Fick en kommentar på inlägget Snubbminnen. Citerar lite ur den här:
-klagat på min ”ickeexisterande” musiksmak och sagt att jag fan inte ska lyssna på mer sånt
-sagt att jag borde raka mig på diverse ställen för jag är för okvinnlig
-när jag inte gjort saker han antagit att jag skulle gjort (typ förbereda innan han kom hem till mig) kunde han blänga på mig och gå in i mig när han passerat
-när jag var hos honom skulle jag alltid hjälpa till att städa efter oss, men hos mig slapp han ”för han var gäst” (trots att vi känt varann sen dagis)
-kommenterat egenskaper hos andra som han mycket väl vetat att jag har, sa med avsmak och eftertryck att de var Äckliga människor
-minsta sak jag inte förstod eller klarade av så kallade han mig för dummer
Just detta, små pikar om det ena och det andra, är så oerhört normaliserat i många relationer. Jag vet att jag både har tagit emot en del av det och gett tillbaks med samma mynt. Främst i en relation där det blev ett sätt att hämnas för mig att pika hans beteende när han hade pikat mitt. Jag letade ”fel” hos honom för att kunna ge tillbaks, något som såklart är utmattande i sig.
En undrar ju VARFÖR män är ihop med kvinnor som de upplever att de måste uppfostra på det här viset. Jag blir fundersam; varför valde denna partner att ha en relation med mig om han ville ha en kokett liten dam som var ”välartad”. Det är för att det inte handlar om hur en ska vara ”egentligen”, utan om makt och kontroll. Han skiter väl i vilken musik en lyssnar på, han vill bara ha en ursäkt för att nedvärdera en.
Detta nedvärderande fyller en funktion; när en känner sig värdelös så blir en mer inställd på att tillfredsställa andra och blir mer osäker i sociala sammanhang, vilket gör det svårare att bryta relationen. Det är helt enkelt ett sätt att skapa känslomässigt beroende.
Jag tänker att det också handlar om att en som par i detta samhälle på ett helt annat sätt presenterar något gemensamt utåt. Det är en av de skönaste grejerna i min nuvarande relation, att jag inte känner något socialt ansvar för det här personen på det viset som jag gjort med män, eller som jag upplevt att män känt inför mig. Vi behöver inte ”representera” som par på samma sätt, eftersom vi liksom inte ingår i normen från första början. Jag behöver inte vara i sammanhang i egenskap av någons ”flickvän” (ägodel).
Det finns ingen självklarhet i att det är jag som ska uppfostras av en auktoritär man. Det finns ingen självklarhet att det är en viss persons uppfattning som är den ”korrekta”. Helt enkelt så är utbytet mer jämlikt (med detta inte sagt att det är helt jämlikt).
Den här typen av pikar och kommenterar kan tyckas obetydliga och små, men det säger mycket om en persons inställning till en. Det säger att personen värderar att nedvärdera en för skitsaker som inte har något faktiskt med relationen att göra hellre än att bete sig bra och lägga fokus på att lösa de faktiska problem som finns.
Känner igen detta när det gäller min pappa och hur han behandlar min mamma och även mig. Men framförallt mamma. Blir så irriterad, för det är ett så onödigt och bara elakt beteende.
Jag känner också igen det hos min pappa. Min pappa tar sig ofta rätten att göra stor affär av småsaker och blir arg och irriterad för allt men när t.ex jag, som under hela min uppväxt har varit lite rädd för pappa och dragit mig undan, blir arg eller säger ifrån så får jag så jävla mycket skit. Har haft en klump i magen hela den här julen för jag flyttade i höstas och har vant mig vid att äntligen kunna ta plats men att komma hem är som att ta tio tusen steg tillbaks och det gör så jävla ONT att hålla in all sorg och ilska som min pappa frammanar inom mig. Jag har hela familjen emot mig i min sorg för alla försvarar pappa. Vi har alltid försvarat att han anser sig ha rätt att vara otrevlig och klaga på allt en gör, för vi är rädda. Vi är så jävla rädda att han ska håna och vara dryg. Jag fortsätter att intala mig att jag älskar honom och det gör jag nog (oavsett anledningar) men hur kan det vara värt?! När vi den större delen av tiden som vi tillbringat med våra pappor, är rädda och olyckliga. Jag hatar personen han och alla andra män har gjort mig till. Jag hatar alla de som gjort mig till den jag är idag. För jag kommer aldrig någonsin att sluta underkasta mig. Hur mycket jag än skulle vilja
Vad tråkigt att din pappa beter sig som han gör. 🙁 Folk ska inte behöva vara rädda i ens närvaro. Låter lite som psykisk misshandel om du frågar mig. Min pappa utsatte mig för det, speciellt i tonåren. Var stark! Du VET att det är han som är problemet och inte du. Stå på dig. Kramar!
Tips: http://en.wikipedia.org/wiki/Passive-aggressive_behavior (verkar inte finnas nån svensk wikipediaartikel av nån underlig anledning).