jag sagt – samtidigt som en man kan såra mig, och vid frågan om varför endast svara: ”Jag vet inte. Jag vet inte varför jag sa/gjorde så”. Själv är jag ju alltid på klara med mina motiv, eller i alla fall har jag en tydlig tankegång jag kan referera till.
Jag har funderat lite kring Meads teorier kring lek och spel i frågan. Om det är så att män i större utsträckning, åtminstone i relationer, leker sin sociala roll – medan kvinnan är kapabel att både leka och spela sina sociala roller i de flesta situationer. Jag vet inte, men jag funderar på att läsa efter mer grundligt om det.
Jag tror att du har rätt.
Det handlar väldigt mycket om privilegier, och om hur jag ofta, medvetet och undermedvetet definierade någon slags normalitet efter hur mitt eget liv var och hur jag själv bemöttes, och därmed helt förbisåg mina egna privilegier. Eftersom jag ju var ”en snäll kille”, fanns det en barriär mellan mig och förståelsen att jag hade orättvisa fördelar gentemot andra. När den barriären väl började brytas ner (och jag önskar att jag kunde säga att det var jag själv som gjorde det, men det var min fru och min dotter), var det som att någon hade pluggat ur mig ur The Matrix. Det var som att jag plötsligt såg den verkliga världen med dess orättvisor och hur så många andra precis som mig fortfarande var och är ”inkopplade”. Överallt såg jag så mycket tecken, bevis och rop på hjälp att jag skämdes och skäms något oerhört över att jag inte såg det tidigare. Det var liksom ingen mörk hemlighet som någon dolt för mig. Allt fanns klart och tydligt rakt framför mig hela tiden, men jag tillåt mig inte att se det, för att jag var då tvungen att ifrågasätta mig själv.
Jag har börjat skriva om min resa i bloggform (http://ofrivilligesexisten.blogspot.se), både för min egen del och för att förhoppningsvis uppmuntra andra i min situation att våga bryta ner den där barriären själva.
Det här är inte relaterat till ditt blogginlägg men tänkte uppmärksamma dig och läsarna på att Sveriges Radio kör en tema-vecka om våld i nära relationer och som går under namnet #enavalla.
Tyvärr har inte deras kampanj blivit viral trots att dom har gjort en videoklipp med förutsättningar att bli viralt samt att dom har hashtagg & grejer. Jag kan ingenting om twitter men känns som att den här kampanjen har gott under radarn hos twitter-maffian.
Iaf, kampanjen har massor av viktiga intervjuer med kvinnor som delar med sig av erfarenheter från våld i nära relationer. Det finns även intervjuer med föreståndare på kvinnojourer samt panelsamtal och tonvis med annat att lyssna på.
Här finns samtliga klipp:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4706&grupp=21135&artikel=5878467
Här är videon som introducerar kampanjen:
http://www.youtube.com/watch?v=sNoeQrNY3FA
Alltså känns som att en nyckelperson som du skulle kunna vara avgörande för kampanjens framtid. Tycker det är så tråkigt att se en så här viktig kampanj misslyckas.
Sorry för off-topic
Jag tror det du skriver stämmer ganska bra. Det är svårt att se de dumma grejer en gör när en är mitt uppe i det, utan att komma på en massa ursäkter och gå in i försvarsställning.
Kanske särskilt när en ser sig själv som en upplyst feminist som självklart skulle känna igen förtryck när en såg det. Då verkar det så underligt att förtrycket bara slinker ur en utan att en tänker på det.
Jag kan nu i efterhand se stora problem med hur jag betett mig i gamla förhållanden, som jag var helt blind för när det skedde. Jag tror tyvärr också att jag antagligen kommer falla tillbaka i det beteendet igen i framtida förhållanden om jag inte får hjälp av min partner att se när jag gör det.
asbra att du har den insikten så du kan se till att inte ingå i några mer förhållanden!
haha håller med. är det verkligen din partners uppgift att se till att du inte beter dig som ett svin Patrik?
Jag tror mer på att använda insikten till att lära av mig beteendet. Jag menar inte att lägga ansvaret på min partner, utan att en får gå in i förhållandet medveten om de problematiska strukturer som kan uppstå i ett förhållande och hjälpas åt att se när de gör det. Istället för att bara köra på och tro att det löser sig av sig själv.
Men ja, jag ser ju hur jäkla dumt det ser ut nu när jag läser mitt inlägg igen.
Chicks before dicks eller sisters before misters funkar (även om jag förstår att det är en reaktion på bros before hoes).
De som har makt har ofta väldigt svårt att ta till sig de negativa sidorna av detta. Jag tror också att ”oberoende” som en del av vad som definierar mansrollen kan förklara detta psykologiskt i någon mån.
Men överlag tror jag att oförmågan att tänka i strukturer och att istället fastna i personer beror på den kapitalistiska atomiseringen, och den tillhörande liberala bilden av individer som väljer sitt liv och ytterst också sitt samhälle (som summan av frivilligt ingångna kontrakt, eller liknande).
Det innebär män som säger ”Men jag har ju inte våldtagit!” när våldtäkt som samhällsproblem diskuteras, eller borgerliga ledarsidor som ifrågasätter socialismen på grund av att någon som kallar sig socialist äger en bostadsrätt. Liknande påståenden kommer att ses som idiotiska om vi lyckas skapa ett mera civiliserat samhälle, men är idag den nivå det politiska samtalet ligger på.
Precis så är det, och det är därför jag tror att feminism enbart är möjligt i ett vänsterorienterat samhälle där det först och främst finns en känsla av att samhället (kollektivet) backar up dig – välfärdssamhälle.
Det är utifrån både känslan av grundsäkerhet och att det finns en möjlighet att åstadkomma saker tillsammans som folk förmår att dela gemensamma visioner och tänka strukturellt.
Samma kille som inte har våldtagit skulle snarare tänka att
”Hmm. Jag har förvisso inte gjort detta själv, men finns det en möjlighet att dra ett strå till stacken genom att inte uppmuntra vissa typer av snack och beteenden så gör jag gärna det.”
Framförallt så motiveras han genom att veta att de människor som på sätt och vis kritiserar honom är samma som ser till att han inte riskerar att bli gratisarbetare, att hans fru inte dör i förlossningsvården pga. nedskärningar, att hans barn inte pressas in i en skola som har upphört att fungera..
Sen finns det allsköns skitsnack om att människor i välfärdssamhällen passiviseras från att ta gemensamt ansvar men med facit av hur himla mysigt det har blivit sedan nyliberalismens intåg och hur duktiga folk är idag på att tänka kollektivt och ta gemensamt ansvar ser man snabbt att detta inte stämmer.
Tack för en fin text (bland många)! Jag håller med i din analys. Det gåtfulla för mig är att män inte reflekterar kring sina känslor men däremot gärna deltar i ”intellektuella” reflektioner, säg litteraturkritik. Det borde innebära att män skulle genomskåda strukturer på ett rationellt plan, men ha svårt att förhålla sig till dem på ett känslomässigt plan. Så upplever jag dock inte att det är – när det kommer till reflektioner kring strukturer och de åtgärder som behövs för att bryta dem är män ofta märkligt nog nollställda. Jag tror att det har andra orsaker än oförmågan till att reflektera kring känslor.
När det gäller reflektion kring känslor anser jag att det är en färdighet, en kompetens. Eller ett verktyg man kan besitta eller inte. Män saknar ofta denna kompetens för att de inte får någon övning, vilket i sin tur beror på mansrollen och machokulturen. För att förtydliga tycker jag att det är en orsak, inte en ursäkt till att män är dåliga på att prata och hantera känslor. Eftersom män i detta avseende sitter inne på en maktposition är det extra angeläget att var man tar sitt ansvar som vuxen individ och ger sig fan på att skaffa dessa verktyg. Det går, med övning. Tyvärr sitter mansrollen tungt, tungt inpräntad. Jag har själv fortfarande extremt svårt att gråta trots att jag skulle vilja det, för att ta ett exempel.
När det gäller strukturer borde män däremot vara förmögna att se hur saker är beskaffade, i det stora och det intima perspektivet. Kan man analysera Sartre kan man fan se hur någon konsekvent behandlas som mindre värd i låt säga ett samtal eller en diskussion. Här tror jag tyvärr att maktperspektivet och lättjan kommer in. Många män är så vana vid att bli lyssnade till och att få rätt i sak att det inte finns på kartan att inse att det beror på ett strukturellt maktöverläge och ibland på mobbning eller maktretorik.
Om vi förflyttar oss till det praktiska upplever jag att den största utmaningen är de män, särskilt unga män, som ofta kallas för ”de kränkta”. Jag har suttit i massor av samtal med manliga bekanta där utgången blir en ilska och en känsla av kränkthet eller otillräcklighet. Varför? Jo, jag tror att de upplever att det man säger är ”titta så här långt (kort) har du kommit och då ska du veta att du ändå åkt gräddfil som vit heteroman”. Många av de här männen brottas med dålig självkänsla och otillräcklighet [i relation till mansrollen] och att då få höra att man ändå är privilegierad blir mer än de kan hantera. Reaktionen blir ofta något i stil med ”jag har faktiskt kämpat jävligt hårt och kolla vad jag fick”. Utmaningen, tycker jag, är ju att det rent krasst är precis det man säger. Alltså, trist att du inte är nöjd med din lott, men icke desto mindre är det så att du hade haft det ännu svårare om du varit icke-vit kvinna och/eller icke hetero. Där finns en stor utmaning. Återigen, detta är anledningar, inte ursäkter, till att män beter sig som de gör.
Tycker det låter rimligt att se på känslomässig kompetens som en fråga om verktyg eller övning, det är något en måste träna upp. Därför är det så jävla frustrerande att vara i relationer med män som ”är” feminister men saknar den här förmågan, för de ser vad en menar intellektuellt men kan inte greppa det emotionellt. Ofta lurar en sig själv att tro att de kan förändras eftersom de fattar grejen på ett plan, men så är det ju tyvärr sällan.
Rörande det du skriver i sista stycket så har Holmberg ett resonemang om att män när de inte har makt känner vanmakt, eftersom de lärt sig att de ska ha makt och att de har rätt till makt. Kvinnor däremot känner maktlöshet. Vanmakten gör att män ofta reagerar med till exempel våld, till skillnad från kvinnor som ganska sällan gör det.
Mhmm…min uppfattning är att den typen av dialoger med män som har den intellektuella men inte den emotionella förmågan att förstå leder till att mannen uttrycker den klassiska ”MEN KAN DU INTE BARA SÄGA VAD JAG SKA GÖRA”. Där har man nått vägs ände tror jag tyvärr. I nästan alla fall där en part i en relation uttrycker sig så upplever den andra parten att det är precis det den gör. Tyvärr är ju relationer inte något som låter sig reduceras till en KTH-avhandling utan något som kräver lyhördhet och ödmjukhet.
Jag håller med Holmberg, däremot stämmer det bara i relationer där det finns en strukturell maktskillnad, som till exempel män-kvinnor. När män umgås med män är männen däremot ganska bekväma med att ”ordna sig i ledet” så att säga. Det är alltså acceptabelt att inte ha makt över en annan man givet att den andre mannen står högre i status. Absolut reagerar män ofta med våld mot andra män i maktkamper men oftast genom att hierarkini ”sätter sig” när männen hotat varandra klart och etablerat tågordningen. Jag tänker till exempel på de åtskilliga sport-lagen jag deltagit i som uteslutande bestått av män.
Bra inlägg. Känner verkligen igen det du beskriver om att ”många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden.” Jag fastnar fortfarande ofta i den biten, men det var värre förr.
Något som hjälpte mig personligen att övervinna en stor del av den hämmande skulden var när jag läste vad Judith Kiros, Frantz Fanon och Slavoj Zizek skrivit om vit skuld. Hur skulden blir en snuttefilt som man kan klamra sig fast vid och tar som ursäkt för att inte agera. Det utlöste ett slags ”skuld över skulden” hos mig som paradoxalt nog fick mig att släppa skuld och istället fokusera på att agera.
Alltså, om det är bättre att inte skämmas och agera än att skämmas och göra ingenting kan jag släppa den förlamande biten av skulden och omsätta resten i handling. Det här har jag sen försökt applicera på alla maktordningar där jag befinner mig i överläge, inklusive patriarkatet.
Känner igen det här så himla mycket! Lämnade precis en relation med ”the love of my life” och har i hemlighet väntat på att han ska visa något litet tecken på att han reflekterat över sitt beteende. Men det är ju förgäves och det enda han högljutt upprepar gång på gång är att han skulle göra ”vad som helst ” för att få tillbaka mig. Vad som helst så länge jag ställer upp villkoren och han slipper tänka i en enda sekund… Suck!
Känner igen det där! En massa löften men noll handling, som en ska förväntas tro på.