Ibland konstaterar jag till exempel att det säkraste sättet att som kvinna minska risken för våldtäkt är att minska sitt umgänge med män, eller att det är mindre risk att bli utsatt för partnervåld om en inte har en manlig partner. Liknande reaktioner uppkommer när jag pratar om barnfödarstrejk eller kvinnoseparatism som feministiska kampmetoder. Då kan vissa tycka att det är att lägga ansvaret för patriarkatet på kvinnorna.
Jag tänker såhär; patriarkatet är en på många sätt djupt orättvis situation och det är helt uppenbart att det framförallt är män som har skulden för den och borde ta ansvar för den. Egentligen tycker jag ju att alla män ska samlas på en stor konferens och ta ett gemensamt beslut att sluta förtrycka oss kvinnor. Men detta kommer inte att hända. Så enkelt är det, det kommer bara inte att äga rum en sån grej. Var lämnar detta oss? Jo, i det djupt orättvisa faktum att vi inte bara måste vara förtryckta utan att det är upp till oss att lösa denna situation om vi vill ha den löst.
För att kunna få väck patriarkatet måste vi förena oss och kämpa, det är liksom den enda lösningen. Jag tycker inte att det är något bra i det på något vis, och jag önskar verkligen att det inte var så, men så är det dessvärre. Att konstatera detta är inte detsamma som att skuldbelägga kvinnor. Det är en krass beskrivning av den verklighet vi befinner oss i, inget påstående om att det på något sätt skulle vara rimligt att det ser ut så. Det är ju liksom just för att det är orimligt som jag ens bryr mig om att formulera motstrategier.
När jag pratar om metoder att motarbeta patriarkalt förtryck är poängen inte att lägga skulden på kvinnor. Jag skulle aldrig någonsin skuldbelägga en kvinna som lever i relationer med män, som föder barn, som sminkar sig och så vidare. Mitt syfte är inte att tvinga folk in i grejer med skuld, det är att inspirera till kamp. Sedan får en själv välja vilka metoder som fungerar, vad en kan åstadkomma. Detta gör det dock inte mindre sant att om kvinnor gick i reproduktionsstrejk och slutade umgås med män så skulle patriarkatet troligen försvinna ganska snabbt. Jag förstår att en inte pallar göra detta, jag lever inte själv upp till det idealet, men det gör det inte till mindre av en rimlig kampmetod.
Att patriarkatet inte är vårat fel gör inte att vi ska vara passiva gentemot vårt öde i det. Vi ska inte känna skuld för det, men vi ska agera för vår frigörelse. Oavsett hur en väljer att kämpa så gäller samma sak, det som kämpar emot patriarkatet tar ansvar för det. Alternativet är att vara helt passiv inför patriarkatet, och det låter som en föga feministisk strategi, även om det såklart är fullt förståeligt att vissa kvinnor är det.
En snabb googling tyder på att även lesbiska par har ungefär samma frekvens av partnervåld som heterosexuella så jag tror inte det lönar sig att specifikt undvika manliga partners. Har du sett några andra siffor?
Din snabba googling ger ett helt annat resultat än vad min ganska omfattande utbildning på kvinnojour gjorde.
Hade ni något specifikt utbildningsmaterial? Det jag hittat tycks rätt väl vetenskapligt underbyggt vad gäller fördelningen. Det jag hittar på SKR’s hemsida ( http://www.kvinnojouren.se/fakta/vald-mot-kvinnor/vald-i-hbtq-relationer ) har inga siffror men länkar vidare till RFSL’s brossofferjour som har bland annat denna info: ( http://www.rfsl.se/brottsoffer/?p=4356 ). Nationellt centrum för kvinnofrid har den här sidan: http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_samkonade_relationer/Vald_i_samkonade_relationer_amnesguide/
Jag vill absolut inte förminska ditt arbete med kvinnojourer, men en av de extra komplikationer som nämns för just samkönat partnervåld är svårigheten att få hjälp från t.ex kvinnojourer, då det även bortsett från eventuell oförståelse även inbegriper saker som att komma ut.
Att det förekommer våld i samkönade relationer är såklart sant, men att det skulle vara lika mycket stämmer mig veterligen inte. En måste även ta hänsyn till grad av våld osv, inte bara antal incidenter.